Vi startade dagen tidigt och kom iväg kl 8, precis som vi tänkt oss. Det var em strålande dag och vi styrde kosan mot Hermanus, och en otroligt vacker väg längs kusten. Staden är känd för att man kan se valar från stranden, vilket vi faktiskt gjorde …!  Visserligen bara en, men ändå. Sedan fortsatte vi mot Cape Agulhas, där är vägen bitvis mycket tråkig, men vi kom fram och det strålande vackra vädret höll i sej. Vi hade tur att få plats på en liten restaurang i den intill liggande fiskebyn. Den var mycket enkel och låg i hamnen, så vi såg när fiskebåtarna kom in med sin fångst. Sista biten rodde de.

Efter detta trevliga avbrott så var det till att blåsa iväg till Mossel Bay, då var det sen eftermiddag och vi hade ca 30 mil att köra. Vägen var fin och slingrade sej upp och ner i ett jordbrukslandskap som inte ville ta slut, men ingen trafik, så det var ganska skönt att vara i stort sett ensam på vägen. Tills vi kom ut på huvudvägen, där var det desto mer trafik och ganska rörigt. Vi kom i alla fall fram ordentligt, fast ganska försenade, och värdinnan väntade på oss, klockan var halv sju. Vi fick våra rum, som överträffade förväntningarna, och utsikten var faktiskt den strålande som det stod i broschyren. Nöjda, trötta och resdammiga, slog vi oss ner på en av altanerna med ett glas rött vin och med hela staden och bukten nedanför våra fötter.

Värdinnan erbjöd sej att boka bord på en av restaurangerna, och att beställa shuttlebus. Den var gratis och kom o hämtade och när vi ätit klart så blev vi hemkörda igen. Då blev det ånyo en stund på altanen, nu för att njuta av alla ljus från staden och andra orter på andra sidan bukten …

Det är faktiskt stjärtfenan på en val …

På väg mot Afrikas sydligaste udde …

Här är vi nu …

Massor av tonfisk …

Inget att klaga på …

Idag var det dags för picknicklunchen på Boschendal. Vädret, som varit lite missunsamt, var det allra bästa. Kristallbå himmel och varm skön luft – precis lagom för oss nordbor. Vi kom fram och valde det bord som vi tyckte var bäst, vi fick en trevlig kypare som sprang benen av sej för att vara till lags … 😉 Vi valde det bästa vinet, och maten i korgen var den allra bästa picknickmat vi ätit på länge. Allt var till det allra bästa … Vi var bland de sista gästerna som lämnade. Eftersom vingården har två ”avdelnigar”, så fortsatte vi till vinprovaravdelningen – vilken vi trodde var stängd – men man hade förlängt öppethålladet så vi fick tillfälle att prova deras utsökta viner. Vilket vi gjorde och blev belåtna, men det har vi blivit vid varje vinprovning. Så nu är vinstället fullt – vi har ju inte varit hemma och druckit av vinerna – vi har ju bara varit ute och provat och köpt ….

Det här med picknick skall man ta på allvar …

Miljön är ju inte helt fel …

…  eller?   (Denna blomsterbild är tillägnad dottern, det är rosor …)

Vem har sagt att det skall vara enkelt att välja…?

Av naturliga skäl så blev det lite sent i morse. Makarna var uppe före oss, och de gick ner för att rädda rosmarinen som blåste ner i natt. Vakten anlitades och nu står den på balkongen igen. Den var snustorr och det var antagligen anledning till att den kunde ramla över kanten. Den klarade sej trots allt ganska bra och krukan var bara lite stött i ena hörnet …!  Men en av plantorna – det är två – var lite spjälkad. Den har jag nu ”lagat” med maskeringstejp, inte det bästa, men man får ta vad man har, vi får se hur går.

