Ställde inte den förbaskade klockan igår kväll, med den påföljd att jag vaknade minst en gång i timmen för att se hur mycket klockan var. När maken steg upp och duschade så var tiden ute, liksom – men om man kryper ner lite extra under täcket, så man inget hör, så kan man faktiskt somna in några sköna minuter. Jag missar aldrig ett sådant tillfälle.

Sedan var jag tvungen att vakna på allvar – maken skulle till golfbanan och jag skulle ta emot hantverkarna. Kommer inte ens ihåg om det är tredje eller fjärde veckan nu …

Lite grymt att sitta påklädd klockan 7.30 och de inte kommer för än 12.05. Vi fick tillbaka en dörr idag, imorgon skall, enligt uppgift, de resterande 9 garderobsdörrarna komma. Och på fredag skall vi få våra handtag monterade – hurra …

Låter kanske lite tjatigt – men det är ljuvligt att vakna klockan sju och inse att jag inte måste kasta benen över sängkanten … Vi, maken och  jag, kunde vakna i lugn och ro och bara vara.

Efter en slow morning, så tog maken sin vanliga promenad – den blev extra lång idag, tidsmässigt. Vad jag förstår så blev det lunch inkluderat i tiden, liksom eftermiddagsdrink. Själv satt jag med med mitt lilla ”frivilla uppdrag” – Sweas hemsida …  Det tog hela dagen, men har nu kommit en bit på väg – men det är fortfarande mycket kvar att fixa – inte minst länkar …

Maken kom hem och det antyddes om middag – jag är inte mottaglig för sådana antydningar och maken är inte beredd att fixa någon, så det fick bli middag på lokal. Vi gick till en – för oss välkänd lokal – men den har bytt ägare några gånger de sista åren. Köttet vi åt var exellent, men servicen, den var inte dålig, men  … Vi hade en stackars servitör från Zimbabwe, han visste inte mycket om att vara servitör och att servera gäster – men han var trevlig. Vi hoppas att restaurangen överlever så att han kan behålla sitt jobb …

Ingen klocka på ringning … Och vi ligger ju en timme före Sverige, så det var inga problem med att hinna lyssna på ring så spelar vi. Fast vi var lite besvikna på att Lisa var lite slarvig med att fråga om vädret idag. Det är väl det som är vitsen med programmet. Ja, frågorna också naturligtvis, men de dem kan man ju för det mesta, det är bara de stackarna som ”kom fram” får sitt ”hjärnsläpp”. För oss andra gäller ju att få veta hurdant vädret är där de bor, eller … ?

Maken tog sin långpromenad, han börjar tröttna på att alltid promenera ensam. Jag satt kvar med foten i högläge och uppdaterade min dagbok och lekte lite i datorn. Finns inte så mycket man kan göra i dammet. Är ju ingen idé att dammsuga och torka golven o annat, de kommer ju på måndag igen. Jag dammade av i bokhyllan och sorterade mina böcker, bara för att konstatera att jag har köpt med mej två dubbletter. Så inför nästa hemresa skall jag ha en förteckning över vilka böcker som finns här. Den som ligger i huvudet är tydligen inte up to date.

Jag har lovat att skänka en väska till lotteriet på julfesten och idag gjorde jag färdigt designen, så bara dammet försvinner så skall jag sy ihop den också, om nu maskinerna fungerar, de kanske har dammat igen.

Maken fixade middag, han börjar bli riktigt duktig i köket – visserligen bara ett fåtal rätter – men eftersom det är så sällan så gör det inget, det blir variation i alla fall. Och gott blev det! Kvällen avslutades med ”Grabben i graven bredvid …”

Det gäller att skynda sej på morgonen när man vill duscha och hinna klä sej. Idag hade jag inte behövt skynda alls, klockan var nästan 10 innan de dök upp. Det blir samma, samma – slipning och målning. Mäster själv var irriterad idag för att det gick så långsamt – jag hörde hur han muttrade. Men han stannade kvar själv så pass länge att vi nu har handtag till toan och badrummet – så det går framåt.

