Nu retas de med mig igen …

Urmelkottarna. När jag kom hem skulle jag äntligen få starta upp min nya dator igen, har saknat den. Den fick inte följa med till CT. Den gamla är bra, men hickar ibland, den gillar inte att ha blivit tvångsuppgraderad till Windows 10. Den klarar inte riktigt av allt, den är inte byggd för det ändamålet – men klara sig relativt bra ändå. Irriterande att man inte själv kan få bestämma vilket operativsystem man ska ha. Föregångaren, som fungerade alldeles utmärkt och som var den som jag hade i stugan på somrarna, klappade ihop totalt och jag fick lämna den till datadoktorn som fick rädda den till livet igen.

Ja, när jag nu skulle starta upp den nya svarade den – fel lösenord. Jag har därför haft nojan sedan jag kom hem, har varit på nätet och frågat. Fick råd om hur man hackar sin egen dator – med stora varningsord. Fick rådet att inte göra något när jag var trött. Försökte igår, men gav upp. Försökte idag igen. Har varit ute på nätet och fixat och ordnat med konton, nya lösenord, svarat på kontrollmeddelanden att någon försöker logga in på mitt konto osv. De kunde säga från vilken apparat – man ska veta att de har helkoll på oss därute … Har svarat på koder som sänts via telefonen och mail med konstiga bokstäver för att utesluta att det är en robot – puh …

När jag inte kunde göra mer accepterande den nya datorn i alla fall inte lösenordet. Jag bröt sakta ihop och bestämde mig för att vänta till i morgon och se om där finns någon levande person jag kan fråga. Då kom ett mail från Windows där de undrade om den hjälp jag fått hade varit till någon hjälp. Jag svarade att problemet är att jag inte alltid förstår ”språket” vad de menar, men att ja – jag har nu ett fungerande konto. Skrev inte om att min nya dator i alla fall inte ville …

När jag skulle stänga av den hade det kommit upp en mening under inloggningsrutan med en kontrollfråga – kunde den frågan inte kommit upp i fredags så hade jag varit mindre gråhårig. Det visade sig att det lösen ord jag skrivit in från början var riktigt – vet inte vad som var fel. Något fel måste jag gjort … Men nu sitter jag och skriver på min nya leksak och är jätteglad.

Bestämde mig för att lyssna på min musik i Spotify, medan jag lade ett pussel för att bara mysa. Men se då tog den inte lösenordet (lyssnade igår från gamla datorn) … Skitsur kollade jag i mina anteckningar, men icke. Den vägrade, jag surade och lade pusslet under tystnad, gjorde ett nytt försök och nu sitter jag och lyssnar på min musik. Det kan bara vara urmelkottarna som haft tråkigt när jag varit borta och som nu roar sig på min bekostnad. Ska det vara så här törs jag kanske inte stänga denna dator ikväll …

Nu är jag med bil igen, det känns bra. Fick hämta den idag, dvs jag blev hämtad och körd till bilförvaringen och jag körde själv hem bilen, gjorde mitt bästa för att parkera snyggt – acceptabelt. Får se om den vill starta i morgon, maken och jag har sagt att vi nog måste byta batteri. Den har stått med stödladdare hela vintern, men fick påpekat att batteriet nog inte var det bästa. Håller tummarna att urmelkottarna inte har tentakler till bilen.

Måste avsluta denna jeremiad med att tala om vilken härlig musik jag har, tack vare min dotter som laddat hem en speciell app. till mig. När jag hör en låt jag gillar aktiverar jag den och plussar på den i min Spotify lista …

PS. Tänkte lägga in en bild från mitt bildkonto på Google – fick upp en startsida där jag erbjuds att starta ett bildkonto – vad har hänt med det jag hade här innan – det fungerar alldeles utmärkt på den gamla datorn – orkar inte mer …

En härlig dag …

Det blev sent i morse, dvs jag somnade om flera gånger och klockan blev kvart över 10 innan jag tog mig ur sängen. Möttes av en strålande dag, solen flödade över den is som ligger kvar och natten hade varit så kall att det var tunn nyis över det vatten som var öppet igår. Sjöfåglarna cirklade runt och försökte hitta öppet vatten. Det känns ju inte helt fel att vara i Sverige den här årstiden när det kalla kämpar mot värmen och tvärt om.

