Det var ett strålande väder i morse, så vi tog det lugnt, fast vi visste att vi borde åka ut med hyrbilen för att skaffa resten av prylarna på min lista. Jag försökte att döva samvetet med att titta i telefonkatalogen/gula sidorna. Där fanns en del leverantörer av datorskrivbord och möbler. Men det är inte som hemma, man tillverkar på beställning och man vill inte tala om sin adress, ett fåtal hade webbsidor, stenåldersmässiga – om man nu kan använda det uttrycket om webbsidor – och inga som helst prisuppgifter. Man uppgav ett telefonnummer, ibland faxnummer och i några enstaka fall hade man e-post. Kommer ihåg att det var lika svårt i Mocambique att leta sej fram i Gula Sidorna. Där sa man: ”Att om någon vill ha tag i oss, så hittar de oss …”

Vi ringde till ett företag som har annons ute om ett datorskrivbord, men personalen hade inte hört talas om det. Maken bad dem titta i broschyren och ”Jo, där fanns det, men de hade ingen aning – och det fanns defenitivt inte i lager …”

Vi var in till en butik som hade två i lager av ett skrivbord som vi kunde tänka oss, men vi måste ta mått och bad om säljarens namn, Mabell, så att vi kunde ringa tillbaka innan kvällen. När vi sedan ringde för att reservera ett av dem, så var hon inte där. En annan dam svarade, ”Jaha, ni vill ha de två som finns kvar …”
Jag förklarade att vi ville bara förvissa oss om att de reserverade det ena för oss”. ”Jo, det kunde hon göra…”
Jag påpekade att: ”Hur kunde hon veta vilket skrivbord jag menade …”
”Nej, men det visste ju Mabell …”

Så nu tror vi att vi har en reservation på ett skrivbord som en expedit skall tala om för en annan i morgon, att vi ringt och beställt och förhoppningsvis så kommer hon ihåg vilka vi var och vilket skrivbord vi menade. Och förhoppningsvis så finns skrivbordet också kvar …

Sedan kommer jag till det som borde vara det roliga idag. Anar ni att … just det, så är det. Det blev inget roligt alls. Jag skulle koppla in min nya, fina, stora wiescreenskärm … Jag skall slippa sitta i soffan och kuta över datorn för att kunna se. Jag skall sitta (vid mitt framtida skrivbord) med en stor skärm, så att jag slipper krypa intill för att kunna se ordentligt. Det gick lätt som en plätt att skruva ihop foten med skärmen, koppla sladdarna – även om det fanns en extra för video – men det fattade jag medetsamma – man är väl tekniskt begåvad. Laddade installationscd:n enligt instruktionen, sedan började bekymren. Efter tio sidor av varningar, så kom äntligen instruktioner om hur jag skulle göra – det fungerade inte alls. Jag gjorde om, gjorde om – startade om datorn, men det gick inte att komma vidare i enlighet med instruktionerna, ingenting stämde. Man kunde också gå in på leverantörens hemsida, Samsung, och ladda ner på egen cd o gå vidare. Jag gick in på hemsidan men hittade inte vad jag letade efter och bestämde mej för att strunta i det hela. Det var antagligen bara en fälla för att få mina uppgifter, så jag stängde ner, tog ut installations cd:n och tog en paus på balkongen med ett glas rött vin. Maken stod i köket och ville ha hjälp med middagen, men han fick inte mitt stöd, jag behövde få vara i fred och bli nollställd.

Efter några zippar av vinet och några djupa andetag, så var jag laddad och gick på datorn igen och inom 5 minuter var det hela klart. Då fick även maken hjälp i köket, så vi åt en god middag framför vår nya skärm som är större än vår TV. Så ikväll har vi suttit och avnjutit Babben & CO, på den nya skärmen. Vi vet ju inte om vi får tillbaka våra 3 gb som vi skall betala för. De går ju ut nu idag, så vi borde ha tittat på TV hela dagen. Vi hann med 1½ program före midnatt …

MMmmm …. En Cappuccino på The Cellars, ett av våra favoritställen …

Det var lågt i tak …

Men, vackert … !

Ja ……. suck …..

Maken o jag var helt slut i morse efter gårdagens turer. Det var i alla fall roligt att kunna gå in på webben, vi försökte lyssna på svenska nyheter – men det gick inte. Men våra bekymmer är inte över för det, maken var tvungen att åka ner till Telkom för att diskutera räkningen, som är skyhög, och ta reda på vad det är de debiterar. Då fick han också veta att de tre gigabites, som Paul fixat för kommande månad, går ut vid månadskiftet – dvs i övermorgon … Den tjänstekvinna, som vi fått kontakt med, skulle skriva till högre instanser och försöka få dem överflyttade till nästa månad, vilket innebär att vi – om det lyckas – då kommer att ha 6 gb. Jag tror det när jag ser det, annars får vi återigen betala för en massa som vi inte kan använda … Man känner sej som om man bara vill ge upp, men se – det gör vi inte.

