Tidig morgon på Lindes Vineyard …

(Bilderna för de två senaste dagarna ligger nu uppe.)

Vi vaknade i vår järnvägsvagn i morse av en otrolig fågelsång. Min väckarklocka ringde också med jämna mellanrum, men vi ville inte stiga upp – det var kallt ..!! Efter ett tag tog maken mod till sig och steg upp, han läste av temperaturen – det var 13 grader (varmt?) i vår järnvägsvagn …

Kl 8.00 serverades de frukost i köket i huvudbyggnaden, varmt, mysigt och bara så myysigt … Efter frukost så åkte vi iväg på en guidad tur i omgivningarna, vår värdinna var guide. Hon tog oss runt på så fantastiska vägar, så vi börjar nu fundera på om det inte är här som vi skall slå oss ner på gamla dar … Vilken fantastisk trakt vi har åkt runt i, Sonoma Valley – bara så underbart vackert – så lantligt och så ”bara” … Här är nu tidig vår, och grönskan är så späd – precis som hemma. Fåglarna är så ”glada” och de sjunger i varje buske – så otoligt underbart att lyckats pricka in denna tid.

Efter denna underbara vistelse så ställde vi in GPS:n på San Francisco och vårt hotell. Jättebra – utom att den sa att vi skulle hålla till vänster när vi närmade oss Golden Gate, vilket jag gjorde. När det sedan var dags för att betala avgiften för att passera Golden Gate så låg jag i fel fil … De två vänstra filerna var för dem som hade ”passerkort”. Vi satt där med våra dollarsedlar i näven – när jag förstod att vi var fel, och … vi hade vi en dam som höll på att köra på oss bakifrån och som tutade hysteriskt …. så det var bara att passera… Vi får ser vad det kommer att kosta oss …

Frukost i köket …

Vi skall besöka vingården bakom – lyx ”creme de la creme” …

… med den mest underbara trädgård …

… vinkällaren …

Nu skall vi köpa smörgåsar …

Maken kommer med smörgåspåsen …

Utsikten från hotellfönstret …

Den här ”lilla” krabaten ramlade ut ur makens öra när vi satte oss efter dagens resa. Jämför storleken med min ring …

Vårt vackra hotell i morgonsolen …

Idag var vi duktiga och steg upp tidigt, solen sken i vårt rum och vädret var underbart. Vi styrde kosan norrut, broschyren sade att om vi åkte CA1 norrut, så skulle det ta fyra timmar till San Francisco, men jag hade suttit i går kväll och tittat på Google Map och konstaterat att det skulle vara bäst att åka till Santa Cruz, sedan kunde vi bestämma om vi skulle dra till 101 eller fortsätta CA1. V i ville helst undvika att åka förbi flygplatsen och det virrvarr av motorvägar som skall förena sej när man kommer till SF.

När vi kom till Santa Cruz, så fanns det egentligen inte något val. Vi hade ställt in GPS:en på Santa Cruz, men den hade envisats med att vilja ha en gata, så vi hade skrivit in en gata. Så medan vi skulle bestämma hur vi skulle göra, så tjatade ”Åsa Bodén” (rösten låter som hennes) om att vi skulle svänga hit och dit och att rutten räknades om. Till slut kom maken på att man kunde stänga av henne och vi kunde koncentrera oss på skyltarna till CA 1, då skulle vi åtsminstone veta var vi var. Om vi ville ta oss vidare på den eller ändra, det fick bli CA1. Vi ångrade oss inte en minut, det var en vacker väg och så lugn trafik, var som att köra omkring i Hälsingland. Det var till o med selfservice när vi tankade, så vi kände oss som hemma …

Efter två timmar var vi i San Francisco – kaos igen med Åsa… Hon kan ju inte tala som folk … så vi kom hastigt och lustigt av vid fel avfart, och så var vi nedanför Golden Gate och åkte längs hamnen. Men eftersom bron är stor så visste vi ju riktningen. Vi stannade och programmerade bort Åsa Bodén, och kopplade in en tant Bridget-nånting, som tala brittish engelska, sedan knappade vi in adressen och så kom vi iväg och efter några minuter var vi uppe på Golden Gate … Vilken känsla att sitta där och köra bil, men jag hade ifs hellre varit bland alla de som promenerade och cyklade.

Vi kom fram till våra vänners vingård, en liten oas i Californien, så underbart. De har till o med två syrener som blommar, de doftar ljuvligt. Värdinnan tog oss med på en rundtur i trädgården och sedan ner i vinkällaren. Där valdes en del viner ut som skulle serveras till middagen. Vilket härligt hus …med ett drömkök mm. Vi är inkvarterade i en gammal järnvägsvagn, en riktig järnvägsvagn med vedkamin, men försedd med vattentoa, dusch, litet kök och ett förhållandevis stort rum. Där sitter vi nu efter en god middag och trevlig samvaro. Jag har dock ingen uppkoppling, men man kan inte få allt …

