Idag var det stora målaredagen. Jag förberedde i morse och täckte in golv och tejpade runt fönster och skåp. Jag bättrade också på spacklet, över den stora lagningen, som nu började se skaplig ut, men det var inte torrt. Hann inte riktigt klart med täckningen innan de kom. Handyman såg lite fundersam ut, vet inte om han var sårad eller förvånad, de hade faktiskt med sej plast att täcka golvet med och tygskynken … Struntar i vilket, jag vill inte ha kladd – har sett hur man målar här.

De satte igång med att slipa spacklingarna – vilket jag redan gjort, men kan inte göra för mycket, eller ? Jag påpekade att den stora lagningen inte var torr, så de kanske borde vänta en stund med att slipa. Men, nej – han tog fram det grövsta sandpappret, det enda han hade, och skulle sätta igång. Som tur var hade jag mitt fina, som jag skyndsamt räckte över. Sedan gnuggades det både här och där, innan målningen tog fart. Köket var ett enda inferno av färg, penslar, slipdam, skynken och gubbar. Ett tag var de tre stycken som kladdade lite här och där. Jag hade bett dem att skruva ner takarmaturen och gardinhållarna, men det tyckte de var onödigt. Handyman talade om vilken duktig målare han var, inget kladd där inte. Men, hans grabbar visste han att de kladdade … Ja, jag har aldrig varit med om att man målar taket med armaturen kvar.

När jag kom tillbaka efter en stund så hängde vår lampa i sina kablar, jag räckte skyndsamt över plast som de kunde täcka med, vilket de gjorde på sitt halvdana sätt. Sedan drog jag mej tillbaka, ville inte lägga mej i mer. Handyman åkte och köpte några lister som saknades, jag ville ha en list där bänkskiva möter vägg, det såg inte riktigt bra ut. Han kom tillbaka med några obehandlade furulister, och såg jättestolt ut. Köksluckorna går i björk. De spikades fast … 😉

Sedan satte han igång att såga (elsåg) hyllplan, mitt bland målarna och deras färg, det dammade alldeles förfärligt, så nu har vi ett lager damm över hela lägenheten – igen, och köket skall vi inte tala om. Jag som trodde att det bara skulle målas idag, så jag gjorde storrengöring igår.

Nu är köket färdigmålat … Det blev inte alltför tokig, det är inte så mycket kladd som jag trodde och jag har inte skrapat så mycket färg (men de tog bort täckningen innan de var färdiga). Jag skall bättra på, men nu får det vara tills våra gäster varit här. I morgon kommer Handyman tillbaka, han skall då sätta upp de resterande hyllorna, så idag har jag bara fixat golven och bänkarna i köket, resten får vänta tills han varit här. Sedan kan vi plocka tillbaka in i skåpen. Hela kökssortimentet står just nu på golvet i gästrummet, täckt med slip- och sågdamm…

…

Vet inte var det är mest färg, på väggarna eller på målarna …

Handyman, Malcolm skulle egentligen inte komma idag, men vid halvtio-tiden så ringde det på dörren och in kom han och hans medhjälpare, Rice. En stackars ung man som som fått lov att fly från Zimbabwe och lämnat kvar sin familj där. De skulle spackla inför målningen. Jag hade rengjort helt köket, det var totalt dammfritt. Nu hade man glömt att såga en liten list som skulle på plats, den skulle sågas längs med och bestod av spånplatta. Köket är nu totalt nerdammat igen … Jag trodde ju att de skulle spackla på ett viss ställe, där det stått ett skåp, så jag tog inte undan allt, vilket jag borde ha gjort. Allt arbete dagen innan är helt förgäves – men nu får det vara till jag vet att han inte kommer tillbaka. Och det kommer han nog inte att göra i brådrasket heller. Vi måste leta en annan Handyman, men först måste han rätta till hylla som hänger snett och måla – vilket jag bävar lite för.

När de gått sin väg, så gav maken och jag oss iväg – vi skulle köpa den färg som skall vara på väggarna. Inte det lättaste, hoppas jag valt rätt. Vi köpte också med oss spackel, eller vad det är man använder här – en seg plastmatta som är jättesvår att spackla med. Det kunde jag se när jag tittade på Handymans spackling. Det var bara att ta bort hälften och försöka lämna till och bygga upp, men det måste torka emellan. Vet inte hur han kunde tycka att han var nöjd med den – jag var det inte.

