Studenter… | Marie Wiberg

Ja, det fortsätter … (upprepas) med hur jag sover och vaknar, menar jag. I morse blev jag väckt med sång och te på säng. Där var paket också och två tjänstvilliga assistenter. De var en härlig känsla, att bli uppvaktad på födelsedagen, men!! att dessutom sova så djupt att jag inte ens visste var jag var när jag vaknade… Yngste barnbarnet väckte sin mamma och mej vid okristlig tid, jag låg vaken länge efter det och trodde inte det skulle bli mer sömn, men… och där stod de.

Sedan var det full fart. Dottern skulle ta minstingen med bussen och åka till sin barndoms skola för skolavslutning med bäste vännens barn. Vi, maken och jag, som skulle till Södra Latin för en studentuppvakning, tog bilen med Jenny och Leo. Det bestämdes att det skulle vara enklare att ha bara en, och en liten en på skolgården, så vi lämnade bil och två barn i utbyte mot vagn och en bebis. Det var Andrea, Tanzania-kolonins yngsta och kelgris, skulle ta på vita mössan. Maken tyckte att det var extra roligt, eftersom det också var hans skola under gymnasietiden. Där var fullpackat, säkert 35-40 grader varmt, men yngste barnbarnet, som aldrig vill sova, somnade när det var som mest stojigt…

Efter lång tid lyckades vi få fatt i Andrea och hennes familj. Det var stor mottagning, många människor och massor med god mat. Cathrin, Andreas mamma, har alltid gjort god mat med lite annorlunda stuk och smak. Alltid så gott att man gärna äter mer än man tänkt.

Minstingen, som var så trött, sov bara en halvtimme, men mormor, som är envis, placerade barn i vagn i värdparets sovrum och han somnade faktistk – sov drygt en halvtimme. Tillräckligt för att mormor skulle kunna smaka av maten. Sedan fanns ingen återvändo, mot bussen och T-banan. På bussen matades den lille med svensk barnmat – ingen höjdare – om barnbarnet själv får bestämma. Dottern mötte uipp med båt och två flytvästklädda barn som älskar att slänga sten i vattnet. Om de får hållas så är det snart dags att muddra runt vår brygga…