Det känns nästan lite tomt nu när jag kommit så långt att det mesta är klart. Visserligen återstår en del, men inget akut. Så idag har jag kunnat ägna mig åt en del av mina privata angelägenheter. Hade dåligt samvete de första minuterna … Men insåg att tiden var bara min.

Eftersom det var fredag så travade jag iväg till vårt lilla café där vi brukar träffas för lunch. Det var lite sorgligt idag, eftersom en av våra nya damer kom för att säga adjö. Hon reser till Sverige på söndag morgon. Hon kom in som en virvelvind för ett par månader sedan och nu fladdrar hon iväg igen. Men vi har tagit löfte att vi skall ses i Sverige då vi kommer hem. Hon bor i Stockholmstrakten. Under tiden skall vi, när det fungerar, ta hand om hennes sydafrikanske man – en otroligt härlig kille i vår ålder. Han älskar Hälsingland över allt annat och vill dra sig tillbaka dit då han blir pensionär.  😉  Så det gäller att ”vårda” honom …

För vår del blev det en sen middag, igen. Det brukar det ifs bli varje kväll, om det blir någon alls. Men i kväll var det ett kärt hinder. Dotterdottern ville prata med mormor, och detta då vi äntligen masat oss ut i köket – sent som vanligt. Mormor tycker det är viktigare med samtalet än med middagen – kommer alltid att tycka så. Och jag hann knappt koppla upp mig innan jag fick veta att hon tappat sin lösa tand. Hon hade dessutom kopplat upp kameran, så jag fick se alla möjliga vinklar av ”hålet”. Även maken fick ta del av samma studier. Är det inte fantastiskt …