Som alltid är det lite ovant första dagarna, vet inte riktigt var jag ska leta te, muggar, hur bryggaren fungerar och komma ihåg att ta medicinen … Jag är ju ingen morgonmänniska, men när morgonen har övergått till förmiddag innan jag vaknar då är jag helt vilse. Dåligt samvete för att jag sovit för länge, tycker faktiskt inte om att sova länge på morgnarna, hjärnan känns som snömos – vem som nu myntat det uttrycket, men det stämmer rätt bra.

Pratade med maken, vet inte om jag tidigare skrivit om att vi aldrig pratar så mycket med varandra i ett sträck som när vi är på skilda håll. 🙂

Mitt knä kändes inget vidare och jag var i valet och kvalet om jag skulle kunna ta mig in till stan. Ville så gärna i detta fantastiska väder och skulle behöva köpa smärtstillande salva på apoteket. Viljan vann, jag svalde två värktabletter och smorde in knäet med en smärtstillande salva som fanns kvar och vars datum gick ut för några månader sedan. Klädde på mig och tog på mina ”gångskor”. Provade att gå fram och tillbaka inomhus en stund och bestämde mig för att byta till de skor som var med om racet på Frankfurts flygplats i går. Det var ungefär samma sträcka som till stan här.

Linkade iväg och ångrade mig efter några hundra meter, men bestämde att det skulle gå – och det gick. Jag njöt av att gå över bron, titta på alla sjöfåglarna, solen och allt … Det är en underbar tid nu och jag är glad att få vara med om denna årstid.

När jag utfört mina ärenden – kunde inte låta bli att köpa ytterligare tulpaner (extrapris) – var det dags för belöning. En kopp kaffe med semla. Semlor hör ju till den här årstiden, även om säsongen börjar redan i januari numera. Det verkar som om väldigt många hade tänkt samma tanke, konditoriet hade bara 5 st kvar och de var små, resten av hyllan gapade tom. Innan det var min tur fanns det bara 3 kvar, men jag fick min lilla semla. Kanske lika bra att den var liten, jag mår inte bra av att äta vetebröd, men ack så god. Efter påtår var det dags att starta promenaden hemåt. Den gick jättebra, antagligen hade kroppens eget kortison, eller vad det nu är som hjälper mot smärta, triggat igång.

Det var Mellon i kväll och då ska man ha lördagsmys. Jag hade handlat grönkål och skulle – äntligen – göra chips av det. Har köpt hem så många gånger, men det har inte blivit. Lite nervös var jag, men det blev fantastiskt. Så enkelt, så frasiga men, ack så salta … Jag använde flingsalt som det stod i anvisningen, men hälften hade varit nog. Där var några stycken som inte var för salta och de var faktiskt riktigt goda. Ska göra om detta, men salta mycket, mycket mindre. Resultatet i Mellon blev inte alls vad jag trott. Hade knappt funderat på vinnarmelodin – hoppas den klarar sig i den stora tävlingen – hos mig satte den inga spår …

Utsikt från bron mot där vi bor …
Ser lite konstigt ut, men bilden är tagen från bron ner mot den lilla öppning som är mellan bron och isen, vars kant är alldeles rak …
En bit av Mälarens is sett genom ett hjärta, eller kan det föreställa något annat …?
…..
Måsarna är tillbaka . syns de …?
Grönkålschips …

Snart tillbaka …

Vi kom iväg till flygplatsen. Maken blev försenad från sin ”gubblunch” – det kom ingen buss och han fick till slut ta en ”bulle”. Det gjorde inget, taxin var också sen. Vilket gjorde att vi hamnade i rusningstrafiken och blev ca 45 minuter senare till flygplatsen än vi tänkt oss. Det var jättekö till Taxfree, har ju turist visum och har då rätt att dra av momsen för mina inköp. Den rätten ville jag utnyttja då jag köpt nya glasögon. Det var långsam kö till flygbolagets kontor, skulle få mina poäng för nerresan, som av någon anledning inte blev registrerade vid incheckningen. De kunde inte hjälpa mig på plats, men tog en kopia och, ja …

Maken och jag hann sitta ner en ½ timme och ta var sitt glas vin, innan det var dags för mig att gå igenom säkerhetskontrollen. Där var nästa stopp, vi fick inte stiga ombord – någon försening som jag inte uppfattade för otydliga högtalare. Till slut kom vi iväg och jag antog att jag skulle missa min anslutning i Frankfurt. Men det är ok när man åker hem och det går många flyg per dag.

