Det börjar bli uppbrottsstämning. Vi satt i morse så länge vi kunde o bara njöt. Yvonne skulle komma idag, så vi kunde inte såsa på för länge. Sedan har vi plockat fram väskor o det som skall packas. Och som alltid tror man innan att det inte är så mycket, men när man lägger fram allt så… Vi får se vad det blir denna gång som lämnas kvar. Men, det är inte kul alls… I det här skedet vill en del av mej bara att det skall vara klart så man får åka hem, den andra delen vill inte alls. Den vill stanna och känner redan en stor saknad …

Det är jobbigt att gå igenom allt, tvätt, kylskåp, skafferi, badrum och sist och mest trist – blommorna på balkongen. Det kändes lite bättre idag när Yvonne var här, hon gillar tydligen blommor och hon skulle åka hit på torsdag och förse sej. Känns lite roligare, hon tog redan idag med sej en… vår julstjärna! Hon tyckte den var jättefin, och det var den – helt otroligt praktfull fortfarande och dessutom haden satt en omgång nya, gröna blad. Här nere växer de ju som träd, så kanske om några år kan vi hälsa på henne och titta på hennes träd… 😉

Tråkigast är det att åka ifrån mina rosmariner, de har blivit så kraftiga och två av dem till o med blommar just nu. Försökte hitta en själv vattnande kruka, men sådan fanns inte att uppbringa. Men, vem behöver självvattnande krukor när det är så stor tillgång på tjänstemän, som finns till hands och som vattnar när man själv är borta. Vi har ju Yvonne, men hon skall bara komma en gång i månaden, och de närmaste månaderna vet vi inte hur det blir – hon är ju i åttonde månaden.

Yvonne har så rund o fin mage nu, skulle ta kort på henne – hade jag planerat hela dagen. När hon gått, så kom jag ihåg… Hon fick en påse med några paket till sin lilla baby, och hon blev så glad.

Nu sitter jag här en sista gång på balkongen, visserligen blir det en stund i morgonbitti, om vädret är ok vilket man har lovat. Sitter och lyssnar på måsarna – de är helt otroliga – inte tyst en sekund. Så jag försöker tänka att, vad skönt det skall bli med tysnaden på Lagnö. 😉

Imorgon bitti skall maken väcka mej innan solen går upp, det är inte föränn vid kvart i åttatiden på den här sidan om Signal Hill, så det skall jag nog klara. Sedan har vi lite att stå i, inte minst balkongen som skall tömmas och nätas in. Vi skall försöka förhindra att duvorna bygger bo där igen. Så idag har vi köpt nät och stålspik (om nu det fungerar), och under detta nät skall våra husormar i plast ligga. Sedan håller vi tummarna för att detta fungerar…

Jag hade de mest konstiga drömmar i natt, maken körde vår hyrda bil, en liten Golf, och parkerade, för andra gången, (fortfarande i drömmen) i en ficka mellan ett högt staket och ett hus. Där var så smalt att man inte kunde öppna dörren, och eftersom han ju gjort det tidigare, samma dag… 😉 ( i drömmen), så blev jag irriterad.

Jag fick panik (fortfarande i drömmen – hänger ni med…?) – det har jag inte haft sedan jag var liten och en tröja fastnade över huvudet… Precis innan jag vaknade så försökte jag klippa till maken – jag hade nämligen lyckats ta mej från baksätet i denna lilla Golf, (hur jag nu kunde klara av det), till framsätet och ut… Nu hann jag inte det, dvs klippa till maken, jag vaknade – men det tog en lång stund innan jag förstod att det var en dröm… 🙂

När jag förstod att jag var vaken så satt maken redan vid TV:n och tittade på den cykel-tävling som pågick. Tror det är världens största cyklel-tävling, och av vissa ansedd som den vackraste – antar att man menar utsikten – och då håller jag med. Det var 38.000 deltagare och de skulle cykla 10 mil. Hela Kap-provinsen var avstängd och man uttryckte hela tiden ursäkter för de turister som är här och som inte kunde lämna Kapstaden pga av att alla vägar var avstängda.

