Nu vet jag hur det känns att ”släppa taget” … Började ju för ett bra tag sedan då jag fick veta och förstod att jag var tvungen att Starta om datorn … Såg framför mig ett stort svart hål som skulle fyllas med en massa – som jag minns från det att den var ny och skulle fyllas med samma saker. Alla lösenord och invanda program …
Jag har förberett i några veckor och kopierat – dubbelkopierat – trippelkoperiat, för säkerhets skull … Och planeringen var att det skulle ske på lördagen – nu blev det inte så. Det skulle ske på söndagen, nu blev det inte så heller … Men igår på måndagen så ”hoppade” jag. Precis så kändes det – som att kasta sig ut i något helt okänt.
Här tänker jag bryta in med lite positiva upplevelser. För trots att Kompisen behöver magpumpas så betyder det inte att vårt vanliga liv upphör. Vi har varit på en fantastisk konsert i Kirstenbosch, den botaniska trädgården här i Kapstaden som har sommarkonserter. Denna gång var det av mina favorit band: Mango Grove … Ett fantastisk band med blandad vit och svart musik. En del av er har jag plågat med denna musik, jag köpte deras platta redan 1994 när jag bodde i Namibia. De tillhör fortfarande favoriterna. Och enligt publiken var jag inte ensam. Vilket tryck … Där satt vi alla på filtar eller låga stolar och åt medhavd matsäck och drack medhavd dryck. Inga restriktioner – men heller inga berusade personer. På slutet av konserten stod alla upp och dansade till musiken. Vilken musikglädjde …! Jag älskar den sydafrikanska publiken …
Tillbaka till Kompisen. Hade fått instruktioner om hur jag skulle göra och vad som skulle hända – men som alltid – ingenting stämmer … Kompisen stod där och tuggade i sig sitt eget innehåll och jag kunde inget göra … En massa konstiga frågor, som jag inte var förberedd på – så var det bara tomt …
Kompisen var som ett tomt svart skal – jag var totalt uttömd – nollställd … Men som den käcka matte jag är så började jag att försöka återställa det som återställas skulle. Till att börja med att få en Internet uppkoppling – trådlös, eftersom det är det som gäller här. Efter en och en halv dag så gav jag upp. Jag har nu satt upp balkongbordet i ”hallen” och kör med lina – den är käckt gul – bra så det är något som uppmuntrar.
Nu har jag fast lina och har kopplat upp en webbläsare så jag kan läsa min mail. Skype – även om det kinkade några gånger. Och slutligen denna sida. Jag kan fortfarande inte läsa några dokument – har inte lyckats ladda upp mitt Officeprogram – antagligen så är lösenordet kvar i Sverige – morgondagens problem …
Ikväll har vi varit på restaurang – en av våra gamla favoriter – men den har blivit för ”fin” – utsikten är dock den samma …
(Bilder kommer …)