Väninnan och jag var väldigt trötta, och ganska sega, men vi poade på och blev färdiga.Trots att det verkade som om våra makar varit färdiga i flera timmar och otåliga att ge sej av, så visade det sej att en hade inte ätit frukost och den andre hade inte duschat… Så väninnan och jag fick sitta och vänta. Så kom vi då iväg, efter några kvarter visade det sej att kartorna o broschyrerna låg kvar hemma, liksom bilpapperen. Vi vände tillbaka. Kraftigt försenade så var vi då äntligen på väg på vår vinprovartur. Vi började med lunch, på Netlingshof, sedan blev det vinprovning. Vi hittade till en ny, för oss, vingård med en fantastisk utsikt och en otrolig service – vinprovningen var gratis och det var goda viner. Det stod en stor grupp  med unga flickor där och provade. Om det berodde på att det var gratis, eller om det berodde på att han som serverade var en otroligt vacker och trevlig yngling, får vi inte veta … Hade jag varit 20 år yngre, …hmm .. 40 år yngre, så hade jag nog också hängt där på fredagseftermiddagen.

Vi kom hem med en massa goda viner i skiftande prisklass. En flaska öppnades direkt vid hemkomsten för att avnjutas på loftgången i eftermiddagssolen. Nu är värmen på gång igen.

Makarna fixade middagen, medan jag försökte att uppdatera detta, men hann inte med – och sedan har det varit Svensk Humor på DVD, lite svårt att koncentrera sej till Robert Gustafsson o de andra… så om det är lite osammanhängande, så …

Det gäller att dokumentera allt, här är det Koi i förgrunden medan gamla hus förevigas i bakgrunden…

Här gick det undan, fick bara med bakdelen …

Expertpanelen …?

Det är jag som kör …

I de djupa källarvalven …

Här är det på G …

………..

Nu hände det igen … Vi blev sittande uppe till kl halv fyra, väninnan och jag. Hur orkar vi och vad pratar vi om, som inte kan vänta tills i morgon.

Vädret var inte det bästa, men bättre än gårdagens. Vi satte oss i bilen och körde söderut mot Hout Bay. Där bokade vi bord på en av favoritrestaurangerna, en fiskrestaurang, Mariners Warf. Sedan körde vi den vackra vägen mot Chapmans Peak. Den var avstängd, så vi kunde bara åka fram till piken. Men det räckte, utsikten därifrån är fantastisk. Efter ett intensivt fotande så åkte vi tillbaka till restaurangen, och var glada att vi hade beställt bord. Det gick inte att sitta ute, det blåste alldeles för mycket. Maten var utsökt, och jag lyxade till det med en efterrätt.
Det var rena sandstormen när vi skulle tillbaka till bilen, så vi hade sand överallt. I håret, i ansiktet och innanför kläderna. Bilen hann bli alldeles sandig inuti de få sekunder som vi öppnade dörrarna för att ta oss in. ”Vägverket” var ute med grävskopa och gubbar med spadar för att skyffla tillbaka sanden till stranden, som ju blåste upp på vägen och bildade drivor – precis som snöstorm. Men jag föredrar nog snö …

Kvällen avslutade vi på balkongen, där vinden kom ikapp oss och den lyckades blåsa ner en av mina blomkrukor – som jag knapp orkar lyfta. Den missade ett öppet fönster och brakade i marken. Som tur var så fanns ingen ute, men det var min stora fantastiska rosmarin …

Turister …

Filmning på gång …

Är det ett lagerträd, månne …?

Spekulanter …?

Solnedgång – igen ….

Uppklädd för den första gin o tonicen …

Väninnan och jag blev sittande tills det var långt efter ny dag. Klockan var strax före fem på morgonen innan vi kom i säng. Vi hade så mycket att prata om, men när vi talades vid i morse så var vi inte så säkra på vad vi talat om – så vi har nog några nätter framför oss då vi kan fortsätta att bara prata o prata utan att vi talar om samma sak -eftersom vi inte minns. Och sannolikeheten för att vi skall minnas bättre är nog inte så stora. Så jag ser fram emot många trevliga pratstunder – på senkvällarna – när våra makar har lagt sej. Äkta makar har en tendens att inte vara så intresserade av samtal som pågår efter en viss tidpunkt på kvällen, och den tidpunkten tenderar att bli tidigare o tidigare. Men vi, väninnan o jag, är inte så ledsna för det, tvärtom.

