The Chocolatier Moniki …

Vi vaknade i morse till ljudet  av tystnaden och ljudet av den typiska afrikanska duvan. Det är ingen tystnad där inte den uppträder. Vi gjorde vårt kaffe och, maken som är intresserad av ett cykellopp – ARGUS – som går varje år denna tid, ville se det på TV. Själv tog jag min kopp och gick ut och satte mig på en stock, som var placerad som säte runt en ”fireplace”. Så underbart att lyssna till tystnaden, duvan och att se svalorna som seglade ovanför, innan de andra vaknade. Sedan blev vi bjudna på en härlig frukost.

Efter frukosten var det meningen att vi skulle besöka en lokal konstnär, men när vår värdinna ringde för att bekräfta – vad som varit bestämt sedan minst en månad tillbaka – så svarade han att han inte var hemma – vi kunde komma på eftermiddagen … Så han fick inget besök av oss.
Vi besökte istället muséet, där man hade en utställning om den stora jordbävning som drabbade samhället 1969. Tretton personer omkom, varav 11 var barn. De flesta hus förvandlades till ruiner och människor bodde i Röda Korsets tält i ca fyra år innan man hunnit återuppbygga samhället igen.

Vi besökte också en gammal kyrka, som klarat sig undan jordbävningen, men som redan 1925 förvandlats till museum. Därefter blev det deras fantastiska ”souvenirbutik” på väg till den chokladfabrik, där vi hade chokladprovning. Wow … Jag smakade bl.a. en chilichoklad – så god, men visst var det chili.

Efter en lunch under skuggande träd, så var det dags för hemfärd igen. Vi valde en lite längre väg – genom ett bergspass. Så underbart vackert! Vid ett tillfälle så stannade vi och jag tog bilder. När vi sedan var hemma så konstaterade jag att kameran nu ligger i samma bil där jag för en vecka sedan glömde min mobiltelefon. Så nu är jag i den åldern att jag behöver sådana där band som man hade som liten för att inte tappa bort sina vantar  …

…

I en mycket gammal kyrka, där man tog med sig stolarna själv. Där fanns denna speldosa …
 

En destilleringsapparat – modell större …

Deras boningshus som är kulturmärkt …

The Chocolate Lady talar om alternativen för chokladprovningen …

Det är tomt på faten och vi sammanfattar …

Bilderna är för små för denna dramatiska skönhet …
 

Jag återkom inte alls – det är för varmt för att ens tänka sig att sitta framför datorn. Det är balkongen som gäller.

Cooking school var trevligt som vanligt och bland annat så gjorde vi Brylée pudding – min favorit efterrätt sedan jag var liten, det serverades på 50-talet och inte sedan dess. Jo, när vi flyttade till Tanzania så fanns det faktiskt på menyerna, och nu kan du hitta det i Sverige också, men då består karamellan av ”svetsat” socker. Nu vet jag hur man gör. Och det var äkta!! Vill någon ha receptet så har jag det. Jag har både mail och Skype, så det är bara att skriva/ringa och fråga.

Men innan vi besökte Cooking School, så var det lunch på en restaurang, Gossip, som ägs av en pensionerad operasångare. Han sjöng för oss medan vi åt förrätten. I slutklämmen blev han alldeles mörkröd i ansiktet, så jag blev lite nervös att han skulle ramla ihop. Men det gick bra och han klarade av att sjunga en gång till för oss. Då blev han inte så röd i ansiktet.

Egentligen så skulle vi ha varit på vinprovning i Drosty Hofs fängelsehåla, men tyvärr hann vin inte med det. Det får bli till våren, dvs vår höst.

Innan jag gick och lade mig så satt vi två damer, med varsitt glas vin, och bara njöt av den varma, tysta afrikanska natten …

En Swea för förtroendet att vispa äggen …

Tryckkokaren laddas, med blandade känslor i publiken …

Hur är det nu man gör brylée pudding på äkta vis … ?

Det är sådan liv på måsarna på nätterna, jag vet inte om det är de som väcker mig eller något annat. I vilket fall så har jag aldrig under alla dessa år vi bott i Afrika – där det aldrig är tyst – blivit störd av ljud. Jag har haft god nattsömn i alla fall. Nu har något ändrat sig och det tog ett tag innan jag själv kom underfund om att jag faktiskt låg vaken en stor del av natten och följdaktligen var jättetrött på morgonen.

