Det var varmt idag och vi skulle åka till Helderberg, som ligger inåt landet. Där brukar det vara varmare och det var det. Men jag hade för säkerhets skull packat en sjal och en liten kofta. En stor onöda, men man vet aldrig – med fel vind så kan det slå om ordentligt. Nu höll vi på att flyta bort i stället och alla trängdes på de små skuggställen som fanns under små träd. Man blir mycket familjär innan kvällen är slut, det går inte att undvika.

Vi fick åka med våra kompisar från CT, det tar ca en timme att köra, men de har AC i bilen så det gick bra. Det är jättefin motorväg hela vägen, men det gäller att se upp för alla galningar på vägen. Vår chaufför klarade detta alldeles galant, men det är inte roligt att köra. Tack för skjutsen …

Vi var på plats ganska tidigt, trots det var det kö för att parkera, men det blev bra och vi fick bra sittplatser, dvs skugga – utom för fötterna. Solen värmer gott kan jag säga, även sent på eftermiddagen. Vi blev ett helt gäng som samlades och dukade upp våra medhavda ”matsäckar” och dryck. Alltid några som spiller på sig, det är inte så enkelt att balanser allt i knät …

Gott smakade det i alla fall, det gör det alltid med picknick, tycker jag. Däremot var jag lite besviken på bandet som vi åkt dit för att lyssna till. De började bra och rev av med några ABBA-låtar, men sedan följde mint 45 min med ”vaggvisor”, dvs inget hålligång alls. Det hjälper inte att det var tjusig musik från vår ungdom. Folk väntade på att få dansa, så när de äntligen drog igång med en rivig låt blev ”dansgolvet” fullt på några minuter …

Vill bara skriva att jag nu har varit mamma i många år …

GRATTIS gumman!

Det har inte hänt så mycket dessa dagar, egentligen. Mycket har kretsat kring alla förberedelser inför jubileumsmiddagen.

En liten paus blev det i fredags då jag åkte ner till Waterfront för Fredagslunch. Vi blev sittande alldeles för länge. Jag hade tänkt att försöka hitta en ”trasa” (makens uttryck) att ha på mig på lördag. Det var så fruktansvärt varmt och sent så jag passade på att få lift hem istället.

På lördag så var det generalrepetition, hur man nu kan kalla det för det, då det var första gången vi överhuvud taget sågs alla på en gång och tränade lite. Vi insåg att det är ingen idé att försöka bli samstämmiga, så det får bli vad det blir. Kul hade vi i alla fall och vi hoppas att de som skall titta på får lika roligt.

Nedan ett litet smakprov inför lördagen …

Värmebölja idag igen. Jag skulle in till stan och när jag väntade på bussen var det ganska skönt – när jag stod stilla. I stan var det skugga som gällde där jag stod och väntade på min skjuts till den lokal där vi skall hålla till nästa lördag. Det var minst sagt svettigt att försöka stämma av med allt. Hur mycket vin, när maten skall serveras osv. Det blir nog bra. Hade tänkt stanna i stan och leta efter något att ta på mig den stora kvällen, men när jag fick erbjudande om att bli skjutsad hem, i bil med AC, så tackade jag ja. Hoppade av en bit från hemma, hade glömt att äta frukost idag och bestämde mig för att gå till gubbarna. Ringde till maken och undrade om han ville ansluta och ta en fika. Han skulle komma, och jag beställde frukost. Men, se det gick inte alls. De hade fått strömavbrott bara några minuter innan. Kaffet var fortfarande varmt och vattnet i kylskåpet kallt – så det fick bli en kopp kaffe, med kall mjölk – jag tar alltid varm mjölk annars – och en flaska sparkling water. Jättegott! Kaffet räckte till maken då han kom också och jag slog till med ytterligare en kopp kaffe, gällde ju att passa på medan det fortfarande var varmt. Sedan gick vi hem och det var så varmt ute så det var ingen uppoffring att sätta sig och jobba framför datorn igen. Med korsdrag – 36-gradig luft som fläktade. Det är faktiskt inte helt fel när man inte måste röra på sig …

Det är mycket inför vårt jubileum just nu. Påminnelser till alla som anmält sig, men som inte betalat osv. Jag har suttit här hela dagen och arbetat. Klockan kvart i fyra skulle jag träffa två damer, vi skulle åka iväg och planera inför festen. Jag var så inne i allt arbete med texter, brev, uppdatering på hemsidan osv. Och så ringde äntligen den kontaktperson som jag väntat på i flera timmar.

