Är det inte lite skymning, eller …?

Jag har nu suttit och jämfört dem, kanske kan man ana en liten nyansskillnad, men det kan lika gärna vara kameran. Vill ju gärna tro att det verkligen var lite mörkare. Vad som var skillnaden var att det gick att sitta i solen och läsa, vilket jag gjorde. Annars föredrar jag skuggan, men solen var inte lika varm och brännande. Klockan kvart i nio var det för varmt igen, och jag hämtade kameran för att ta sista bilden på vår ”solförmörkelse”. ”Vilken flopp …” påpekade maken när han kom tillbaka. Men tydligen har de visat på TV:n en bild hur den förmörkades. Vi får hoppas att det är en bild i tidningen i morgon. Man hade lovat till 80%, men det blev bara 64-nånting …

Sedan drog jag iväg till min massage-tid. Idag var hon riktigt bra. Jag kände mig riktigt genomknådad och spontant beställde jag tid hos frissan på vägen hem. Fick en tid i eftermiddags, men det där besvärliga då man skall ”ligga med huvudet i handfatet” känns än i min nacke, tyvärr. Maken såg ingen skillnad när jag kom hem …

Jag gladde maken i förmiddags med att säga att vi skulle ta en promenad mot Waterfront – en del saker som skulle inköpas och med möjlighet att hoppa på bussen om apostlahästarna skulle strejka. Så vi startade vår promenad – utan käppar – pga av att vi sedan skulle flyta in bland de andra shoppande turisterna. Vi gick och vi gick och vi gick – så synd att jag inte har stegräknare – för det måste ha varit en väldig massa steg.

När vi var mer än halvvägs, passerade vi ett café. En kaffe och vatten för mig och en öl för maken och sedan fortsatte vi. Vi passerade SAS Radisson Hotel och gick in och ”kollade” – så läckert, tjusigt och mysigt. Vissserligen dyrt, men en dag skall vi ta oss dit och äta lunch på deras terass mot havet. Då skall vi vara lite mer sofistikerat klädda.

Vi fortsatte mot Waterfront och väl där så gick vi till vår ”stamkrog” Hildebrand. Där vid ett bord var det en svensk flagga på bordet och en uppriggad i taket. Man sjöng en gratulationsvisa – på engelska – så det var lite förvirrat några minuter. Men sedan visade det sig att det var ett gäng skåningar .. De firade en sextioårs-dag. Efter en stund så gav vi oss till känna, att vi var svenskar – vi satt ju vid bordet bredvid. Det visade sig också att de reste runt med en reseguid som är en av våra sweor …

Vi tog bussen hem och kvällen avnjöts på balkongen – helt underbar temperatur just nu …

Där någonstans gick vi och där ligger Kickis bänk …

Nu skulle det äntligen bli av  – igen. Min promenad med mina stavar. Förra gången kom jag precis i gång och kunde gå varannan dag pga att det gjorde ont i mina tår – båda fötterna. (Var rädd om era stortår, de är viktigare än ni tror …) Då slog förkylningen till. Sedan kom ingenting i vägen under några dagar – jag kom mig bara inte för, inte ens i tankarna. Men nu så var det dags.

Solkräm i ansiktet och bandage på fötterna och sedan kunde vi ge oss av. Maken lycklig som en barnunge – vi skulle gå upp till ”hans bänk”, som ligger högt över Clifton och havet. Utsikten är underbar, men hans bänk saknade en ribba, så det var inte så underbart att sitta där. Men fötterna var glada att slippa gå en stund.

Det som händer med maken när vi är ute och går är att han vill bara gå längre och längre … och vi skulle fortsätta till en trappa som leder ner till huvudvägen längs havet. ”Den ligger bara här borta…” Så vi knallade vidare, tårna började protestera och jag protesterade till maken, ”Men det är bara här borta…” Vi fortsatte så gott det gick jag och mina tår – tack o lov för stavarna. Jag började bli riktigt arg – det var inte bara här borta – det var där borta – och det var ordenligt långt. Så kom vi då äntligen fram till trappan – en läskigt hög lång trappa – borde ha räknat trappstegen. Då protesterade tårna så jag fick hålla mig i räcket och när vi kom ner var det riktigt besvärligt. Tack o lov så ligger Kickis ”Kickis” bänk efter vägen och kunde sitta en stund, jag med fötterna i högläge. Vi skulle ju hem också.