Vi har tidigare år suttit på balkongen och sett Lufthansa passera norrut. De har haft den trevliga gesten och flugit runt kapen. Så gjorde de denna gång också – jag hade turen att sitta på rätt sida och fick se bergen i solnedgångsljus. Så otroligt mäktigt och vackert med belysta bergstoppar och mörka dalar. Tyvärr låg kamera och telefon uppe på hyllan, ingen bild … Jag kunde också se vårt hus och hoppades att maken var på balkongen och kunde vinka. Så var det dock inte fick jag höra sedan.

Hade en alldeles utmärkt plats vid reservutgången, ringde några dagar tidigare och frågade och de kunde hjälpa mig. Tog ner min handbagageväska och satt med mitt onda ben i högläge i stort sett hela resan. Det var tur för det var ingen roligare upplevelse i Frankfurt. Långt att gå till en otroligt noggrann säkerhetskontroll. Fick sedan småspringa ca 2 km till gaten. De rullband som ska underlätta promenaden o ändlösa korridorer var ur funktion. Kom fram till gaten, totalt slut, där var de försenade så jag hann hämta andan, men var genomvåt av svett och darrade av trötthet. Resten av resan gick utan problem och man får ju sol där ovan molnen.

Hade tur som en tokig med Arlanda Express, bara att kliva ombord när jag kom ner på perrongen. Samma i Stockholm, även om man får slita lite mer med bagaget innan man är uppe på spåret. Med en minut tillgodo hann jag med tåget och kvällen avslutades med god middag hos trevliga grannar.

Lovade att ta med solen, och lite försenad kom den faktiskt. Kan jag acceptera, jag flög ju, men den fick ju klara sig själv …

 

 

 

 

 

Mörkt, men ljuvligt …

Nu har jag checkat in, flyger Lufthansa och där är det är ordning och reda – många frågor som ska besvaras och man ska intyga på heder och samvete … Tydligen blev jag godkänd för jag har nu två boarding pass i telefonen – nästa problem – hur får jag ut dem. Men det löser sig nog. Har ingen fungerande skrivare här. Får väl ställa mig och se lite hjälplös ut så kommer det säkert någon snäll person och hjälper mig. Man är mycket mer toleranta och artiga mot äldre personer här än hemma.

Dagen har ägnats åt packning och tvätt. Nu är det mesta klart och i morgon ska jag kolla det sista innan jag stänger väskorna. Då kommer Hilda så det passar bra att hon får städa ut mig. Planet går inte för än 18.30, så jag har gott om tid. Passar bra – maken kan gå på sin gubblunch och jag får en stund för mig själv – sedan är han gullig och följer med mig till flygplatsen.

Har fått en bild från grannen idag – det är full vinter i Strängnäs, men jag har lovat att ta med våren. Hoppas jag kan hålla det löftet. Får bilen på söndag och då vill jag att det ska vara bart på vägarna och ingen halka – har ingen aning om huruvida jag kan köra på vintervägar. Har inte gjort det sedan vintern 1990.

Nu ska jag njuta en stund här på balkongen av värmen och månen, som är drygt halv igen. Det blåste upp för en stund sedan, så snabbt som det kan göra här – men det är ljumma vindar och det har redan lugnat sig lite. Jag ska också få en liten brandy …

PS. Månen ligger precis i överkanten – men den är där …

Corkage – en rättighet …

Idag har jag börjat packa inför hemresan. Som alltid underskattar jag tiden det tar och därför har jag börjat en dag tidigare. Tror i nuläget att jag har koll. Tvättade en maskin i morse med sådant som ska stanna, vill inte lämna använda plagg i garderoben.

Det är inte mycket jag vill ta med hem, jag har kläder hemma och jag ska inte släpa emellan. Bara några få favoriter som jag alltid vill ha tillgång till. För några år sedan var det lönsamt att handla och dra av momsen, nu är kläderna så mycket billigare i Sverige att det kanske inte är lönt.

