Våra amaryllisar har nu blommat sedan i oktober …

På hemvägen köpte jag lax, som skall gravas. Sedan tog maken fram granen, man behöver ju inte ta in den, den är ju redan inne – enligt maken. Och det har han väl rätt i. Så uppstod det klassiska – belysningen fungerade inte … Maken kastade sig ut på stan för att fixa. Det tog en evig tid, blev visst nån öl på vägen också, eftersom vi har så varmt. Han fick dessutom för sig att han skulle gå hela vägen fram och tillbaka. De kunde inte fixa den, sade de, men de ville sälja sitt eget i stället. Så de lyckades lura på maken två slingor som skall hänga i taket, i fönstret eller på något annat ställe. I granen skulle de definitivt inte hänga. Jag var lite putt, man kan inte klä en plastgran med kulor först och belysning sedan.

När jag någon timme senare skulle flytta undan lådorna med julpyntet, så stack det upp två askar med belysning, och då kom jag ihåg: Det var ju förra året vi hade problem med belysningen och jag fick gå ut och köpa ny. Den gamla skulle lagas, men det glömdes bort. Det är en tråd som skall lödas. Vi får se hur vi kommer ihåg nästa jul.

Glad blev jag igen och granen blev nästan klädd …

Idag utnyttjade vi bilen på så sätt att vi först letade oss fram till ett köpcentrum med massor med butiker och bl.a.en golfshop. Eftersom maken var med, så köpte han golfbollar – trots att han är måttligt intreserad. Men han hade spelat bort så många bollar och fått lov att låna, så han måste köpa tillbaka.

Vi hittade också en butik, där vi spontant köpte en sänggavel av bambu. Men vi missade de återstående stora möbelaffärerna, som jag ville se, men då var maken var trött och ville bara därifrån. Shopping är inte hans intresse …

Vi styrde kosan mot Stellenbosch och en vingård som ligger mellan Stellenbosch och Franschoek. Tokara heter den och de har den mest fantastiska utsikt och de serverar den mest underbara, möra strutsfilé. Den var lika god idag. Och det bästa med det hela att när man får notan så kostar det mindre än att gå på pizzerian i Årsta. Vin och kaffe inkluderat …

Vi har hyrbil, det vet ni säkert redan, men den skall utnyttjas. Så idag drog vi iväg till Hout Bay och för att äta lunch på Mariners Wharf.

Det var helgdag här i SA, och massor med människor som var ute och rörde på sig. Vi hamnade i bilkö i Camps Bay, men det gjorde inte så mycket att det tog en knapp timme att förflytta sig en knapp kilometer. Vi hade ingen tid att passa och det var mycket att titta på, vi är ju i den åldern att vi gärna tittar – det är ju ingen som tittar på oss …

Stranden var fullsatt med människor, de låg tätt packade med sina paraplyer som överbryggade varandra. Rätt så många tappra själar hade vågat sig ut i vattnet.

När vi kom till Mariners Wharf, så fick vi ett bord ute på verandan. Vi åt gott, som vanligt och det var kul att titta på alla som badade, det var en hel del – inklusive en hund, med flytväst, som man fick hämta in med jämna mellanrum med hjälp av en kanot. Ett annat gäng fick paddla in till stranden med sin motorbåt. De var för tungt lastade där bak och motorn hamnade i vattnet …

Detta är Snoek, vi har ätit den godaste paté och röra av denna fisk, men inte vetat hur den ser ut …

Denna bil har ca 5 cm på vardera sidan som marginal för att kunna komma in i ”hålet” …

Detta har hänt under de svåra vinterstormar de haft i år…

Måndag och vardag igen … vad skall jag ta mig till? Inga deadlines, mailen var tom när jag öppnade – inte minst tio akutmeddelanden.

Jag satte mig ner för att njuta – hyrbilen stod i garaget – men det blev ingenting av nånting. Jag kände mig bara konstig och tom. Har nu levt med SWEA:s deadlines sedan i februari och så är det bara över … 😉 Kom mig inte för att ens ta bilen för den shoppingrunda, som jag längtat efter de senaste månaderna, utan maken. Dvs – inte shopping i den mening man skulle kunna tro – jag vill hitta butiker med textilfärger och tyger. Maken hatar dessa utflykter, det är totalt meningslöst för honom att komma in i en butik med bara tygrullar, och jag som springer omkring och känner på alla vita eller offwhite. (Måste veta om det är bomull eller inte.) Det är svårt att hitta ren bomull här i CT. Så annorlunda mot Dar es Salaam, där alla hade det och till priser man inte kunde drömma om.

Maken tillbringade dagen på golfbanan – först med ett golfpro, som skall tala om för honom vad han gör för fel. Sedan med de andra gubbarna, som spelar så mycket bättre … Han vill helst inte och kommer hem helt slut och med en värkande rygg. Desto mer övertygad blir jag om att detta är precis vad han skall göra – helst två gånger i veckan. Han får bättre kondition och jag får lite tid för mig själv. Elaka jag …

Våra gamla Amaryllislökar, från förra året, blommar tacksamt …

Så var det då dags, SWEA:s julmiddag. Vi hade hyrt bil, så jag plockade upp vår nya swea och vi satte fart mot Stellenbosch. Våra gubbar skulle samåka lite senare och ta med sig öl, vin och snaps (som maken blandat med den äran). Innan dess hade jag tillbringat morgonen med att svära över de två sömmar som skulle bort – vilket jag också lyckades med. Vet inte om jag skrivit att täcket skulle ingå i lotteriet, vilket jag i ett svagt ögonblick lovat. Det tog längre tid att ta bort dessa olycksaliga sömmar än att sy hela täcket … En nyttig läxa.

På min lott, vad gällde maten till julbordet, låg att koka 60 ägg, som skulle halveras och gulorna skulle blandas med majonnäs och senap. Låter kanske jätte enkelt, men inte när gulan sjunkit till botten, i stort sett i alla ägg, så några halvor kunde det inte bli – trekvarts på sin höjd … (Men det var inget fel på smaken och alla gick åt.)

Vi kom på plats, det var rörigt, men trevligt och efter några timmar var allt på plats och gästerna kom. Jag tror att jag kan skriva att det blev mycket lyckat … Alla var så glada när de gick hem, maten var god, makens snaps gick hem mer än väl och Lucia fick alla att tystna. Jag vill gärna tro att det var i beundran … 😉

Vi var tre mogna damer som draperade oss i vitt, med lucia krona, glitter och stjärngossemössa på huvudet. Lucia sången spelades på ”grammofon” och alla höll andan medan vi skred in. Vi verkligen skred mellan borden och bjöd på lussekatter till kaffet. Vi kände nog alla att det faktiskt var Lucia. Trots fel dag och brist på unga flickor … Men vår lucia var faktiskt mycket vacker. En mogen herre till o med frågade efter vem hon var … 😉