… urmelkottarna. Orkar inte skriva om det ikväll. Vi mår i alla fall bra, men jag tänker inte skriva här i kväll – återkommer imorgon. Sätter mej med en bok och läser om fiktiva problem istället – de brukar ju för det mesta bli lösta på slutet …

Det hann gå två kvällar …

Jo, vi fixade och donade som vanligt på förmiddagen. Jag tog hand om en jättedisk innan vår städerska skulle komma. Vi har blvit av med vår Hilda, vi har fått hennes ”syster” – dvs kusin – istället. Hilda har heltidsjobb varje dag nu och kan bara på lördagarna, men vi vill inte ha någon i huset då. Den nya kan bara på eftermiddagarna, så vi har bestämt att hon får komma två eftermiddagar i veckan och fixa. Hon kom kl 14.30, är glad och flink, vilket de flesta är. Hennes namn kommer vi inte ihåg, vi hade svårt att uppfatta det, efter fjärde upprepningen så lade vi av och vi tror hon heter Tandai-nånting …

Tandai gnodde runt och var klar vid fem-tiden. Hon ville att jag skulle följa med och titta på hur hon hade gjort. När vi kommer in i sovrummet så visar det sej att hon har torkat garderobsdörrarna … De är slipade och obehandlade i väntan på att vi skall bestämma om vi skall ha dem så eller om de skall målas vita. Det är ett vackert träslag, men nu var det stora torkmärken med teakolja. Man såg precis hur hon hade gjort … Undrar vad som fick henne att komma på detta, att torka dörrarna. Hon torkade ju inga andra dörrar …  Jag sa till henne att detta är katastrof, men nu är det bara att bestämma att de skall målas vita – hur man nu avlägsnar teakoljan …

Själv satt jag och slet med Sweas hemsida i fem timmar, varav nästan två gick åt för att försöka skapa två länkar – som bara inte ville. Jag gjorde om och gjorde om, men inte … Maken satt med sin dator uppkopplad och kommenterade efterhand. När det hela äntligen var färdigt, då var också jag färdig. Jag sparade sidan och gick in och tittade, det såg så bra ut och länkarna fungerade, så vi satte oss på balkongen och tog ett glas vin.

Jag hade sedan kontakt med en dam i Swea – som fått det dokument, som jag slitit med att lägga in på hemsidan. Det visade sej att hon fått version 3, och att det nu var på utskick för kommentarer – vilket var nödvändigt. Jag hade fått version 1 och ju ändrat på det mesta, så jag bestämde mej för att gå in och göra sidan osynlig. Men, det behövdes inte – den fanns bara inte. Jag öppnade i olika fönster, den var och förblir (förhoppningsvis) borta. Om inte maken hade suttit på sin dator och sett det hela hade jag nog trott att jag var tokig …

Så här blev det …