Vi lämnade helt enkelt lägenheten och utnyttjade den hyrbil som vi har i garaget (som stod oanvänd hela dagen igår pga av kända orsaker). Vi åkte till det stora shoppingcentret, vi skulle handla datorskrivbord, stor dataskärm, en ny mus, adventsstake och gardintyg. Det gick inte så bra, vi fick tag i en ”monsterskärm”, en ny mus, en bra skrivbordsstol, en mindre trappstege till köket (jag når inte upp till översta hyllan), en guld-nånting färgad skål som jag skall fylla med stenar och adventsljus – men inget skrivbord (vilket är mest akut) eller gardintyg. Nu har vi förlängt bilhyran en dag och har stora förhoppningar inför morgondagen. 🙂 Då skall vi ge oss ut på ny jakt i de möbelaffärer, som inte finns – och om de finns – var?? Tygaffären för gardintyg vet jag var den är, men min symaskin, som jag fick tillbaka häromdagen – fungerar fortfarande inte, men det bekymret skjuter jag framför mej än så länge.

Kvällen har vi tillbringat med att lyssna på radiominnen, gäller att utnyttja de gigabites som vi just nu har. Vi hade tänkt titta på något tv-program, men vi var hemma för sent, vi orkar helt enkelt inte. Maken har precis lagt sej och det är vad jag också bör göra. Imorgon skall jag packa upp min nya skärm, min nya mus och min skrivbordsstol – som jag själv skall skruva ihop – det kommer att gå jättebra, det finns en instruktion med. Och enligt personalen så skruvar man ihop den på 20 minuter …

Vi satt ute o åt vår lunch idag …

Har vi shoppat klart nu …?

Vi lämnar shoppingcentret …

Det är Taffelberget som skymtar under sin ”bordsduk” …

På motorvägen mot stan …

Det var inget roligt att vakna i morse, (fast det kanske det inte är någon morgon …). Det var tomt efter våra gäster och det blev ju så sent igår innan jag tog mej in på nätet. Det är inte priset som avgör hastigheten här. Jag var tvungen att stiga upp och vara anständig innan Hilda skulle komma. Jag skulle också hinna tvätta en maskin lakan, som hon skulle hänga ute på gården. Egentligen hade jag två maskiner, men den ena körde jag i natt, medan jag väntade på bredbandsuppkopplingen. Vi har ju köpt en maskin som är så tyst att ”den inte hörs” – på dagarna – på natten var det en helt annan sak…

Min datakille skulle också komma, men först skulle han ringa … det var långa minuter innan han ringde och sa att nu kommer han inom en timme, han kom så snabbt att jag knappt hann få på mascaran. Sedan satt han där,  hopknycklad på vår rangliga pall, i hallen. Fingrarna flög som lärkvingar över tangenterna – jag försökte hänga med och se vad han gjorde, jag har ju gjort detsamma men via telefon”ledning” – vilket fungerade ibland, ett tag och för att sedan inte fungera alls. Det är den ”ledningen” som är orskat till vårt problem. Det fungerade inte för honom heller. Efter två timmar gav han upp. Ringde några samtal till Telkom, de skulle återkomma, vilket de inte gjorde – så han tog med sej vår router och sa att han skulle testa och återkomma – idag.

Jag trodde inte ett dugg på det och mycket moloken så satte jag mej framför datorn och kopplade upp mej via vårt (dyra mobilmodem – har ni hört det förut?) Jag letade mej fram till sajter om spam, han hade sagt att det kunde vara så att jag fått in spam, eftersom det var så extremt långsamt … och jag hade ju fått några konstiga mail de sista veckorna och i dubbla upplagor varje gång. Men innan jag var klar så ringde han, ställde en massa frågor och skulle återkomma idag – med routern. Vilket han gjorde, och då gick allt som en dans. Han hade programmerat om routern, pratat med Telkom, fixat fler gigabit och nya lösenord. Så nu har vi uppkoppling, vi har ännu inte fått någon räkning så vi vet inte vad kalaset kostar, men vi är On Line …! Änglar böver inte vara klädda i vit skrud med vingar, de kan vara snaggade,  ha tajta jeans och skinnjacka …

