Jag skulle upp tidigt i morse, har kommit med i en intressant kurs och den börjar kl 9.00 – i Gustavsberg. Eftersom maken har bilen så skulle jag ta bussen. Inga problem, det tar ca 50 minuter totalt. Problemet är att vakna …

Ändå hade jag varit duktig och lagt mig tidigt, kl 23.30 låg jag i sängen – det är tidigt. (Just nu är klockan 02.35, men jag har bestämt mig för att komma ikapp här i dagboken.) Klockan – dvs, telefonen som det ju numera är – larmade som vanligt och jag stängde av som vanligt. Jag är blixtsnabb, tror ingen slår mig där. Lika fort igen så somnar jag om. Jag brukar vilja ha upprepning ca 20 minuter innan jag känner mig redo att stappla upp. Något hände i morse, vet inte om jag låg och kramade avstängningsknappen eller om telefonen har gett upp.

Jag somnade in så skönt tills maken ringde. Det tog några sekunder innan jag fattade att telefonen ringde, innan jag visste var jag befann mig – är ju lite olika – och till sist: Vart var telefonen. Jag som alltid ligger och sträcker ut mina stackars onda leder och inte minst fötter innan jag stiger upp, fick kasta (läs stappla) mig upp och hittade en telefon.

”Sedan gick allt som en dans” och jag åkte iväg och klarade av min kurs. Maken mötte efter kursen och hoppades nog på att jag skulle följa med till ön, men det räckte att han fick bjuda mig på lunch, jag åkte tillbaka till stan och han till ön. Sedan talas vi vid på telefon och talar om för varandra hur mysigt det är där vi befinner oss – han vinner i regel, men det låtsas jag inte om …