Ja, vi kom iväg. Jag glömde helt bort att skriva att nu åker vi – och nu har vi åkt och vi har kommit fram. Inte helt självklart… Vi flög med ett nytt bolag, inte vårt gamla, kära KLM.
När vi, stressade – som alltid – äntligen satt i taxin så spelar det ingen roll vilket flygbolag vi åker med, lägenheten skall stängas för ett halvår. Ni som har erfarenhet av att lämna hemmet för ett halvår, ni förstår vad jag menar, man skall lämna allt – kylskåp, frys, krukväxter, posten, reklam i brevlådan mm mm – tro mej det är mer än man kan föreställa sej. Har ni tänkt på att man inte kan lämna ett avlopp – dusch, toa, diskho – ja, vad ni vill, om man inte spolar i vatten så blir det torrt och vad händer då – det blir en otrolig stank – det blir ju helt öppet ner i kloaksystemet… Dessutom i dessa tider när råttorna ökar i antal.
Alltså, vi måste tänka på sånt, tack o lov har vi en underbar granne som går in och spolar med jämna mellanrum. Hon tar även hand om den reklam, lokaltidningar o annat, som – trots skylt – dimper ner i brevlådan. Undrar om någon funderar på hur hög en sådan hög kan bli?! Ganska hög, jag lovar.
Resan, den började med att när vi kom till Arlanda så var flyget inställt – vi trodde att vi skulle åka med ett brittiskt bolag, men de jobbar ihop med SAS, så där stod vi. Jag kan inte beskriva känslan, allt stress, allt fix och så skulle vi i alla fall inte komma iväg. Kavat så stegade jag iväg till informationen, där satt en dam och lade patiens på datorn, och visade och hon var ganska störd, eftersom hon inte hade med inställda flyg att göra. Vi skulle ju gå till SAS-biljettkontor … Där träffade vi på en trevlig och hjälpsam dam – tack o lov – för jag var helt slut och skulle ha kunnat lägga mej på golvet som barnbarnet och bara skrika o sparka för att få ur mej all stress, och besvikelse över att om två parter har ett avtal, så är det bara den ena parten som måste göra som den andra bestämmer … Hon fick oss ombokade på ett tidigare plan – tack o lov. Men hon var också förvånad över att vi inte redan var ombokade … det undrar jag också, och varför ingen meddelat. Vad är det då för mening med att lämna alla uppgifter vid en bokning, eller kan det vara så simpelt att vi lyckats få tag i en halvdyr biljett …
Vi kom med, men först så måste ju maken också ställa till det lite. Han lyckades bli av med sitt kreditkort, tack och lov att vi flög ett annat bolag, annars skulle vi suttit i ”lungan” och då hade han inte märkt att det var borta. Men nu fick vi beställa in och betala för vad vi ville ha, och då var kortet borta. Borta blev maken också en bra stund, medan jag satt där med våra handbagageväskor och datorer och blev mer o mer nervös, stressad – ja, kalla det vad som helst. Vi visste ju inte heller helt säkert om vi skulle få plats på planet – det var fullbokat, men då är man så fiffig att man betalar pengar till den som kan tänka se att vänta tills nästa plan.
Maken var i alla fall tvungen att ta sej tillbaka genom immigration, det har aldrig varit så svårt att förflytta sej inom flygplatser sedan Schengen-avtalet kom till stånd. Nu skall man slussas mellan den ena o den andra zonen, och hela tiden sitter där dystra tjänstemän med ännu dystrare uniformer, och de skall se passet och tittar på en som om man kom från Mars, är en massmördare eller något som katten släpat in. Maken skulle först inte bli tillbakasläppt, trots pass och boardingkort, men han uppträdde lite osvenskt och passerade ut när en annan medborgare fick passera ”in”. Mycket riktigt låg kortet kvar i Taxfree-shoppen. Det är ju numera krångligt att få med sej ”ransonen” också. Igår var där en farbror som fick ta emot kassörskans ”översittar-snubbor…” , han borde ju ha vetat – det vet ju varenda människa, för säkerhets skulle så talade kassörskan högt och tydligt så att även vi längst bak i kön kunde höra. Förr var det självklart att man kunde köpa med en liter vin eller sprit, men inte nu … Nu måste man kunna bevisa att man skall lämna Europa, annars ingen alkoholhaltig dryck. Sedan skall den förseglas i särskild påse, och om man har tur så accepterar nästa flygplats arrangemanget och man får ta med sin sprit. I vårt fall så är det Gammeldansk som gäller, det enda som inte går att köpa i SA.
Vi kom iväg tll London, och vi kom i god till för nästa flyg till Johannesburg, men vi hade fått dåliga platser, så maken försökte slå på charmen och byta upp oss, det resulterade i att vi fick bättre platser, enligt tjänstekvinnan, men det var ett klart nerbyt. Bredvid toaletterna, med en vägg bakom, vi hade klart mindre benutrymme än övriga passagerare, och om det är något vi har så är det ben – långa. Natten blev faktiskt en mardröm, både maken och jag kunde inte sova. Vi var var uppe och travade, försökte sova och travade igen. Men det var ett modernt plan, jättefint och alla hade vi egen skärm med massor av valmöjligheter, men efter ett tag så är det sova som gäller – och det var det enda som inte var möjligt …