Vi kunde inte se loppet från balkongen – men det var ok med TV:n. Vi tog sedan en liten promenad och kollade in. Det var ganska fantastiskt att vara nere på strandpromenaden och det var alldeles tyst – inga bilar, bara cyklister… Proffsen var redan i mål, ja, t.o.m. innan vi hunnit äta frukost, men det var ju 37.900 åkare till som skulle i mål. Maken jämförde med Wasaloppet … och det kanske inte är helt fel. Inte så många likheter kanske, men härliga och roliga amatörer, som var utstydra …

Eftermiddagen har vi ägnat åt en tråkig syssla, vi håller på att gå igenom lådor o skåp för att avgöra vad som skall stanna och vad som skall med hem… Helst skulle jag vilja stanna, men å andra sidan ser jag fram emot att komma hem….

Nordbor, eller …?

(Ber om ursäkt, men gårdagens dagbok blev vääldigt sen… Men den finns nedanför denna – vi körde vilse…)

Vi bestämde oss för att det skulle bli sovmorgon idag. Frukost vid 9-tiden. Maken vaknade som vanligt vid 7-tiden, han är inte precis den smygande typen, vilket märks när man sover i samma säng. Så jag vaknade också, men vi låg båda och dåsade fram till halv nio, då det var dags att börja den nya dagen. Själv skrev jag min dagbok medan maken duschade, men det hjälpe inte mycket. Den blev inte uppdaterad förrän vi kommit hem och då var klockan redan kväll här i SA.

Efter en god – och närande frukost – så var det dags att bryta upp. Vi passerade en tygaffär, där jag köpte gardinupphängningsband, vad det nu heter, de som sitter längst upp på gardinerna och som man sätter krokarna i. Här kan man köpa 30 meter för 35 kronor. Fattar inte varför det är så dyrt för svenska grossister att köpa in dessa varor när restsen av världen kan sälja dem till en bråkdel av vad vi betalar hemma i Sverige…

Efter detta inköp gav vi oss av tillbaka mot Kapstaden. Vi bestämde oss för att ”gena” och ta oss till en av favoritrestaurangerna dit vi bara kan komma med bil. The Cellars. Vi passerade flera av de skyltar om avtagsvägar till dessa getton som vi körde genom igår. Skillnaden var att idag hade vi koll.. och… vi visste hur vi skulle åka. 😉

Vi började med att handla i Constantia centrum, vi hade en lista med kryddor – som skall med till Sverige och rengöringsmedel som Yvonne behöver till lägenheten. Massor med folk och kaos i kassorna, men när vi var klara så åkte vi till därifrån och landade på The Cellars… Wow, fattar inte att man kan få den miljön, den trevliga och peronliga servicen, kritvita stärkta bomullservetter (som naturligtvis kyparen lade på våt knä), var sitt glas Chardonnay, vatten, förrätt, varmrätt, cappuchino (som serveras med små godisar, tre olika sorter) och allt bara så gott – till ungefär samma pris som om vi skulle gå på kvarterskrogen i Årsta…

Glada och nöjda så ställde vi kosa hem, lastade ur våra ”fynd” utanför hissen. Jag tog med dem upp till lägenheten och maken åkte för att lämna tillbaka bilen… Kvällen avslutades med att vi njöt av värmen på balkongen, det skall bli sämre väder och jag kan nu höra hur mistluren tjuter – det är dimma och det känns, det är ganska behagligt svalt igen…

Har säkert visat det förut, men…

Titta vad jag kan…

Nu plågar jag er med mina aha-upplevelser, där kameran sviker mej…

Ni kanske inte kan se det, men det kan jag… En av aha-upplevelserna, när man kommer över en av kullarna och ser hela hamnen – ta fram luppen… där finns massor med stora fartyg… 😉

Nu är bilden faktiskt fotad från andra hållet…

Det är varmt…. 36 grader….

Maken gick för att hämta den hyrbil vi beställt. Vi var bjudna till Somerset West till ett svenskt par. Vi hade tänkt göra lite annat innan, men det var för varmt. Så vi bara köpte tyg till en fåtölj, där hemma, som skall kläs om, en bråkdel mot svenska priser. Och, jag har skaffat mej lite mer att göra då jag kommer hem…

Vi skulle ta en snabb sen lunch, och beställde in varsin varm toast. Där satt vi och väntade och väntade, till slut frågade vi vart den tagit vägen. Jo, de hade lite problem i köket, de hade visserligen börjat att göra den, men den blev ju aldrig klar – så nu skulle hon, servitrisen, tala med chefen… Efter en stund kom chefen o beklagade. Vi påpekade att vi hade ont om tid. Ja, den skulle komma inom två minuter och den kom faktiskt inom tio minuter. Den var god god, men hade hunnit kallna…