Maken gick på styrelsemöte i bostadsföreningen, jag satte igång att spackla och konstaterade att jag borde ha köpt lika mycket till. Jag kan dock trösta mej med att det ser i alla fall bättre ut, men inte bra. Det skall bli spännande att se i vilket skick jag får tillbaka köket efter målning, om jag gråter eller om jag är glad. Jag skall i alla fall täcka själv, de kör i bästa fall med en tidning, som de fått av mej …

Sophämtardag, men först så kollar hämtarna om det finns något som inte är sopor …

Färdigt för målning, enligt Handyman …

Idag kom Handyman, trots att han inte skulle komma förrän i morgon. Han och hans medhjälpare bankade loss i köket, igen. Skåp åkte ner och det sågades och borrades, dammet låg som en dimma över hela lägenheten. Det som var felmätt bankades in på plats, jag erbjöd dem att låna min gummihammare, för att inte allt skulle bli sönderslaget…  Den nya bänkskiva som han skaffat hade blivit fel i måttet, så nu har vi en skarv, men inget sitter fast hos dessa herrar – allt går att ordna. Man får inte titta för mycket på finishen. Bara att köra genom Photoshop och använda softpenslen, så ser det fint ut.

Vinstället har kommit upp på annan plats, och när jag lade tillbaka vinflaskorna så rullar de mot ena sidan. Det är inte vattenpass som gäller – har aldrig sett att han har något vattenpass. Det är han som satt upp en del krokar och våra gardinstänger … Jag sade till maken idag att nu vill jag ha en egen borrmaskin, så jag kan sätta upp vissa saker själv. Maken som är måttligt road att sådana arbeten, tycker det är toppen att leja bort. ”Visserligen har väl Malcolm inte det bästa ögonmåttet, men …”

Imorgon skall de komma och spackla, sedan blir det målning på onsdag. Då skall jag se till att jag har täck in allt innan. Helst skulle jag måla själv, men maken protesterar. Han blir trött av att bara tänka på att jag skall göra något. Jag kan ju ifs bestämma själv, och har bestämt att jag skall vila istället, det får bli som det blir och det är väl inte värre än att jag målar om en vacker dag. Idag när jag kom in i köket – där man lagt på vår nya bänkskiva – och på den stod båda två och jobbade med att få överskåpen på plats. En massa murbruk, gamla skruvar och spikar låg också på skivan. Jag sade att jag ville att de skulle lägga på tidningar för att skydda skivan, så de sopade ner alltsammans på golvet och tidningarna kom på, men för sent tyvärr. Skivan är redan skadad. Men fint blir det, med softglasögonen på …

Här kommer ett av skåpen ner, det satt uppe med spikar  …

Här agerar Rice både stöd och vattenpass, mycket effektivt …

Konstigt att det kan vara skillnad på söndag o vardag, när man ändå är ”ledig” varje dag, Men det är det faktiskt, inte minst märks det här i Sea point. All aktivitet på morgnarna på vardagarna – den är helt borta – det är tyst … Det är så tyst att jag hör mitt tjut i örat, jag brukar vara tacksam för det vardagsbuller som pågår.

Maken är ju orolig som vanligt och vill i väg på promenader, det skulle jag också vilja – men det är inte riktigt läge för det än för min del. Mina fötter – som skulle/borde ha opererats i somras, (men det fanns inte tid), gör att promenader inte längre är ett nöje, tyvärr. Jo, jag kan fortfarande promenera, och sedan jag köpte min ”Kalle Anka”-skor – jättefula, okvinnliga och ja, jättefula, så kan jag promenera jättebra, men efteråt. Det betalar sej med värk på natten … Så för min del så avstår jag för närvarande från promenader, jag sitter kvar på balkongen och bara njuter av värmen och det fantastiska ljuset som är i denna stad. Det är inte ett dugg synd om mej.

Idag läste jag ut boken om Mma Ramotski, jag kommer att sakna henne – det är lite svårt att starta en ny bok efter henne, så jag tog fram en bok om Stenålderkost, av Fredrik Paulún, väldigt intressant – kan jag rekommendera, men inte i samma som klass med Damernas Detektivbrå. Paulún kommer jag att läsa vidare i, men jag tror att jag skall sticka emellan med ”Livsnjutarboken” av Lena och Gösta Linderholm. Det är en bok som jag alltid blir så glad när jag bläddrar i. Det är egentligen en kokbok, men jag kokar inte – det inte därför jag läser den – det är helt enkelt en livsnjutarbok.

Jo, jag har faktiskt använt mej av ett recept – jag har gravat vit fisk, och det blev bara så gott. Ja, det beror inte på recepten att jag inte har lagat maten, de är så frestande. Jag vet faktiskt inte varför jag inte specifikt lagat dem, men de smyger sej in i min matlagning. Jag har numera alltid (minst) en kruka med rosmarin och timjan. Skrev jag att jag lämnat över en av mina blomlådor med två rosmarin och ett antal timjan i till vår ”Caretaker”/agent – ”Hon som har han’ om ’et..”  Hon lovade inget, såg närmast skräckslagen ut, men jag sa att de har ju bättre chans att klara sej hos henne än på vår balkong, där ingen fanns att se till dem. Hon gick med på det och nu när vi är tillbaka så var det dags att hämta hem blomlådan. Maken var ovillig att gå till henne och fråga om de levde, jag försökte övertala honom till, att om de nu inte levde, så behövde vi krukan och vår agent skulle säkert vilja bli av med krukan, om inte annat. Efter en vecka så kom han iväg, han kom upp med krukan med två välmående rosmariner, de hade till o med skjutit nya skott …

