Jodå, ”klockan” ringde – det var fortfarande mörkt utanför fönstret och inte ett dugg intressant att ens tänka på att stiga upp. Men efter tre repetitioner så fanns det inte längre något val. Maken uppför sig normalt som man gör på morgonen, men jag … Jag hade förberett så mycket jag kunde igår, men ändå så virrar jag omkring bara för att – ja …. helt enkelt göra vad man gör på morgonen. Sätt mig i arbete efter kl 22 och jag är hur effektiv som helst, men några timmar efter upvaknandet …

Det var nästan mörkt i morse då vi steg upp, men en kvart efter det att vi stigit upp så mröknade det ännu mer och sedan blev det världens skyfall. Jag letade fram en plastkasse för att packa in datorn och annat som kunde hjälpa till att vi inte skulle bli som dränkta råttor. Precis min styrka på morgonen. Just innan jag skulle till att spy, så var vi färdiga och maken gick ner till båten för att ösa – då upphörde också regnet och det blev faktiskt lite ljusare. Jag hade i alla fall bestämt att jag skulle ta stövlarna – kan ju fortfarande bara gå i mina öppna ”kalleanka-skor”.

Hade tänkt att jag skulle ta foto av grunden uppe på berget, men pga av avloppsbekymmer blev det inte i går. Men nu skulle jag ta foto innan jag åkte. Jag klättrade upp för berget, men hade glömt att jag packat ner kameran i den ryggsäck som maken tagit med ner tillbåten. Det var inte till att tänka på att gå ner och upp igen. Morgon stund har guld i mund … Så, käre son – sorry ingen bild, du måste tag med kameran själv. Det såg i alla fall mycket bra och proffsigt ut …

Nu var det så att jag skulle vara på labbet kl 8 för att ta blodprover. Jag blev avläppt extra tidigt i morse, eftersom maken skulle lämna bilen på verkstad i Enskede kl åtta, och vi har ju mött morgontrafiken då vi åkt i motsatt riktning, så det gällde att vara ute i tid. Maken klarade tiden med 10 minuter minus. Jag var på plats 30 minuter plus.De tog fem rör av mig, och så många rör som de tagit denna sommar så kanske det inte är så konstigt att jag ibland mår konstigt …

Sedan hade jag ytterligare en timme som skulle ”slås ihjäl”. Proverna skulle tas på fastande mage och Gustavsbergs vårdcentral har den servicen att de tillhanda håller kaffe och kaka för 5 kronor, så efter provtagningen satte jag mig i väntrummet med kaffe och en hallonkaka. TV:n stod på så jag kunde titta på TV4:s morgonsoffa. Jag fick se både nyheter om helikopterrånet och dagens Trissvinnare, 200.000kr tror jag det blev – dvs lottovinnaren – de andra fick nog lite mer.

Sedan var det dags för min egen ”kurs” – sista gången. Det är så typiskt när man äntligen kommer så långt att man lär känna människor – då är det slut … Det spelar ingen roll att man säger att man skall hålla kontakten med varandra.

Jag tog bussen hem och satte mig vid datorn och började förbereda inför mötet som jag skall delta i på Irland på torsdag. Det fullkomligt ramlar in rapporter, och jag skall också skriva ihop – vem skall orka läsa allt. Nu verkar det dessutom som om jag skall skriva ihop något käckt om SWEA Sydafrika som skall vara i högst 7 minuter … Hur skall jag kunna hitta på detta, är fullt upptagen i morgon med annat, och om jag skriver något – vem orkar bry sig …

Nu skall jag leta fram käcka kläder inför det arbets-EKG som jag skall genomföra i morgon – puh …

Har du någon gång varit med om att ”maran” rider dig? Jag vet inte varifrån ordet kommer, men jag vet vad det betyder. Jag har i så många år haft denna ”mara” i hälarna. Det gör rent fysiskt ont, jag upplever henne som om hon drar från knäveckan till nacken med sådan styrka att det verkligen gör ont. Hon gör också så att man inte vet hur fort man skall kunna komma ifrån henne – i mitt fall komma inomhus när det är mörkt ute – för hon finns bara där ute när det är mörkt. Jag känner faktiskt en fruktansvärt smärta och panik innan jag hinner in och kan smälla igen dörren bakom mig.