Eftersom Kapstaden bestämt sej för att visa upp ett grinigt ansikte så bestämde vi oss för att göra shoppingen idag. Så vi styrde kosan mot Canal Walk, ett gigantiskt shoppingcenter strax norr om staden. Det första som inhandlades var sandaler till makarna, identiska – fast olika storlekar. Sedan blev det ett par seglarskor till maken, lunch och sedan kunde den riktiga shoppingen starta. Väninnan o jag drog iväg, vi hade bestämt tidpunkt med makarna på en ”oas” med rättigheter, vid ett visst klockslag.

Jag fladdrade runt ytterligare och fick faktiskt tag i en del på min lista. Men sedan var vi alla ganska glada att få ställa stegen mot bilen, som vi hittade ganska medetsamma. Vi hittade också ut ur labyrinterna från garaget tämligen omgående och kom hem helskinnade. Då hade någon parkerat på vår plats i garaget. Vår vakt – enligt skyltarna – 24 timmars kameraövervakning, var som bortblåst (Vår p-plats är precis bredvid kameran, så vi vet.). Kvar hängde bara hans neonfärgade väst. Där stod vi med bilen fullastad med kassar, men ingen parkeringsplats. Jag är så trött på allt som inte fungerar, så jag tog väninnan med mej och för att åka upp till lägenheten med alla prylar.

Då möter vi vakten o förklarar problemet, han visste vem det var, så han skulle åka o tala om för peronen att flytta bilen.  Efter en stund så kom våra äkta makar o talade om att de nu fått platsen tillbaka …

Efter denna ansträngande dag så blev det middat på Jimmys – en av favoritkrogarna. En fiskrestaurang, och vi hade alla ambitionen att äta fisk, men det blev deras utsökta revbenspjäll …

Det är jag som vaktar inköpen …

Ingen ser oss nu …

Nu är hon där med sin kamera, igen …

Ja, dagen började förståss utan bredband … sur var jag – sur var maken, så vi hade inte den muntraste morgonen, vi saknade Sveriges Radio med vettiga nyheter. Här finns faktiskt ett morgonprogram på TV, men nyheterna handlar i huvudsak om det som händer i landet, eller om det som händer söder om ekvatorn – inget fel med det, men ibland vill man veta vad som pågår i världen.

Morgonen blev inte roligare av att jag måste upp o fixa för att Hilda skulle komma. Nej, jag städar inte innan hon kommer, jag bara räddar undan sådant som jag vill hitta igen då hon har gått. Nu har det ju dessutom tillkommit att jag måste ladda tvättmaskinen med lakanen som vi sovit i, så hon kan hänga dem ute på gården och hinna ta in dem innan hon går. Men det var ett kärt nöje – vi får se hur länge jag tycker det …

Maken ringde igen till teleföretaget och efter lång väntan och många turer, så fick vi veta att vi överstigit limiten … Vilken limit undrade vi korkade svenskar, som köper bredbandsuppkoppling per månad och obegränsad limit. Och som dessutom ställt frågan flera gånger vid våra besök hos olika personer, innan vi tecknade abbonnemanget. Jodå, det var obegränsad limit … Det räckte i två veckor. Men det är ju lite konstigt att de själva inte reagerar då vi säger att vi har uppkoppling, men inget händer. Han talade med tre personer igår, som kopplade vidare och den siste gjorde en felanmälan. I morse blev han vidarekopplad två gånger och fick ett lugnande besked om att de nu arbetade med fallet. Efter en stund så ringde en tjänsteman och talade om att vi hade överskridit limiten …

Dagen har gått åt till att fixa om arbetsrummet till gästrum. Det står nu klart för att ta emot våra gäster som skall landa 22.34 enligt uppgifter på nätet.

Nu är gästerna här….  Jätteroligt tycker vi, vet inte om grannarna uppskattar oss just nu. Det är fruktansvärt lyhört och klockan är sent …

Här kommer de …. och bagaget är med.

En liten nattfösare för att få resan ur benen …

Vi har faktiskt trevligt …