Vi pratade och samtalet tog lång tid (vet för att maken hade försökt ringa mycket länge innan han kom fram). När jag tittade upp på klockan konstaterade jag att det var just då som jag skulle vara ute på gatan. F-n. Vart hade alla timmarna tagit vägen – hade inte ens varit ute på balkongen och suttit en stund. Hade inte ätit lunch eller fikat – bara jobbat. Jag hade dessutom tänkt duscha och tvätta håret innan jag skulle iväg.

Damerna ringde och frågade vart jag var och jag var ju kvar framför datorn. Fick med mig papperen och skulle ta min handväska – borta. Det tog en stund innan jag förstod vart den var, Hilda var här och hon hade ”städat” undan den. Liksom skorna och mina hamnar alltid längst in, längst ner i skåpet. Jag fick rota en stund innan jag hittade ett av de två par som jag kan gå i.

Jag fick vänta på hissen, efter flera minuter så gick jag ner för trapporna, vilket jag borde gjort med en gång – men det kan man ju inte veta. Garagevägen var stängd och låst (vi får inte längre ha access till den porten), den har varit öppen i flera veckor så jag hade bestämt med damerna på gatan ovanför oss. Jag var nu tvungen att gå ut den vanliga vägen – vilket är halva kvarteret långt, sedan var det bara att gå hela kvarteret tillbaka uppför en seg backe. Ja, så började det mötet …

Jag glömde bort mig i morse. Dvs det hade kommit så mycket i mailen så jag blev fast … Maken kom tio minuter över tio och frågade om jag inte skulle ha varit hos min doktor kl 10. Och det skulle jag. Så det blev till att ringa och tala om att jag hade glömt …

Jag fick en tid efter lunch och gick generad dit, men det gjorde tydligen inget – han var så glad i alla fall. Och det skulle nog jag också vara för en patient som kommer tillbaka regelbundet och betalar för sig. Jag frågade hur mina värden låg till och jag har nu jättebra värden, nästan normalt … Jippie!!

Och jag som trodde att de skulle vara skrutt då jag ju druckit vin igår och tagit ledigt från min grönsaksjuice både lördag och söndag. När jag talade om att jag gjort det så fick jag till svar att 80/20-regeln gäller. Man kan sväva ut lite, men måste hålla sig på spåret resten av tiden. Så nu vet jag det.

Det märks också, jag mår så mycket bättre och har i stort sett blivit av med hjärtklappningen och de stora ”svettanfallen”, de kommer bara ibland och mycket mindre  – bara det är värt jättemycket. Nu skall vi bara klara av jubileumsmiddagen också och sedan skall jag ägna mig lite åt mig själv. Fast först är det mycket som skall fixas inför middagen och jag måste fixa något att ha på mig. Mina festblåsor är kvar i garderoben hemma i Sverige …

Det var faktiskt mulet och disigt när vi vaknade, men det klarnade snart upp och det var bra för vi skulle på utomhus konsert i Kirstenbosch – botaniska trädgården här i Cape Town som är så otroligt vacker.

Jag hade köpt in en kyckling som skulle tillredas, vilket jag gjorde och den packades ner tillsammans med fritata, körsbärstomater och vin. Stolar och filtar, men inte täcken och kuddar – som de flesta tar med sig till stranden här.

Det var en känd och populär grupp som uppträdde, det var faktiskt utsålt. Och hur populär den var fick vi erfara medan vi fortfarande var ute på motorvägen, där det var kö. Lite läskigt faktiskt, men inga tillbud. Vi fick parkera långt ifrån och fotvandra med vår packning. Det var kö för att hämtra ut biljetterna och kö för att lämna fram biljetterna och sedan började jakten på en plats att slå sig ner …

Vi gick längre och längre från scenen och klättrade högre och högre upp efter berget. Alla andra gjorde detsamma – det var fullt .. överfullt. Till slut så klämde sig våra vänner ner i kanten på en gångstig, vi klämde in oss på andra sidan på samma stig. Och det var ingen vidare plats förstod vi efter några minuter – folk passerade hela tiden, åt båda hållen, för att hitta platser som inte fanns. Så det var ingen idé att ens fundera på att leta vidare. Jag ställde helt enkelt ut vår kylväska för att de skulle snubbla på den och inte på våra fötter.

Vi hörde lite av konserten, men såg inte mycket. Man skulle kunnat höra mer, men människorna runt om struntade i konserten och umgicks med varandra, så det blev liksom inte konserten som var huvuddelen. Det gick bra i alla fall, vi lyckades packa upp vår mat och hälla upp dryck utan missöden och lät oss väl smaka.

Kvällen var skön, och musiken var bra, så på det hela så var det trevligt. Men vi bestämde att nästa gång måste vi vara ute i ännu mer god tid …