I morse kom maken och väckte mig. Jag tyckte att det var väldigt tidigt och frågade hur mycket klockan var – ”Nio …”, blev svaret.
Jag kan tydligen sova hur mycket som helst, lade mig tidigt igår kväll för att vakna i tid. Ja, det blir lite tjatigt det här med sömn – men varför kan jag inte få åldras som vanliga människor. Bli trött på kvällen, kanske sova lite middag på dagen – men, framför allt Vakna tidigt på morgonen … Inte minst den här tiden på året när alla fåglar sjunger, tysnaden – dvs, alla mänskliga ljud lyser med sin frånvaro.

Morgonen blev härlig i alla fall, men fukosten blev brunch. Solen lyste för fullt – både maken och jag ståtar med röda ansikten och framförallt knallröda näsor nu i kväll. Nu skall man inte dra några andra slutsatser av det än att solen tar mer här än i SA.

Vi försökte båda göra lite nytta. Jag beskar rosorna och tog bort en del vildrosor, som blivit lite för vilda. Var helt slut efter några timmar och fick lämna allt ris kvar på marken. Det får bli morgondagens projekt. Maken försökte fixa motorn som inte vill, han åstadkom att den startar meddetsamma, men den vill inte ha någon gas – så den gör samma hastighet som om vi skulle ro, dvs mycket låg. Också morgondagens projekt.

Vi började titta på Humorgalan i kväll, men fann ingen humor i programmet, vi bytte till ett annat program med två komiker, men vi är så gammeldags att vi trodde att man skulle skratta när det är humorprogram. Jag satte mig här för att skriva om det. Maken gick över till ett program om Talibanerna och den Pakistanska armén. Vill inte uttala mig om man skall skratta eller gråta …

Det samma man kanske skall säga om mitt bildval …