Nu har jag löst problemet – även om det inte är optimalt – men jag har plockat fram de öronproppar som flygbolaget försett mig med. Allt blir tyst. Så tyst att jag inte hörde att det blev korsdrag i natt och att en av dörrarna smällde igen. Normalt skulle jag då ha stigit upp och kontrollerat att allt var ok på balkongen osv … Nu hade jag ingen aning och bara fortsatte att sova.

Jag sover som en prinsessa hela natten. Jag får ha mina drömmar ifred – även om jag nog gärna skulle vilja byta tema ibland. I morse vaknade jag till och med tio minuter innan klockan skulle påminna mig om att det är morgon …

Det är rejält varmt nu här i Kapstaden, vi är inte riktigt vana vid det… I de andra länder vi levt så har vi haft AC, men det är så få dagar den behövs här, så vi har ingen. Inte ens en fläkt i taket – trots att vi talade om det förra året då vi hade några heta dagar.

Jag satt bakom nerdragna jalusier, med stängda fönster – annars var det som om någon stod med en varm hårtork och blåste in varm luft …

Vi hade bestämt träff med vår mäklare, han som sålde lägenheten till oss. Vi har haft en hel del andra kontakter med honom under åren som gått, och nu hade vi nya frågor. Dessutom skulle vi titta på hans nybyggda hus.

Vi tänkte ta den lokala bussen, men den lyser för det mesta med sin frånvaro, så det blev en ”DalaDala”, dvs en ”folkabuss” där man tränger in ett viss antal personer. Inget undantag i dag. Jag hamnade bredvid en som snorade, spottade ut genom fönstret och torkade resten med händerna. Jag lyckades byta plats efter en stund och när vi hoppade av, så sprang jag in på apoteket och köpte tvättsprit. Jag till o med torkade i näsborrana … 😉 Så nu håller jag tummarna för att det hjälpte.

Det var lite segt i morse, lite praktiska detaljer som måste klaras av – vilket drog ut på tiden. Sedan blev det en promenad, då var det alldeles för varmt egentligen, men eftersom vi vandrade längs havet så kände vi inte så mycket. Stegmätaren glömde jag hemma – igen.

Vi betämde oss för att äta lunch ute och den blev synnerligen lyckad i matväg, tre olika sorters lax med en senapsröra till – mums. Men när vi satt stilla så kom värmen ”ikapp”. Helt slut vandrade vi hemåt och maken var tvungen att ta en tupplur. Själv brottades jag med att få fram uppgifter inför den förestående Pretoria-resan. Trots internet så är det segt. Man skriver ut a, men inte b …

Till slut så är det nu ordnat och jag firade med att sitta ute på balkongen och bara njuta av värmen. Det blir mörkt mycket tidigare på kvällarna nu – så jag tände ljus och det var hur mysigt som helst, Efter ett pussel så skall jag nu i säng -lite tidigare än i går. Måste komma tillbaka till mina nya vanor – att komma isäng i tid på kvällen. Så nu blri det klockan på ringning supertidigt i morgonbitti, så kanske jag blir trött i tid i morgon kväll. Kan inte förstå varför inte jag blir som alla andra, dvs vakna tidigt om morgnarna  …

Vi åt lunch och i allt sorlet så talade en Swea om för personalen att vi var en samling svenska damer som träffades en gång i månaden för lunch. Men vi tror att det blev ett missförstånd, att man trodde att vi firade en återförening. I vilket fall så kom det in champagneglas på bordet och man bjöd på ett mousserande vin, som ju tyvärr inte får heta champagne – för den statusen hade det faktiskt. Det var så gott och de forsatte att fylla på i våra glas, det kallar jag stil.

Jag köpte med en flaska hem, som jag skall bjuda maken på vid något speciellt tillfälle. Vet inte vilket – men jag får väl improvisera, han fyller visst år innan vi åker hem.

Det blev sen eftermiddag innan vi satte oss i bilarna för återfärden hem – tack o lov så skulle inte jag köra …

Här sitter vi och har bara trevligt …

Här bjuds vi på ”champagnen” – så perfekt …

Glasblåsarna i full aktion …

Helt fascinerande …