Jag vaknade på morgonen av att jag tyckte att det var lite svalt om axlarna. Men eftersom jag sover med öppet fönster så tänkte jag att det nog var kyligt utomhus. Efter en stund steg jag upp och hela lägenheten var utkyld. Det var inte bara så att jag haft sovrumsfönstret öppet, jag hade också gästrumsfönstret öppet och balkongdörren stod öppen på vid gavel (brukar alltid öppna den medan jag gör kvällsritualen) … Det var sjutton grader i lägenheten, allt höll sjuttongrader – soffan, stolarna – ja allt.
Jag stängde balkongdörren och gästrumsfönstret. Läste morgontidningen och donade med det nya att befinna sig i lägenheten i Sverige. Inte helt fel – maken befann sig i stugan, så jag var helt ensam …
Efter en stund var det dags för frukost, jag skulle fixa bacon och ägg. Satte på plattan och på den en liten stekpanna vari jag placerade lite bacon. Under tiden det skulle bli varmt så gick jag in i arbetsrummet för att hämta min temugg. Medan jag ändå var där så kunde jag lika gärna kolla öppet-tiderna hos två butiker som jag skulle besöka under dagen, vilket jag gjorde. Precis när jag kom in på den sista butikens hemsida, så kom jag ihåg baconet på spisen. Jag sprang in i köket – där stod det en rökpelare upp från plattan och hela köket var fyllt med rök – antagligen bara sekunder innan det skulle ta eld.
Jag fick tag i en sotsvart panna med förkolnadt bacon, vimsade en stund och insåg att det skulle inte vara en god idé att spola vatten i den. Ställde den åt sidan, men vågade inte starta fläkten. Måste erkänna att jag hann faktiskt inte tänka något. Precis då gick brandlarmet, man skall vara tacksam att det låter som det gör – men man skall helst inte vistas i samma rum. Inte jag i alla fall. Jag blir alldeles förstörd av ljudet. Försök att hålla för öronen, ta fram en pall och försök att stänga av – det går inte. Jag lyckades med att få hela apparaten i händerna – lika bra det, jag kunde åtminstone pilla loss batterierna …
Helt chockad över min egen klumpighet, hur det kunde gå så fort, att jag lyckades komma i tid och ljudeffekten, så bara sjönk jag ner på en stol och undrade ”Hur skall jag kunna berätta om detta …?”
När jag hämtat mig från detta så skyndade jag in till stan och lyckades byta några felaktigt inköpta plagg, köpa färgpatroner till skrivaren och en ny resväska. För trots reservdelan till resväskan, som jag fått med posten, så kunde jag inte byta ut den – man måste ha ett specialverktyg.
Hemma igen så packade jag väskan, skrev ut de dokument som jag måste ha med mig nästa vecka och slog upp tidtabellen för bussarna till Lagnö. Konstaterade att jag precis missat en buss och näste skulle gå om två timmar. Då ringer svärdottern – hon har lyckats att starta vår bil. Hurra ! Jag tog en buss till dem och hämtade bilen, hade också tillfälle att träffa sonsonen – han är lika härlig som alltid. Bilen startade snällt och jag körde till parkeringsplatsen på fastlandet. Maken mötte med vår gamla skrangliga plåtbåt, som vi varit på väg att skrota de senaste 15 åren. Vi konstaterade att den måste vara ca 50 år vid det här laget, och mer än lovligt vinglig.
Men, det var faktiskt inte helt fel att ta sig ur den vingliga farkosten och kravla upp vår vår underbara ö …
