Det blev en ljuvlig dag på ön. Vi njöt hela förmiddagen på altanen och alla plikter lyckades jag glömma bort. Efter att vi ätit lunch så blev dags att åka tillbaka till stan, där jag ägnat mig åt packning. Allt är nu klart och jag skall sova några timmar innan klockan ringer vid 4-tiden i morgon bitti.
Får se om jag lyckas uppdatera något från NY och Washington, inget löfte – beror på tid och tillgång.
För en gångs skull – sedan många år bakåt, så kommer jag att resa utan dator. Kommer knappt ihåg hur man lever utan en sådan. Så det blir ett intressant experiment – kan man verkligen överleva utan den …
Återkommer till Sverige den 24 april, men förhoppningsvis kan jag rapportera något under tiden …
Spegelblankt, lägg märke till isen i strandkanten på andra sidan vattnet
Jag vaknar nu på så många olika ställen, så det tar några sekunder innan jag vet var. Men det var enklast att förstå vart i morse. Vi, maken och delar en säng 120 cm! Och ni som sett oss vet att vi är inte magra precis, även om jag försöker. Jag har blivit så bortskämd med vår King size i CT och i Årsta har vi 2x90cm.
Jag var lite ”anti” inför att komma hit, men det gick faktixkt mycket bra. Vet inte om gamla ”takter”, dvs att anpassa rörelser efter varandra och om du ligger så – så ligger jag så – fortfarande finns där. Antagligen, för jag sov faktiskt gott.
Vi satt imorse och njöt att att titta på det spegelblanka vattnet, sjöfåglarna som simmar och gör sig till för varandra. Maken som hade hängt upp en talgboll, som hackspetten älskade. Så vi har kunnat studera den på närhåll.
Medan vi sitter där och njuter av te och GD, så kommer jag ihåg att jag ju faktiskt glömt min ”plupp” – dvs mobiluppkopplingen i stan. Satte sista klungen i vrångstrupen och sköljde med en massa vatten. Fixade omelett och bacon – fanns på plats, så ingen brandfara. Vi åt på altanen – så ljuvligft – fåglarna sjöng i kapp. Man kunde riktigt höra hur knopparna svällde minut för minut.
Men, maken var hygglig och rodde mig över vattnet. Hade visserligen kunnat göra det själv, men alltid roligare med sällskap. En och en halv timme senare var jag tillbaka på ön med inte bara pluppen. Det visade sig att jag hade glömt både det ena och det andra i stan. Inte minst lammsteken, den blev ljuvligt god.
Vi hade eftermiddagskaffe med grannen, ett vårtecken så gott som något …
Vi har faktiskt en trevlig stund på altanen - tro inget annat ...
Jag vaknade på morgonen av att jag tyckte att det var lite svalt om axlarna. Men eftersom jag sover med öppet fönster så tänkte jag att det nog var kyligt utomhus. Efter en stund steg jag upp och hela lägenheten var utkyld. Det var inte bara så att jag haft sovrumsfönstret öppet, jag hade också gästrumsfönstret öppet och balkongdörren stod öppen på vid gavel (brukar alltid öppna den medan jag gör kvällsritualen) … Det var sjutton grader i lägenheten, allt höll sjuttongrader – soffan, stolarna – ja allt.
Jag stängde balkongdörren och gästrumsfönstret. Läste morgontidningen och donade med det nya att befinna sig i lägenheten i Sverige. Inte helt fel – maken befann sig i stugan, så jag var helt ensam …
Efter en stund var det dags för frukost, jag skulle fixa bacon och ägg. Satte på plattan och på den en liten stekpanna vari jag placerade lite bacon. Under tiden det skulle bli varmt så gick jag in i arbetsrummet för att hämta min temugg. Medan jag ändå var där så kunde jag lika gärna kolla öppet-tiderna hos två butiker som jag skulle besöka under dagen, vilket jag gjorde. Precis när jag kom in på den sista butikens hemsida, så kom jag ihåg baconet på spisen. Jag sprang in i köket – där stod det en rökpelare upp från plattan och hela köket var fyllt med rök – antagligen bara sekunder innan det skulle ta eld.
Jag fick tag i en sotsvart panna med förkolnadt bacon, vimsade en stund och insåg att det skulle inte vara en god idé att spola vatten i den. Ställde den åt sidan, men vågade inte starta fläkten. Måste erkänna att jag hann faktiskt inte tänka något. Precis då gick brandlarmet, man skall vara tacksam att det låter som det gör – men man skall helst inte vistas i samma rum. Inte jag i alla fall. Jag blir alldeles förstörd av ljudet. Försök att hålla för öronen, ta fram en pall och försök att stänga av – det går inte. Jag lyckades med att få hela apparaten i händerna – lika bra det, jag kunde åtminstone pilla loss batterierna …
Helt chockad över min egen klumpighet, hur det kunde gå så fort, att jag lyckades komma i tid och ljudeffekten, så bara sjönk jag ner på en stol och undrade ”Hur skall jag kunna berätta om detta …?”
När jag hämtat mig från detta så skyndade jag in till stan och lyckades byta några felaktigt inköpta plagg, köpa färgpatroner till skrivaren och en ny resväska. För trots reservdelan till resväskan, som jag fått med posten, så kunde jag inte byta ut den – man måste ha ett specialverktyg.