Sen var det det där med solnedgångar… i kväll var himlen så otrolig.  Jag kan aldrig få nog …

Detta är så fantastiskt för mej …

……

Ja, det är utsikten från loftgången …

Nu är vi tillbaka i gamla vanor igen, dvs det är högar överallt med prylar. Den här gången är det inte packning eller stambyte, det är köksprylarna. Vi gör om lite i köket och Handyman tyckte att han skulle riva ut allt igår. Så nu springer vi runt igen och letar när vi behöver något, känns lite invant och ”tryggt” liksom. Han skall komma tillbaka på tisdag, så vi hinner ”njuta” några dagar …

Det blev en långsam morgon, och som vanligt på lördagar, blev det GD. Vi kopplade upp oss mot Ring så spelar vi, men det blev lite för mycket av det goda. Vår lilla mätare, som anger hur många megabit vi gör av med, tickade iväg med en faslig fart, så vi var tvugna att avstå. Vi längtar verkligen till den dagen då vi har fast lina och bredband. Det har gått en veckan nu snart, så maken får gå dit och tjata lite på måndag. Sedan kan vi lyssna på svenska nyheter, här är man inte så intresserade av vad som händer i världen här, åtminstone rapporterar man det inte i nyheterna. Eller kan det vara så att vi, som svenskar, har vant oss vid att få hela världens elände in i våra hem, en gång i timmen. Det lokala eländet får vi också höra en gång i timmen, men för att vi skall slippa vara utan nyheter alltför länge så han man ju lagt det ”omlott”, så att vi får något att lyssna på varje halvtimme.

Idag blev det en tur ner till Waterfront för ett besök på vår stamsylta, Hildebrand. Vår gamle kypare, som jag lärde känna då syster Kicki var här första gången för flera år sedan, kände igen oss och kom fram o hälsade. De har ingen större personalomsättning på restaurangen, så vi känner igen de flesta servitörerna. Det känns lite roligt, för annars går förändringarna snabbt här. Nya hus växer upp, butiker och restauranger, och inte minst Waterfront bygger man till varje gång. Den här gången tycker jag att det gått för långt, det finns något som heter trivselfaktor också. Tack o lov så ligger vår restaurang en bit ifrån butikerna, där var allt sej likt.

I kväll skiner månen, den var full igår, men då var det mulet och det syns ingen skillnad – den är så stor, verkar som om den är lite närmare – men det kanske är som jag inbillar mej …

I morse överträffade jag mej själv… jag vaknade före klockan sju, utan väckarklocka och andra yttre ting som, störande grannar, judiska skolans fotbollsspelande smågrabbar, stararna, trafiken … ja, allt som låter en normal morgon. Jag konstaterade att det var tidigt och borrade ner mej i kuddarna och försökte somna om, men eftersom jag kommit så tidigt i säng går kväll, så hade jag redan sovit mina fem timmar + lite till, det var inte möjligt att sova längre. Har haft känning av det, dvs jag har försökt öka sovtiden per natt den vecka vi varit här. En vecka som för övrigt känns som mycket längre – har inte längre något begrepp om hur lång en vecka är, tidsmässigt. Det sägs ju att tiden har en tendens att ”rusa” när man blir äldre – då måste jag erkänna att jag nu är ”äldre”.

Handyman, Malkolm, skulle komma idag vid nio-tiden, han skulle lämna kostnadsförslag igår kväll. (Liksom alla kvällar denna vecka…)  När klockan var nio så visste vi inte om vi kunde förvänta oss att han ringde på dörren. Men man kan aldrig vara säker, så, maken och jag satt nytvättade, påklädda och någotsånär alerta, klockan nio. Klockan tio kom han. Han håller alltid stort hov, eller hög svansföring – om man vill kalla det så. Han hade lyckas få plats i vårt garage, där det inte finns några platser att få. (Fråga oss, maken var och ville boka plats för några veckor i november …”Vet inte nu, återkom om tio dagar …”)

Han, Malkolm kom upp med en liten ask och sedan satte de, han och hans hantlangre Rice, igång att lossa skåp o bänkar… Vi visste att han skulle lämna klockan två, så jag såg framför mej ett kaos under helgen.

Men, simsalabim, så står allt på plats – man får inte titta så noga på detaljerna, än, men … Nu skall han komma tillbaka på tisdag, och förhoppningsvis har han hittat samma design på bänkskvia som den vi har på plats. Men, redan nu har vi ett helt annat kök, det blev ”dubbelt så stort”, men än så länge återstår alla detaljer. Då menar jag alla detaljer … Men, tack o lov så har vi inte behövt rota i den del av köket där spis o diskbänk är.  Så oavsett hur Malkom lyckas fixa detta så kan vi laga middag och diska efter  oss …

De blev jätteglada när jag ville ta en bild …

Det ser inte så komlicerat ut …

… men jag hörde vad de sa ….   (Glömde tyvärr ta bild när allt var ett enda kaos – som vanligt …)