Så, löjligt – jag är den första att skriva under på det. Inbillning – håller med. Men likt förbaskat har hon alltid funnits där så långt jag kan minnas. Eftersom jag nu börjar bli äldre och minnet börjar bli därefter, så har jag nu vid flera tillfällen konstaterat att hon, Maran, inte är där när jag behöver gå ut efter mörkrets inbrott. Jag vet inte vad som hänt – finns hon inte längre – men det tror jag inte på. Har hon också blivit gammal och inte orkar dra så hårt – vet inte. Eller är det jag som börjar bli avtrubbad och inte fattar att jag skall vara rädd för henne längre …? Nog om henne …

Idag har vi haft en strålande dag. Sonen har förberett grunden för det lilla huset på höjden, barnbarnet har spikat och ritat för sin koja, som han skall bygga. Jag har rensat (påbörjat) i rabatterna och klippt ner vildrosor, som snart tar över.

Maken och jag bestämde oss efter lunchen att vi skulle gå en tur och plocka trumpetsvamp. Vi har ett ställe där vi alltid kunnat plocka ihop tillräckligt för en stuvning. Vi hittade inte ens stället. Sedan vi var där för några år sedan, så har trädgårdsföreningen lejt ett skogsbolag för att röja i skogen. Och det hade de gjort med besked. Alla stora, värdefulla träd var borta. Kvar var det stora hjulspår av skogsmaskiner och alla aspar …

Vi gick verkligen runt för att hitta vårt ställe, det var faktiskt rent löjligt. Till slut gav vi upp och vände hemåt, vi hittade nästan inte tillbaka, men  vi visste ju i vilken riktning vi skulle då. Däremot så hamnade vi i en fantastisk liten skogsdunge – som vi inte haft en aning om. Men skogen, både här och där var tom på svamp. Vi kom hem med 2 dl svamp, en gul kantarell och resten trattisar. På vägen hem passerade vi några grannar som satt och rensade litervis med trattisar. Jag påpekade att de hade haft svamplycka och de log bara fånigt lyckligt. Våra svampar räckte i alla fall till att smaksätta såsen …

Jag sover så gott här i stugan trots att vi, maken och jag, delar en säng som är 120 cm bred. De som besöker oss ser mycket förvånade ut när de får klart för sig att vi båda sover i sängen. Lite diskret försöker de uppskatta vårt omfång, som är alldeles för stort, och sedan sneglar de på sängen. Men vi har fått in snitsen, det blir lite oredigt just den stunden när någon av oss vill vända sig, men några sekunder bara så har vi formerat oss igen och sover vidare.

Idag har gått i arbetets tecken, jag har snubblat omkring på berget och dragit ris. Jag har verkligen snubblat – och dragit ris. Foten hänger inte med och det gör rejält ont när jag försöker att balansera mellan stenar och allt ris som ligger huller om buller. Det är ingen större ordning när man fäller träd. Själva trädet går bra att bestämma fallriktningen på, det blir också bra när man kapar stammen i bestämda bitar, men när sedan grenarna skall av. Det blir rörigt och under alltsammans ligger trädstammen i kapade längder.

Min uppgift var i alla fall att försöka få grenarna i en hög, och stapla stambitarna. Det blev många högar, de höll på att knäcka mig. Försök att kasta stora tallgrenar i uppförsbacke – och hålla balansen samtidigt. Efteråt fick jag övertala maken att han skulle se skillnaden. Jo, jo … han såg nog att det var skillnad …

Sonen och barnbarnet anlände när jag avslutat, satt mig ner i de sista solstrålarna med foten i högläge och lyckats få hjärtat att sluta slå utanför kroppen. Barnbarnet sprang direkt till Lego-lådan och sonen bytte till arbetskläder och gick upp på berget för att borra hål i det. Själv ställde jag mig framför spisen. Efter någon timme satt vi alla vid middagsbordet med tända ljus – nu är det höst utanför fönstret – och inte helt omysigt …