Själva börjar vi vänja oss vid att gå omkring i dammiga stumpor – för att skydda fötterna 😉 torka av bord innan vi lägger fram ett papper och klappa datorn att den fortfarande fungerar i detta damm. Jag kommer snart inte ihåg något annat liv – så här har vi ju det i Sverige också, tror jag.

Men eftersom det är fredag så var det min tur att få smita iväg och maken som fick hålla ställningarna. Jag tog kryckan och pinnade på till vår mötesplats. Det är en helt annan värld, en liten mysig bakgård med sol – alltid – och trevlig service och trevliga gäster. Timmarna går fort, och när jag kom hem hade hantverkarna dragit sin kos för helgen, men dammet har de lämnat kvar …

Vi hade faktiskt ett program för kvällen. vi skulle på Tattoo – eller vad det heter – i den gamla borgen. Kapstadens äldsta byggnad. Det var kul faktiskt. Vi fick se gamla orginalbilar från kriget och de fungerade – de kom in på scenen vid ett tillfälle. Man sköt med kanoner så det stod härliga till och olika militärorkestrar spelade. Även civila orkestrar och inte minst säckpipeblåsarna. Vi satt under bar himmel, det såg ett tag ut som om det skulle bli regn, så jag tog med ett parabply – som jag hoppas att någon har glädje av, för själv har jag ingen aning om vart det är …

Dessa bilder har jag hämtat här:

http://www.capetattoo.co.za/intro.htm

I morse var det väckarklocka igen, men det trista är att de kommer aldrig i tid – vi skulle inte behöva stiga upp så tidigt. Saken är ju den att vi inte vet när de kommer. Maken flydde ut på sina promenader och jag satt här vid datorn och höll ett öga på att det dammade – vilket innebar att det arbetades. Mr Albert kommer och går utanför vår kontroll, men han har två stackare som står här och slipar och hostar, för andningsskydd är det inte tal om. Samma gäller faktiskt för mej. Jag brukar dra med en trasa över datorn då och då för att hitta den …

Man hade lovat varmt i dag och varmt blev det kan jag lova. Det var så skönt och härligt att till o med jag satt ute på balkongen och – äntligen (tråkigt nog), så läste jag ut min bok. Nu är där bara ett stort tomrum, vet inte vad jag skall sätta tänderna i – blir ju svårt att hitta en ersättare i mitt fattiga bibliotek.

Det blev en sen kväll ute på balkongen, jag har svårt att krypa i säng när det är så ljuvligt varmt, 29 grader efter kl 23 på kvällen.

Annars har det inte hänt så mycket. Hantverkarna slipar och dammar ner, maken springer på stan, jag sitter vid datorn och försöker komma ikapp (verkar omöjligt just nu) och vi följer med spänning hur de skall lyckas få ordning på den stackars poolen på skolgården. Den blev alldeles full med skräp, grenar, löv och gamla tidningar under stormen – den är fortfarande full med skräp och pumparna går under högljud protest. ”Dammsugarna” står helt stilla i ”smeten” på botten, det är antagligen totalstopp, men ungarna badar då och då i alla fall …

Det har sett värre ut, men det sitter fast väl i rören …

Nu, äntligen blommar chakarandan …

Det blev nu inte så mycket läst, det var hela tiden någon som kom och skulle fylla påsitt vin och det verkar som om de flesta inte var där för att spela utan för att prata och ha trevligt … 😉

Det blev en magnifik lunch innan det var dags att åka hem igen. Det var visserligen lika dammigt hemma fortfarande, men inga hantverkare. Vädret var skönt så jag ställde till med fotbad på balkongen, så skönt att inte behöva ha gips, bara ett bandage, som jag bestämmer över själv. De gröna bladen var färdiga för papperskorgen – bara smulor …

Koncentration …

Det är nog så trevligt att bara prata …