Hemma igen så packade jag väskan, skrev ut de dokument som jag måste ha med mig nästa vecka och slog upp tidtabellen för bussarna till Lagnö. Konstaterade att jag precis missat en buss och näste skulle gå om två timmar. Då ringer svärdottern – hon har lyckats att starta vår bil. Hurra ! Jag tog en buss till dem och hämtade bilen, hade också tillfälle att träffa sonsonen – han är lika härlig som alltid. Bilen startade snällt och jag körde till parkeringsplatsen på fastlandet. Maken mötte med vår gamla skrangliga plåtbåt, som vi varit på väg att skrota de senaste 15 åren. Vi konstaterade att den måste vara ca 50 år vid det här laget, och mer än lovligt vinglig.
Men, det var faktiskt inte helt fel att ta sig ur den vingliga farkosten och kravla upp vår vår underbara ö …
Tror inte att jag skrev att syster nr 2 anslöt i går kväll på middag. Vi hade en trevlig kväll och tiden gick – som den brukar göra när man har trevligt.
Det börjar nu ”ta sig”, dvs dottern har lagt ner mycket arbete på att försöka få den i ”skick”. Det har tagit några dagar innan det fungerade, men verkar som om den kanske till o med är enklare – även om jag tyckte bättre om upplägget på den gamla. Och än är jag inte ikapp och behärskar det hela.
Idag har maken åkt ut till ön. Vädret var inte det bästa, men isen har gått, så grannen kunde hämta med båt. Har haft kontakt vid två tillfällen med honom och han verkar trivas. Men han fryser ju aldrig. Det var åtta grader utanför och sju grader innanför. Han lyckades få igång vattnet och TV:n (bara en telefonkonsultation!!).
Själv har jag försökt att leta fram en anständig garderob, för ett klimat som jag inte vet om det är vår, tidig vår – på gränsen mot vinter. Det mesta som finns i garderoberna har några år på nacken och är några storlekar för små. Så det fick bli lite shopping idag.
Kvällen har ägnats åt att försöka kombinera och hålla nere, och i morgon blir det en tur tillbaka till butiken för återköp. De skulle ha öppet enligt uppgift. Hela soffan har varit ockuperad av kombinationer – det finns en limit på 20 kg.
Vet inte om jag skrivit om att min resväska gick sönder i transporten. Inget stort fel, en plast (!) mojäng som lossnat. Anmälde vid ankomsten och ringde i måndags för besked. På tisdagen hörde jag inget, men de visste att det var bråttom. Igår skrev en Anton till mig att de skulle skicka reservdelen som lossnat. Jag skrev tillbaka att tvivlade på att delen skulle hinna fram, och att jag åker annandagspåsk kl 07.05 från Arlanda.
Till svar fick jag: ”Med lite flyt så skall det nog fixa sig”. Sedan gick det en stund och då skrev han och påpekade att han behövde en adress … Han kan inte ha varit särskilt läskunnig eftersom det första man får uppge är namn och adress.
Jo, vi hade ”flyt” med Posten, men för att kunna byta ut den trasiga delen och ersätta med den nya så krävs det ett specialverktyg …
En solnedgång (till dottern som tack för hjälpen) ...
Det har blivit så konstigt här på den här sidan. Jag har inte längre kontrollen. Har en fantastisk dotter som tagit sig tid och fixat, nu går det att skriva här igen. Men jag har inte så mycket att skriva om.
Det är lite konstigt att vara hemma igen, leta kläder som fungerar och hitta de prylar som jag behöver. Men vädret har varit vackert och vi har suttit på balkongen i solen flera gånger. Då är det lätt att tycka att det är inte så stor skillnad – tills det börjar blåsa iskalla vindar.
Största skillnaden är att jag inte kan använda mina öppna, sköna skor. Vet inte hur det skall gå de dagar det regnar och jag måste ta mig ut. Handskar har jag också använt, går ganska bra – men det gäller att hålla reda på dem.
Syster Kicki kom från Göteborg i måndags och jag har haft trevliga, men sena kvällar. Det har inte blivit någon uppdatering här. Nu har syster lagt sig, hon orkadr inte längre (småsyskon), maken ligger också. Kanske jag också borde tänka på det, kl är snart 2 på natten. Men försöker komma ikapp och samtidigt bli van vid det nya.
Idag skulle det ske. Vi skulle åka och hälsa på barnbarnet. Han satt under bordet när vi kom in och ropade ”Hej, Farmor”. När jag gick fram för att hälsa på honom så kom han fram och jag orkar fortfarande lyfta honom – men vad han har vuxit på dessa sex månader.
Jag lyfte upp honom och fick en sådan go kram av honom. När jag ställde ner honom igen, så lyckades jag ställa honom på en Lego helikopter, som de precis hade byggt. Det förvandlades till lösa legobitar i ryanmattan … Barnbarnet sa att det gjorde ingenting, men jag försökte bygga ihop den igen, och efter några timmar med barnbarnet och hans mammas hjälp så blev den hel igen.
Vi skulle också hämta hem vår gamla bil som stått hos dem i vinter då vi blev av med vårt garage precis innan vi skulle åka. (Där är bara en stor grop nu). Maken och svärdottern hjälptes åt med att lyfta in sommardäcken i bilen, vi vinkade adjö och maken startade. Det kom bara några konstiga ljud. Han försökte igen – samma konstiga ljud. Jag försökte, ingen skillnad. Vi försökte med kablar, ingen skillnad. Eftersom det är en automatväxlad bil, så var det bara att låsa den och ta bussen hem.
Naturligtvis var det kallt och regnigt just denna dag …
