Jag har tidigare berättat om att jag inte är en morgonmänniska. Väntar varje vecka på att jag skall bli normalt äldre – dvs. vakna tidigt på morgnarna och vara trött på kvällarna. Det händer inte. Inte blir det bättre av att jag hör på radion och läser i tidningarna om hur viktigt det är med sömnen.

I morse skulle vi upp tidigt, duktig som jag är, så jag ställde jag klockan – dvs telefonen – på ringning kvart i sju. Jag kollade flera gånger att det var rätt – det var rätt, så jag somnade in i lugn och ro. Sover så himla gott på ön, trots att maken och jag delar en säng som är 120 cm!  Maken väckte mig halv åtta … Jag hade inte hört eller märkt när han steg upp en halv timme tidigare, och min telefon hade definitivt inte ringt. När tillvaron slutat snurra och jag var redo att resa mig upp så tog jag på mig de starkaste läsglasögonen jag har och det var inget fel på inställningen på ringningen. Det stod 06.45.

Vi drack morgonte och jag försökte komma i ordning, dvs packa dator och allt tillhörande eftersom jag måste ha med mig allt detta inför ett  möte på ikväll och ett på onsdag. Efter några koppar te vaknade jag och kom då underfund om att telefonen hade amerikansk tid, Använde den ju flitigt där – och hade inget minne av att jag ändrat. Det visade sig att det stämde, jag hade NY tid inställd.  Nu ordnade det sig i alla fall. 

I kväll har jag haft ett mycket givande telefonmöte med SWEA VEMA:s Styrelse – vilken härlig grupp av svenska kvinnor ute i världen. Visserligen går SWEA ut på att vi bor i olika delar av världen – men när vi sitter och pratas vid så känner jag: Så tråkigt att vi inte sitter i samma land. Vi sitter inte ens på samma kontinent …