Utsikten är så fantastisk så maken är förlåten, vi såg dessutom delfiner som tumlade runt i vattnet utanför Clifton. För att blidka mig ytterligare så bjöd han på kaffe – starkt och gott – på Salt. Vår kära gamla bar, Ambassadeur, som förvandlats till lyxrestaurang. Vi brydde oss inte om att vi kom in varma, rödrosiga och sportklädda. Personalen lyfte inte ens på ögonbrynen när de såg mina stavar, som jag klädsamt fällt ihop. Servitrisen som serverade kaffet påpekade att det var mycket varmt idag, detta sedan hon tittat på oss. Vi höll med, men det var faktiskt inte för varmt ute – det var vi som var helt slut …

Kvällen avslutades med en chatt med barnbarnet i Californien och vi använde kameran så vi kunde titta på varandra – hon är bara så söt …

Mormors lilla prinsessa …

Det blev tidigt för mig i går kväll – dvs sent på natten,det hann bli tidigt på morgonen innan jag kom i säng. Men eftersom jag inte hade någon tid att passa så spelade det ingen roll. Har ju skrivit att jag försöker ändra mina sena kvällsvanor mot tidiga morgnar. Kan nu meddela att det tydligen fungerar på det ena hållet – dvs det blir tidiga morgnar – men de sena kvällarna kvarstår …

Så grön i ansiktet staplade jag upp i morse efter 5½ timmes sömn – startade datorn, som blivit morgonrutin – hur nu det kommer sig. Sedan gick jag ut i köket och fixade en kopp te, som jag tog med mig till datorn. Det brukar vara lagom till den kommit till inloggningsstadiet – MEN inte så i morse. Den fastnade i läget ”Windows avslutas, vänta…”  OK, jag gjorde annat, det stod fortfarande kvar. Jag gjorde mer annat – det stod kvar… Jag försökte med alla knep jag lärt mig … esq, CtrlAltDelete, och stäng av – men jag kunde ju höra att hårdisken inte rörde sig en mm. Jag såg också på lampan att den var stendöd. Panik …

Blev ju bestulen på mina egna backup-cd:ar, och hann tänka både det ena och det andra. Inte minst på alla filer med SWEA material … Alla mina lösenord – som jag har blivit uppmanad att lägga upp i ett dokument i datorn, osv, osv …

Jag bestämde mig för att jag inte skulle gripas av panik – även om det var flera utskick som skulle ske idag. Jag förhärdade mig och satte mig på balkongen med den bok jag påbörjade häromdagen – som jag fortfarande inte kommer ihåg vad den heter. Men det blev inte så bra, var ju tvungen att springa och kolla datorn under tiden. Efter en timme så började jag bli riktigt nervös, efter ytterligare en halvtimme så kom jag på att maken ju faktiskt hade en fungerande dator. Han fick finna sig i att jag begärde att få använda den och skrev till min ”kille”, som jag köpte datorn av. Det är ju fredag och jag visste inte om han var på sitt kontor – men efter 1 minut fick jag svar.

Bland de råd jag redan försökt så fanns ytterligare ett råd ”Dra ur elkablen och koppla loss batteriet …” Hade haft en tanke i de banorna – men inte kommit till skott. Men nu gjorde jag de och … Datorn startade så snällt.

Själv skyndade jag mig att koppla in min extra harddrive och laddade över alla SWEA filerna och filen med alla mina passwords.