Ikväll har vi varit ute och ätit middag med två svenskar som vi trivs mycket bra tillsammans med. Middagen tog några timmar, men tiden räckte ändå inte till … Vi började med en drink på vår balkong, sedan blev det taxi till en restaurang där vi åt de mest fantastiska köttbitar serverade med bearnaisesås och hemgjord pommes frites. Vi mumsade, pratade, mumsade, pratade och dessemellan drack vi några klunkar av vårt medhavda vin. Det är helt ok här i SA att man tar med sig eget vin. Restaurangen tar en ”corkage”, dvs de tar betalt för att öppna vinet. Helt ok tycker vi, men på det här stället tog man inte ens ”corkage”.

Vi tog en taxi hem, det blev en stund på balkongen innan maken lade sig. Nu sitter jag här ensam på balkongen i mörkret och njuter av lagom kvällsvärme efter ett par dagars ”kyla” …

Årets höjdpunkt – Vasaloppet …

Sitter här och ska försöka sammanfatta dagen. Det har inte hänt så mycket, men det är stort det som hänt. Vasaloppet …

Speciellt maken, men även jag, är förtjusta i att titta på detta lopp. Det har varit lite si och så genom åren vi bott utomlands. Sedan Internet kommit har vi lyckats då och då. SVT Play sänder inte utanför Sverige, men vi har lyckats hitta en utländsk sajt som sänt – utan ljud. Det fungerade utmärkt tillsammans med  Sveriges Radios sändning. Antagligen såg vi den kanal som sänder ut bild till andra länder som sedan har egna kommentarer på sitt språk.

Idag kunde vi se via plattan – uppkopplad till TV:n. Vi satt och tittade på en tjej, reporter, som skulle åka själv. Lite smått nervöst talade hon med alla runt omkring. Så säger hon att nu har starten gått. Vi ser fortfarande bara henne, långt bak i ledet. Men vi ser också helikoptrarna i luften – men får ingen sändning med överblick av startfältet eller från eliten som startar först …

Då fattar vi att vi tittar på fel sändning. Jag letar snabbt fram SVT i datorn – där finns mycket riktigt flera alternativ. Jag väljer ett och vi har tur, det är en sändning som visar starten från början – vi fick se när ”snöret” gick i luften och alla gav sig iväg – även om den hade skett ca 5 minuter tidigare. Men det gjorde inget, man vill ju se när repet ”lyfter” och alla kastar sig iväg. Sedan bytte vi ”kanal” och kom med i nutid och kunde följa det hela till mål.

Den sista kvarten var dramatiskt, var det svenskt eller norskt, vilket skulle det bli. Översiktskartan som bara visat norska flaggor hela loppet var plötsligt uppblandad med svenska flaggor och en rysk. Ja, nagelbitning ägnar jag mig inte åt, men det var nära.

Vilken tuff målgång, vilken fantastisk insats av norrmannen, John Kristian Dahl – även om det tar emot att säga det. Men, jag blev lite vänligare inställd då jag såg honom – han verkade trevlig och han visste inte så sent som i morse om han skulle starta pga av en ryggskada. Han gjorde det bra som kastade sig fram ”utanför spår” på sluttampen. Det såg ju så hoppfull ut ett tag för svenske Markus Ottosson att han skulle kunna ta hem det, men. Måste väl även motvilligt ge en eloge till den stackars norrmannen, Elisassen, tror jag han heter, som drog själv i stort sett hela loppet. Vem fick honom att göra det – han borde ha kunnat vinna för egen del om han åkt lite vettigt, eller? Ja, spännande var det i vilket fall …

Var även roligt att en svenska Britta Johansson Norgren vann dam Vasan. Vad jag förstår blev hon hindrad förra året av någon njugg/ivrig herre som skulle spurta om meningslösa sekunder, men, en karl är ju alltid en karl och varje sekund räknas även om han blivit hopplöst många minuter efter eliten, eller …

Vem behöver bil när det finns skidor …
Vilken spänning – centimetrar och hundradels sekunder …                                                                         Foto Ulf palm/TT/Kod 9110

De andra bilderna är hämtade från Vasaloppet.se

Det är 100 år sedan Mora Nisse föddes i år.