… mina nya vanor. Jag har nu kommit i säng i tid två kvällar i rad. Jag har också varit uppe i tid två morgnar i rad. Detta har gjort att den morgonpromenad, som jag verkligen uppskattar, har kommit till stånd – och det har varit morgon och svala vindar. Är inte alls samma sak att promenera på förmiddagen när solen är för varm. Nu är det sval havsbris – på gränsen till kylig – helt underbart att kunna gå fort utan att svettas.
Det är så roligt, vi känner igen en massa människor och en del känner vi dessutom. Igår tog promenaden drygt en halvtimme längre tid då vi träffade på inte mindre än tre personer som vi var tvungna att tala med – ja, inte tvungna på det sättet, det var mycket roligt att träffa på dem …
I morse likadant, vi träffade på olika personer vid tre tillfällen och fick en stunds trevligt prat. Det är det som vi tycker så mycket om med den här stadsdelen. Vi känner igen människor, de känner igen oss och vi har en hel del vänner här. Mandela myntade ju uttrycket ”regnbågslandet” – nånting, och det stämmer verkligen. Här finns en brokig skara människor av olika hudfärg, form, ålder, status och så vidare. Men alla verkar trivas och vi med dem.
Idag var maken och jag till Waterfront för att skaffa information från Turistbyrån, det fanns inte så mycket information att hämta – de hänvisade till en bokhandel för kartor – och i övrigt verkade de inte veta mycket. Jag får googla och med hjälp av den karta vi inköpte i bokhandeln så ska vi nog lyckas. Vi håller på att planera en resa på några dagar inför en resa i februari då två vänner kommer ner från Sverige. Vi ska försöka pressa in på en vecka vad som borde ta flera veckor att uppleva. Men sådan är inte verkligheten.
Kvällen har jag tillbringat med två vänner på en liten mysig restaurang i grannskapet – för övrigt på det hotell som vännerna skall bo på. Vi hade så trevligt att vi blev de sista gästerna. Maken var på fotboll på vår fina nya stadion. Bfana Bfana mot Norge. Det blev 0-1 – till sydafrikanernas besvikelse …