En halvtimme försenade kom vi iväg, bara för att hamna i bilkö. När vi borde ha varit halvvägs så hade vi inte ens lämnat stan… Vi ringde och påpekade att det nog kunde ta tid… Så vi var lite smarta och bestämde oss för att lämna N2 för en mindre motorväg – visserligen lite längre, men… Vi hann köra 1 minut och efter första kurvan så hamnade i nästa bilkö… Nu hade det gått en timme, men vi är ju smarta och bestämde oss för att gena tvärs över, genom en massa förorter – inga problem, vi såg ju de höga bergen vi skulle mot. Vi kryssade oss fram och försökte hålla riktningen.

Den sista halvtimmen hamnade vi i Cape Towns största getto… Maken var klart nervös, två vita i en liten bil, och inte blev det bättre av att vi höll på att krocka. Bilen i ytterfilen bestämde sej för att han skulle svänga av, och det gjorde han precis framför nosen på oss. Maken hann precis stanna.

Vi kom fram – två timmar försent…

Där satt alla och väntade på oss, vi blev försedda med varsin drink och sedan hade vi en mycket trevlig kväll med trevliga människor och god mat. Det blev alldeles för sent i säng för oss gamlingar…
– och dagbok var det inte att tänka på… 😉

En del har ståplats…

Jag får aldrig nog av denna vy…

Radhusområde… ? Här kan vi nog vi köpa något budgetvänligt…

Detaljgranskning… (förstoringsglas behövs)

Kyrkogården, dekorerad med plastpåsar (de diffust blåa skuggorna)

Så här glada är vi…

Och så här hötorgsmässigt ser det ut när solen går ner…

Värmen fortsätter… Det är skönt – och jobbigt… Jag sitter nu på balkongen och skriver detta och just nu är det helt ljuvligt, 25 grader. Vi har haft över trettio grader idag. Det märktes inte minst när jag skulle gå till frissan. Hade bestämt mej för att jämna till topparna…

När jag kom dit rann svetten om mej – jag hade en näsduk och torkade och torkade. Hade hoppats på att få sitta en liten stund och ”svettas av”, eller coola ner…, men det kom en ung, söt och mycket fräsch tjej och presenterade sej. Hon skulle vara min frisör idag och hon hette Yolanda. Hon frågade om det var första gången jag var där, och då ville hon att jag skulle fylla i ett formulär.

De är mycket för formulär här i CT. Jag skulle fylla i fem rader. Hon satte sej bredvid och skulle fylla i resten. Eftersom jag svettades så mycket så erbjöd hon sej att starta en fläkt som stod bredvid, vilket hon gjorde och vi höll på att blåsa bort båda två. Mitt långa, oklippta hår blåste i ansiktet hela tiden, så till slut erbjöd hon sej att stänga av – lika bra, för inte hjälpte den mycket mot värmen. Och hon pratade, pratade, pratade o pratade….

Musiken spelade i högtalarna och hon ställde sina frågor och talade om allt vad hon ville göra med mitt hår… Det skulle packas in med protein hit och fuktmedel dit. Hon hade en cirkel på papperet och i den var det en massa rutor som skulle prickas i och det skulle göras en massa val. Ungefär som kostcirkeln, fast med fler ”tårtbitar”. Jag, som hör lite dåligt i vanliga fall, skulle nu försöka höra genom denna musik och alla dessa ”termer” som man svänger sej med inom frisörkretsar. Jag förstod ganska snart att det var en ganska speciell salong. Det där proteinet skulle kosta 200 kronor och likaså fuktbehandlingen, men jag skulle få båda för samma pris… Vi enades i alla fall om att jag bara skulle ha klippning, som jag beställt från början.

Sedan var det dags för schamponering, jag var osäker på om det ingick, då frågade hon om jag ville ha fot- eller handmassage… Jag ville inte ha något… Hon sa att det ingick i ”kittet”, men jag uppfattade inte om båda ingick eller bara en behandling. Så jag valde handmassage. Det ingick också huvudmassage…

Vi gick in i ett annat rum – där stod det en lång rad med britsar i rött skinn, formade som liggande z-an. På vissa låg det personer som schamponerades och masserades… Jag blev anvisad en brits och uppmanad att lägga mej på den. Halsen skulle makas in på kanten till en sådan där tvättskål man har hos frisörsalonger när man tvättar håret.

