Snart skall vi dyka ner genom molnen och resan är slut för den här gången …

Nu sitter vi här på Shiphol och är akterseglade igen … jobbigt, nu vill vi bara hem. Det cyniska är att vårt plan fortfarande står vid gaten, men precis som i Paris så sätter man stopp 45 min innan avgång, pga av att bagaget skall med. Skillnaden var att vi fick veta om det redan på planet, så vi slapp stressa för att försöka hinna med. En vänlig dam försökte verkligen fixa så att vi skulle komma med nästa flight, om 6½ timmar, men den är så överbokad att 9 personer står på väntelistan före oss, så hon måste skicka oss vidare. Vi tog nummerlapp och fick vänta nästan en timme. De trodde att vi skulle ha ganska goda chanser, för det fanns gott om plats i business, men om det skulle checka in folk där så – ytterligare nästa flight avgår vid 22-tiden … Vi fick också några kuponger, så vi kunde ringa gratis och tala om för sonen att det var ingen idé att han skulle hämta oss och matkuponger så att vi kunde äta, det är verkligen dyrt att äta o dricka på alla flygplatser.

Lite tur hade vi också att få sköna vilstolar, där man sätter lägger upp fötterna och med en fantastisk utsikt över en del av flygplatsen, där vi såg ut på planen som landade och lyfte. Några bolag hann komma flera gånger och ge sej av igen. Maken var orolig som vanligt och sprang runt och tittade på allt möjligt. Men även jag fick ta en liten runda idag, så jag fixade hamburgare, men jag mår inte så bra av att äta sådan mat och sitta still samtidigt … Finns det något tråkigare än att vänta i flera timmar på en flygplats, när man inte vet om man skall vänta ytterligare massor med timmar – nej. Det hjälps inte att det är en av de trevligaste flygplatserna och min favoritflygplats …

När vi kom till gaten, så visste man fortfarande inte hur det skulle bli, men – gulle damen bakom disken, hon fixade det och vi kom med, planet var verkligen fullsatt …

Mycket rörelse på denna flygplats …

Farväl San Francisco och Californien …

Det kändes lite vemodigt att stiga upp i morse, att vi skulle lämna San Francisco och den fantastiska utsikten utanför fönstret. Samtidigt var det lite mysigt också att åka hem, om inte bara hela den långa resan skulle klaras av först. Här i SF är det dessutom vår och sådan där härligt skir vårgrönska, de mest fantastiska träd o buskar blommar, kamelior,magnolior, syrener(!), äppelträd och en massa träd o buskar som jag inte har en aning om vad det är. Rapporterna hemifrån säger att det inte alls är vår …

Vi steg upp och öppnade alla våra resväskor, återigen för mycket packning – vi visste ju inte om det skulle bli värme eller förbli kyligt. Vi konstaterade att sommarkläderna låg kvar i sina vikta veck. Sedan har vi ju kompletterat med en del inköp, så den extra väskan vi haft för lite prylar till dottern, behövdes. Visserligen fyllde vi på med bubbelplast, men två väskor hade varit för lite. När allt innehåll låg på sängen, så såg maken så konstig ut, jag skickade ut honom på stan att inhandla frukost. Glad stegade han iväg och dröjde en stund, när han kom var två väskor packade igen.

Vi åt vår frukost, stängde sista väskan, duschade och beställde bärhjälp och taxi. Vi fick limousin, bara några dollar mer, så vi tjafsade inte och åkte iväg mot flygplatsen – mycket ståndsmässigt. Där checkade vi in – vi fick lov att lyfta över 1,5 kilo från en väska till en annan … Vi fick ha fyra väskor a 23 kg och vi hade tre, varav en vägde 1,5 kilo för mycket, de andra vägde flera kilo för lite. Egentligen ingen konst, men inte kul att krypa där på golvet, när alla tittar på, försöka få upp de ordentligt monterade säkerhetsremmarna. Damen bakom incheckningsdisken var nöjd när vi flyttat över två böcker, vi var sjöblöta av svett, griniga och naglarna brutna. Då var det dags för deras tröttsamma säkerhetskontroll, jag hade glömt min vattenflaska, som jag brukar dricka efter incheckningen och före säkerhetskontrollen – den blev jag naturligtvis av med. Jag bad att få ta några klunkar medan jag stod där – men det fick jag inte.

Maken åkte in på specialkontroll, antagligen byxremmen som pep, men han fick stå i tio minuter med benen brett isär, sträcka fram en fot i taget och vinkla tår o hälar i olika positioner, och detta om och om igen. Inget pip, men tjänstemannen var idog – och det skall vi vara glada för, men det är svårt att känna glädje när man är trött, varm och törstig redan innan vi lämnat säkerhetskontrollen. En indisk dam råkade ut för samma nitiska kontroll, hon fick dessutom hela handväskan ordentligt undersökt.

Planet var försenat, vi kom iväg rejält försenade och hade halvdåliga platser, planet var en gammal jumbo, som inte hade individuella tv-skärmar – har jag inte åkt på många år. Jag lyckades sova lite, men maken travade omkring som vanligt. Det känns ganska bra när fukosten serveras – snart framme …

Farväl till gatan nedanför hotellet, (19 våningar upp) ….

Farväl till utsikten upp mot kullarna …

Idag har vi flängt runt i SF, fötterna är alldeles slut. Maken och jag var inte riktigt överens om hur vi skulle göra, det började med att han tyckte det var onödigt att köpta dagskort – vilket jag insisterade på. Vi hade fått information i hotellets informationsdisk om att man kunde köpa detta kort ombord på bussar o spårvagnar. Så vi hoppade på en buss, och där kunde man inte köpa dagskort. Maken tyckte att vi kunde betala biljetten, vilket han gjorde och vi kunde åka några kvarter innan det var ändhållplats. Då var vi någonstans i finanskvarteren … Jag vägrade att betala igen för att åka några kvarter tillbaka för att köpa dagskortet. Vi hade nu spenderat halva avgiften för ett sådant … 😉

Vi hamnade i China Town igen då vi åkte den klassiska spårvagnen och hoppade av uppe på höjden. Vi kände inte för att äta kinamat igen, så vi travade o travade och hamnade så småningom i den italienska stadsdelen. Då var vi så slut att vi satte oss på första bästa restaurang, sedan såg vi flera andra mysiga, men då var vi mer än mätta. Vi beställde in pizza, och vi fick varsin halva med hem, som vi skall knapra i oss i kväll. Men när vi skulle köpa en flaska vin, i kvarteret vid hotellet backade vi. Den billigaste flaskan kostade 120 kr …

Vi gick upp på hotellet och vilade fötterna och bestämde oss för att ta spårvagnen åt något håll för att kunna se om vi hittar en billigare butik. Vi har ju ett dagskort som vi lika gärna kan utnyttja. Vi åkte spårvagn i några kvarter i motsatt riktning och precis när den stannade vid en hållplats låg där en vinbutik. Så nu har vi en flaska vin till maten och maken fyllde på med några plastflaskor som skall med hem, hmm …

De traditionella gamla spårvagnarna …

Traditionell vy över SF, men vi har faktiskt gått uppför backen …

I änden av denna bild så skymtar man Bay Bridge …

En anna traditionell gata i SF, denn ligger i China Town …

Här sitter gubbarna och spelar brädspel i CT …

Full fart på affärslivet även på kvällen …

Utsikt från hotellfönstret nu i kväll …