Mycket som hänt, trots dimman…

Idag hände det, dagen som jag väntat på… Barnbarnet med föräldrar anlände till Cape Town. Vi hade bestämt att de skulle åka taxi, som vi skulle beställa. Eftersom de var så många, så skulle en vanlig hyrbil inte räcka. Och de var inte beredda på att vi redan från dag ett skulle ha en stor bil och ge oss ut på alla utflykter.

Men, farmor kände att hon ville stå där o möta. Det skulle bli en överraskning. Ni som läst dagboken igår/dag, vet att så blev det i vilket fall, att vi hyrde bil, fast en dag tidigare.

Vi hade inte sagt något mer än att de skulle bli mötta av vårt lokala taxibolag, Sea Point Taxi, som vi brukar anlita. De hade fått telefonnumret, ifall de inte skulle dyka upp i tid. Jag steg upp i morse och gick in o kollade ankomstiden via nätet, konstaterade att de var försenade en halvtimme. Tog det lungt med en kopp te på balkongen, var annars… Det var dimma…. När jag åkte så var det också lite regn, trist – jag som ville visa upp denna vackra stad.

På vägen ut fick jag en känsla av att – tänk om de landat tidigare iallafall, vad händer då när inte deras taxi står där… Då kommer de att ringa o fråga var taxin är och bolaget kommer att skicka bil per omgående. Inte blev det bättre av att jag blev omkörd av en bil från Sea Point Taxi, som hade bråttom och som svände av mot flygplatsen några hundra meter före mej. Jag skulle då också parkera – taxin kör ju fram direkt… Jag kom fram till bommen, tog min biljett, och… inte en parkeringsplats ledig… Precis som när vi skull lämna av syster Kicki, men nu var det inte Mecca resenärer.

Konstaterade att BA:s resenärer redan var på väg ut med sina vagnar, och inte en p-plats i sikte. Det hela var än mer hysteriskt pga av att man håller på att bygga om parkeringsplatsen och man hade ändrat sedan i fredags, då syster Kicki åkte. Jag började bli lite smått desperat. Så fånigt om de fick lov att beställa taxi pga av att jag skulle överraska… Tack o lov stod där en tjänstekvinna som pekade o viftade med armarna. Jag hörde inte vad hon sade, men kroppsspråket var tydligt och jag kom tillbaka till p-platsen, fast något kvarter från terminalen. Jag såg en ledig plats och såg en bil komma från motsatt håll. Jag gjorde en jätteful grej, som gick bra och jag fick platsen. Sedan halvsprang jag för att se om denna Sea Point Taxi höll på att packa in passagerare o bagage, men troligen så hade den redan hunnit iväg, vilken det också gjort…

Jag halvsprang in i lokalen för att försöka se – ja, inte vet jag. Men hoppet fanns ju att de var sist i kön, fasts jag hade ju skrivit att varje passagerare de passerade var ca 10 minuter mindre kötid. Då hör jag någon som ropar mitt namn. Puh… det var sonhustrun. De skulle precis ringa. Men vilken glädje, där stod de allesammans, och det var inte dem som taxin hämtat upp…
När vi kom fram till bilen så, blev i alla fall barnbarnet glad, han sa: ”Vilken racerbil…” Toyota skulle nog ha blivit glada för det omdömmet…

Sonen, Niclas, skall ha en eloge för att han är en sån baddare på att packa. Vi fick in allt och var nöjda tills vi kom på, strollern (barnvagnen)… Det löste sej genom att vi placerade Ulrica i framsätet, men en hopfälld vagn mellan knäna. Ja, så fick hon sitta länge, vi hamnade i morgonrusningen och dimman gjorde sitt bästa att dölja den, normala dagar, dramatiska utsikten. Allt vi såg var motorvägsköer, som vi deltog i…

Dimman lättade lite på eftermiddagen och vi fick en promenad längs stranden. Sonsonen, som varit tapper, somnade på lunchrestaurangen, och sov sej igenom promenaden, trots att vi gjorde den för att han ville kasta sten i vattnet, det får bli en annan dag…