En maskerad ängel …

En ”glad” skype-pratare …

En ljuvlig syn …

Imorse kom maken och såg uppgiven ut, det gick inte att ringa på telefonen, den tutade upptaget istället för svarston. Jag kunde upplysa honom att det betydde att vi hade fått ett meddelande. Ingen hade upplyst oss om det tidigare, men den tekniker som var här konstaterade att så var fallet – det var inte fel på telefonen. Ingen hade heller talat om hur vi skulle kunna lyssna på meddelandet. Nu vet vi till o med det…

Det var datakillen, som aldrig kom igår, som hade meddelat att han kunde komma idag mellan 9-9.30. När klockan var 2 minuter i halv tio så ringde han på. Utanför dörren stod en välbyggd motorcykelknutte i skinnställ, med det svenskklingande namnet Paul Bergman och han hade en stentuff hjälm under armen. Inte riktigt vad jag väntat mej… Men han visste vad han höll på med och efter ett tag så konstaterade han att det var fel på routern. Han ville inget betalt ha, men skall komma tillbaka när vi fått ny router. Han sade också att vi skulle kräva en ny, och inte lämna in den för test ”För de har i alla fall ingen som kan testa …” Och att vi skulle prata med en viss dam som heter Nadja ”Hon är den enda som man kan lita på …”  Det var den damen som jag träffade häromdagen och som rekommenderade honom.

Maken och vår gäst åkte iväg till Telkom och efter en stund kom de tillbaka med en ny router, och med ett löfte från Nadja att hon skulle försöka göra så att vi skulle få behålla våra megabits, som förfaller nu om två dagar. Hon hade också förslag till en annan lösning, som skulle bli något mer prisvärd för oss, vilket ingen talat om tidigare. Men ingen, på felanmälan, hade ju heller talat om att att upptagetton betyder att vi fått meddelande…

Men nu kommer jag till den tråkiga delen. Vi har precis kommit tillbaka efter att ha skjutsat våra gäster till flygplatsen 🙁  Mitt i det tråkiga, så blev det lite komiskt. Den bil vi hade hyrt var för liten, vi hade fått en storlek mindre än beställt, och det gick bara att få in en väska i bagageutrymmet. Den andra fick ställas på högkant i baksätet och alla, utom föraren, fick ha en väska i knät. Sedan var det fullt.

Vi kom fram ordentligt till flygplatsen, även om det blåste rejält på sina stället och bilen fladdrade med. Nu i skrivande stund håller de på att borda och om en halvtimme så skall planet lyfta. Vi har varit till Waterfront för sista minuten inköpen och när väskorna skulle packas, så var det på gränsen att de gick att stänga. Extra remmar fick tas fram, men det gick tydligen bra vid incheckningen, för vi väntade utanför – i fall att en del skulle få lämnas kvar. Men ingen kom så vi åkte hem…

Det kommer att bli så tomt, jag saknar dem redan …

I väntan på bussen … 

… i väntan på samma buss … 

En sista Irish Coffee … 

Några (sista) minuter på balkongen … 

Har vi rätt tid … ?

Hej då …! 

Grabbarna hade tänkt sej att åka upp på berget i dag, men kabelvagnen var stäng pga av hårda vindar. Så de drog iväg till stan för en rundvandring istället. Väninnan och jag tog det lugnt och åkte in till stan lite senare. Vi skulle shoppa lite och sedan möta våra män för att äta lunch. Det var inte lätt att shoppa, alldeles för mycket att välja på och alldeles för mycket som föll i smaken, men plånboken …  Till slut så vandrade vi med våra välfyllda påsar till lunchrestaurangen, en libanesisk. God mat som vanligt.

Själv styrde jag kosan hemåt, det skulle komma en kille och hjälpa mej med installationen av vårt internet – som fortfarande inte fungerar. Han kom inte och han kom inte, jag ringde och han skulle komma, men han kom inte. De andra kom tillbaka från stan och väninnan var lite besviken på gubbarna, som inte hade haft tålamod att gå runt med henne på marknaden. Jag var besviken på att jag inte kunde gå runt med henne på marknaden för att jag åkte hem för en datasnubbe, som dessutom inte kom. Lite avslagna satt vi en stund och lyssnade på glad musik, så vi blev lite glada igen.

När vi så var glada igen, så åkte vi ner till Waterfront för en middag sista kvällen. Det var fullsatt överallt … vi blev lite överraskade, det är ju fortfarande lågsäsong. Men vi travade runt lite och hittade en indisk restaurang. Matsedeln var spännande, maten som vi beställde var jättegod – liksom vinet och utsikten över hamnen var fin. Mätta o belåtna kostade vi på oss en taxi hem, där väninnan och jag blev sittande på balkongen till sent. Sista kvällen, så tråkigt …

Mumsig libanesisk mat …

Marknaden …