Titta vad vi såg på infarten till San Francisco …

Ni kan inte se det, men vi ser nu Golden Gate framför oss långt där framme …

Vi missade och hamnade lite fel …

Men vi kom istället så nära detta man kan komma med bil, Alcatraz …

Nu är vi ”on” …

Kika in i vår järnvägsvagn …

Två glada resenärer …

Värdinnan väljer ut vinet till middagen, maken väntar med spänning …

Vi kan visst sova hur mycket som helst … vi vaknade med ett ryck imorse och klockan var kvart över åtta… Det är så lyhört i detta hus, så vi borde ha hört någonting av de andra gästerna när de gick ner och åt frukost. Frukostmatsalen ligger under vårt rum… Vi var sist. Jag blev mätt när jag såg utbudet. Bagels i olika varianter, som man kunde få med olika marmelader och konserverad mjukost.Två sorters flingor och vanligt mjölk, jag frågade efter yoghurt, fanns någon slags efterrättsliknande – lowfat (då drösar det av socker istället) – med vanlij och jorgubbar. Man kunde också få paj med stekt potatis, våfflor med sirap och några andra konstiga saker, som jag inte ens lagt på minnet. För mej blev det en halv rostad, brun bagel (med massor med russin i …?! ), mjukost, flingor med mjölk och te. Maken beställde in en paj och fick en halv tallrik med stekt potatis och en paj som var nästan decimetern hög och med okänt innehåll … Vi slapp i allafall leta upp ett frukostställe och det var värt en del. Apelsinjuicen var riktigt god…

Sedan drog vi söderut mot California 1, den vackra berömda vägen – trodde vi. Vi kom fram till en militärkontroll … Där sade jag att vi tydligen kört helt vilse och förklarade vart vi skulle. Den uniformerade vakten behöll allvaret och bad att få se mitt körkort (andra gången i mitt liv som jag visat körkortet då jag suttit bakom ratten, det har mest fungerat som legitimation). När han höll i mitt körkort förklarade han hur jag skulle köra, men jag fick inte tillbaka mitt körkort innan jag svängt runt vaktkuren och var på väg ut igen…

Hans beskrivning stämde, vi kom ut på rätt väg och kom av vid rätt avfart för att kunna åka i ett mycket vackert område, med den mest bedårande utsikt – skulle jag tro – om solen hade skinit. Det var inte så illa i duggregn heller. Sedan fortsatte vi på CA 1, där var det lite trist att det var så mulet och disigt, stundtals spöregnade det och man såg inte mycket av vattnet, som dessutom var alldeles grått i detta trista ljus. Vi hittade en mysig restaurang, som låg ovanför klipporna, där vi åt lunch och just då var det uppehåll och vi såg vattnet och en flock sälar som simmade förbi medan de jagade fisk.

Vi fortsatte söderut, passerade vackra Carmel, det spöregnade, vidare söderut och var på väg att vända åter, men bestämde oss för att fullfölja. Tyvärr räknade vi fel på avstånd och tid och det tog många timmar mer än vi tänkt oss. Vi åkte dessa serptentinvägar, men såg inget … Tillbaka blåste vi motorvägen och kom tillbaka till hotellet en halvtimme efter att det blivit mörkt. Lite snopet, jag hade tänkt mysa i kväll och ta ett långt bad i vårt gamla badkar på lejontassar …

Bara två figurer på stranden, maken och en mås …

Undrar om segelbåten därute är en kuliss …

Denna cypress, på klippan, skall vara minst tvåhundra år …

En smakbit att charmiga Carmel …

Högt var det och bron är från 1939 …

Detta är en modern biltvätt …

Nu har vi lämnat den lilla familjen, tråkigt. Vi har kört söderut och hamnat i Monterey, söder om San Francisco. Vi har hyrt bil med GPS, och dottern lyckades ställa in den på svenska, bra tyckte vi tills vi kom fram till första instruktionen. Damen talar mycket konstig svenska, hon pratar om kilo(kg)meter, ave som i Ave Maria och hon uttalar gatunamn som en sjuåring som stavar sej igenom namnet. Vi har skrattat gott några gånger och några gånger har vi försökt fatta vad hon menade, men när vi såg gatuskyltarna förstod vi … 😉 Men vi hade glädje av henne när vi på mycket kort sträcka skulle byta motorväg och ta oss över flera filer. Jag vet inte hur det skulle ha gått annars…

Nu sitter jag här i ett gammaldags rum med hemska rosentapeter, men de är säkert utvalda av en dyr designer. Gardinerna är exakt likadana. Först fick vi ett rum som var betydligt mer smakfullt, men så litet, så när vi ställde in väskorna blev det fullt. Om man tog sej förbi väskorna kunde en person sitta på en pinnstol, med kudde, på en sida om det stora klädskåpet, den andre kunde sitta i en korgstol, om man kunde baxa undan väskorna – men man kunde inte se varandra. Annars var det sängen som gällde.

Maken frågade om de hande större rum, men alla var lika stora sade damen i receptionen. Men vi ser ju ett rum från fönstret som är större, påpekade maken. Jasså det, svarade damen, det är baywindows, men de är inte större. Ni får gärna titta – vilket vi gjorde. Det var en enorm skillnad, när väskorna var inställda så kan vi fortfarande dansa om vi vill. Här finns två korgstolar och ett litet runt bord, gammaldags järnsäng och klädskåp, men inte mycket för kläder, sängborden är också i gammalstil, badkaret på tassar osv … Rummet är faktiskt trevligt. Visserligen gungar golvet betänkligt när maken går över det, undrar hur det är med lamporna i matsalen som ligger under.

Här finns en gammal telefon och vid första ögonkastet så tror man att den är gammal, men maken vände på den och det stod Made in China, och snurrskivan är fejkad, det är en knapptelefon som det går att ringa på – tror vi i alla fall …

Lilla Familjen: TACK!! så mycket för oss, ni har varit fantastiska – vi saknar er redan…

Ett sista cheese, mormor …

Jag med …

Ett försök till samlingsfoto för framtida beskådning …

En skön korgstol att sitta i …

En nygammal telefon …