Det blev en sen frukost efter en sen kväll och sedan gav sig gästerna iväg. Som alltid blir det tomt och tyst. Själv plockade jag lite och packade ihop min dator. Jag hade bestämt att jag skulle åka till stan och ”dona”. Vilket jag också gjorde.

Hade tur att få parkering på vår gata, det är inte självklart och det är besvärligt ibland att hitta en plats. Där vårt parkeringshus låg är det nu bara en stor inhägnad grop. Så vi hade kunnat ha platsen kvar fortfarande, ser inte ut att bli något bygge där den närmaste tiden. Vi får se när det händer något.

Dagen var ljummen och jag hade sol på balkongen innan molnområdet sakta drog in mot kvällen. Eftersom jag var uppe sent, som vanligt, så upplevde jag det häftiga regn som kom och åskan inåt landet. Det var det mest spännande som hände igår. Har ju ambitionen att uppdatera här, men har så mycket annat för mig, men en dag i taget …

Ber att få tacka för kommentarerna, har svarat, men blir aldrig klok på hur de hamnar datummässigt. Hade fyra idag när jag öppnade, men de har gått in på gårdagen och ett – ditt Ulla – hamnade ytterligare en dag tidigare  …

(Nu har jag uppdaterat den 19 juli med bilder och text …)

Det blev ingen tidig morgon, trots att man förväntar sig att personer i vår ålder skall vakna tidigt. Maken var först uppe – före åtta. Jag tvingade mig att stiga upp halv nio och strax efter kom gästerna. Det blev te och GD före frukost och sedan packade vi en kaffekorg och gav oss av ut i skogen för att leta svamp.

Jag hör ju talas om alla människor som går ut med tomma papperskassar och kommer hem med dem fyllda med gula kantareller. Under alla min är som aktiv svampplockare så har jag bara råkat ut för något liknande en enda gång – det var i Bohuslän – lite långt att åka. Jag tog med fyra små hinkar, överblivna efter fjolårets kräftor, men för säkerhets skull så stoppa jag med en liten papperskasse – en sådan där som man får när man handlar blommor.

Nu var vi rustade och gav oss av ut på ön. På ett av mina gamla kantarellställen hittade jag fyra stycken, det har numera blivit traktorväg. Men vi forsatte till skogen och jag sprang omkring i zickzack som en vallhund och tittade efter svamp, men hittade bara två kremlor. Jag var helt slut, för det är ju inte precis asfalterat när man letar svamp. När jag flåsande kom ikapp mina vänner så ropade de och frågade om jag hade kamera med. Och den är nästan alltid med, men oftare och oftare glömmer jag bort att använda den. Nu hade jag den i fickan. Bra, ropade de, Kom hit och fotografera den här huggormen. Jag tyckte att det var lite konstigt att en huggorm skulle ligga kvar för att bli fotograferad, särskilt som de alla tre ropade så högt.

Det visade sig att det var kantareller och de var så glada. Vi plockade och försökte att undvika att trampa ner dem. Kantareller har ju en förmåga att gömma sig under mossan. Uppspelta och nöjda när vi plockat rent så gick vi ner till stranden och tog fram vår kaffekorg. Jag gjorde ytterligare ett fynd, ett fiskenät som låg där i vattenbrynet med fint sänke och flöte, men trassligt till tusen. Jag tog med det i allafall, om inte så var flötet nytt och sänket jättebra. Papperskassen kom till användning, där fick vi ställa termos och muggar, korgen blev upptagen med nätet och gubbarna turades om att bära hem det. Får se om jag inte en vacker dag skall lyckas trassla ut det …

(Glömde ta foto på trasslet.)

Så blev det då äntligen av att vi kunde träffas, min äldsta vännina – inte i ålder – hennes man, maken och jag. Vi har inte setts sedan förra året. Vädret stod oss bi så vi kunde sitta ute och njuta av solen, ja, vi satt faktiskt i skuggan, och maken serverade kylda drycker. Glädjen och pratet var på topp, jag hoppas att grannarna uppskattade alla skratt.

Efter en stund i hammocken, när solen lämnade vår tomt, så var det dags att äta surströmming. Vi hade köpt två burkar Oscars – den surströmming som gäller för oss – redan förra året och den var fantastiskt fin. (Måste ut och leta fler innan den nya kommer.) Vi sjöng de enklaste snapsvisor som vi kunde komma ihåg. Själv måste jag komma ihåg att ta fram sånghäften till nästa gång.

Kvällen var mild, så vi blev sittande ute och det märks att nu är vi på andra sidan midsommar – vi fick faktiskt tända lyktor och ställde ut dem på altanen. Vi ställde även ut myggspiraler, men det var nog inte så mycket mot myggen som mot att vi inte ville att de skulle komma. Det var riktigt mysigt att sitta där i mörkret och när det fortfarande är varmt. Så nu är det dags att se över trädgårdsbeysningen och att fylla på oljelamporna.

Vi fick två dgar med våra vänner och kameran var nästan aldrig till hands. (Hur kommer det sig att man alltid kommer ihåg den vid måltiderna, men inte annars …) Det traditionella fotot när de anländer blev inte av för då var kameran helt enkelt borta. Gästerna kunde ju inte stå där i väntläge hur länge som helst medan jag flängde runt och letade. Då skall ni veta att jag precis innan lagt fram kameran för att ha den till hands. Den behagade ge sig till känna när gästerna kommit innanför dörren och då låg den på ett ställe som jag inte vet vem som lagt den där …

Hur som helst så hade vi trevligt och ser fram emot nästa gång vi ses …