Puh – sedan var det dags att gå iväg till Swea-lunchen. Men på vägen passerade jag en bookshop med begagnade böcker. Jag var ute efter textilböcker – har ju fått lämna alla hemma i Sverige pga av vikten. Nu hittade jag 5 stycken. Men eftersom klockan gick och det var kö i kassan, så fick maken, som var med, ta hand om det hela. Jag fortsatte till lunchen. På vägen hem så gick jag in igen och fortsatte att gå igenom hyllan med de böcker jag var intreserad av. Jag har nu köpt ca ½ meter böcker för R140, svenska kronor ca 120. Där kan jag inte hitta en enda av dem till det priset. Jag har suttit på balkongen i kväll och bara njutit och blivit inspirerad. Vad jag sakanr min textila verksamhet … !!

Idag åt maken och jag lunch med en svensk dam som är gift med en man som bott här i Sydarika sedan åttio-talet. Vi hade inte träffat dem tidigare, men det blev en mycket trevlig lunch. Många skratt … Sedan gick vi, kvinnan – en blivande SWEA, och jag hem till mig där två andra sweor anslöt och jag pratade om textiltryck. Vi gjorde några små försök och bestämde att träffas igen om två veckor då de skulle ta fram mönster och vi skulle trycka på allvar. Jag tyckte det var så trevligt att få ”bara vara” utan protokoll och annat, och jag hade så trevligt.

På kvällen var vi bjudna till ett svenskt par, och när vi kom dit visade det sig att vi var många som var inbjudna. Så trevligt! Vi blev serverade vin vid ankomsten och ”snittar” – bl.a. svenskt knäckebröd med kaviar …!!!  Huvudrätten var också så god och vi fick till och med riktig lingonsylt – kan det bli bättre… Tack för en trevlig kväll!!

Här på min bloggsida skriver jag alltid om dagen som varit, och om hur jag upplever den – bra eller dåligt – det är en dagbok om min vardag. Sista året har bloggen till stor del handlat om SWEA Sydafrika – helt enkelt på grund av att SWEA-aktiviteter kommit att dominera mina dagar. Detta har påverkat mitt liv, och inte minst mitt privatliv tillsammans med maken. Han har fått stå ut med mycket, göra mycket för sig själv, medan jag suttit här framför datorn. Jag har aldrig beklagat mig om min arbetsbörda i SWEA. Men på min egen bloggsida skriver jag vad jag vill, om hur jag upplever min vardag och min verklighet. Jag namnger aldrig någon, och om någon tar illa vid sig så kan jag bara beklaga. Jag tänker fortsätta att skriva i samma tonläge och i samma anda…

Dagen skulle kunna kallas för SWEA-dagen. Den har i alla fall ägnats åt vår organisation, som visar sig var mer oorganiserad än vad jag ens kunde drömma om när jag kom med. Nu är det dessutom jag som skall få ”ordning i ledet” …

Idag var vi tre som kämpade med alla dessa gamla förlegade papper, vi var också inne på webben och letade efter uppgifter. Efter många timmar så konstaterade vi att, av alla våra medlemmar så fanns det inte en som hade korrekta uppgifter i moderorganisationens medlemsregister … Tack o lov att jag inte är medlemsansvarig.

Vi hittade också en hel del gulnade ansökningar om att bli medlem hos oss, tack o lov (igen) så var de registrerade. Värre var det med en del nya ansökningar.

Sent på eftermiddagen så vart det klart och jag som har en vit vecka, kände att det bara skulle vara så mysigt med ett glas vin på balkongen i värmen innan någon vänlig själ skulle fixa middag till oss. Maken och jag satt där – jag med en sjal om axlarna – värmen är på väg att lämna oss igen. Efter en halvtimme så insåg jag att det var jag som skulle fixa middag. Tack o lov blev det rester över igår – och tack o lov för vår mikrougn … Så inom tio minuter så var det klart och vi kunde njuta av middagen framför en rulle. En svensk film, som jag satt och väntade på när det skulle hända något och när den var slut så var det bara textlistan som gjorde att jag förstod att det var slut …