Det gick så fort att jag inte hann fundera, så där låg jag med skorna och handväskan… Kände mej som en riktig tant… 😉 , men eftersom jag är en tant så lade jag handväskan på magen och skorna fick sitta kvar. Sedan satte de igång. Den ena tvättade håret och den andra masserade händerna. Skööönt…!

Sedan gick vi tillbaka ut i salongen och då, äntligen skulle det klippas… det hade redan gått ca 50 minuter. Ytterligare 50 minuter senare var jag klar… Inte mycket hår kvar. Trots allt prat om hur det skulle vara, jag trodde vi var helt överens, jag hade talat om att jag inte ville ha för kort…

När hon hade klippt så var det jättesnyggt, nu skulle hon bara fixa luggen lite, vilket gjorde att jag var tvungen att blunda, hon fixade mer än luggen – hon skulle bara göra det lite ”ojämt”, det skulle se lite mjukare ut… ok…. När hon var klar så fanns inget kvar av den läckra, snygga frisyren hon klippt från början – hon var som så många andra frisörer…. Hon kunde inte sluta klippa i tid. Det är ifs snyggt klippt, men…. Om ca 4-5 månader blir det nog rätt längd igen…

Vad tyckte maken? Han tyckte jag såg kul ut…. Han tog till o med en bild, får se vad jag gör med den. Var ju tur att jag inte kostade på protienkuren, hon skulle ju i alla fall klippt bort den….

Vaknade i natt av att jalusien (i trä) slog mot fönstret. Det tjöt och ven i fönster och dörrar. Så jag steg upp, stängde fönstret och surrade parasollet på balkongen, dvs band ihop det. Det var väldigt varma, men starka vindar. Precis som jag stängde balkongdörrarna så höll hela parasollet på att blåsa omkull, så jag gick ut och lade ner det. Stängde dörrarna igen, bara för att få se hur en blomkruka blåser omkull, ramlar ner på en blomvas (vi ställer ut blommorna varje kväll…), vasen välter, vattnet rinner ut och…. jag ville bara tillbaka till sängen. Imorse konstaterade vi att locket till den oljelampa vi fått i present av vår mäklare gått sönder.

Det var varmt igen, vi gjorde oss i ordning för att Yvonne skulle komma och städa. Vi måste alltid städa lite själva innan hon kommer. Jag slet också ur alla sängkläderna för att lämna till tvätten. Sedan satte vi oss att vänta. Idag skulle hon presenteras för vakterna, eftersom hon skall fortsätta komma en gång i månaden när vi inte är här. Hon skulle också få instruktioner för den tiden, och hon skulle få presenter till sin väntade lilla babyflicka. Hon kom inte…. Det ringde på porttelefonen, men det var en annan dam som meddelade att hon inte skulle komma, hon var sjuk. Maken undrade om det var hon som skulle städa istället… Men det var det inte…

Vi blev lite oroliga att det hänt något med bebisen, så maken gick ner till vår agent, som rekommenderat henne, och frågade om hon visste något. Det visade sej att den dam som ringt på var hennes syster. Maken blev informerad om att det bara var en förkylning. Men vi var lite bekymrade, för vi ville ju säga adjö och det var en hel del som vi hade att tala om för henne.  Nästa onsdag, när hon skall komma, så sitter vi på planet på väg hem  🙁  Så vår agent ringde upp och på måndag skall hon komma, det känns bra. Nu kan vi få säga adjö till henne.

Men där satt vi med vår ostädade lägenhet, med massor med disk… Vi gjorde som vi brukar – vi tog det lugnt, sedan lämnade vi in tvätten och bestämde att äta lunch ute – det fanns ju inget rent porslin… Vi satte oss på en restaurang nere vid strandpromenaden, så vi kunde se havet. Det var ju så varmt och skönt och havet glittrade så vackert. När vi kom hem så var det bara att ta tag i disken och en del handtvätt, som jag alltid gör själv, men det är svårt när diskhon är upptagen….

Ganska nöjd…

Inte heller helt onöjd…