Vädergubbarna hade lovat 30 grader varmt idag och ingen vind – det stämmer. Det är fortfarande 24 grader varmt på balkongen och där har maken och jag tillbringat den sista timmen.

Timmen innan dess satt vi och njöt av ett dokumentärprogram om Ernst Günter. Jag har alltid haft en hatkärlek till honom. Hans roller var alltid otrevliga, överlägsna – i alla fall det som jag såg av honom. Jag hade faktiskt svårt för honom – hans rolller tog över. Så kom Änlgagård och förälskelsen slog till med full kraft – är antagligen inte ensam om den känslan … ”Nu får vi sån’t där grönt …”, brukar maken citera.

Dagen var avsatt för SWEA – vad annars – men det var också tänkt en promenad längs stranden på eftermiddagn. Allt började ganska bra – sedan började det mobila bredbandet leva sitt eget liv – dvs, det levde inte alls för det mesta. Enda sättet att få liv i det igen var att stänga ner modemet och starta om datorn. Precis vad man vill ha då man sitter i ett uppdateringsarbete där webben är motparten.

Maken åkte till Telkom, han måste snart vara Hederskund där – flest besök per dag …  Han kom hem med ett papper med lösenord osv, bara att koppla in vårt ADSL. Jag har ju varit med om detta förut – minst 5 – 10 gånger varje säsong – så jag började enligt instuktionerna. Det fungerade perfekt tills det var dags att ”go on line…”

Jag gjorde om samma procedur och allt fungerade tills jag kom till samma punkt. Men, nej. Jag testade med makens dator – samma resultat. Nu går det inte alls …

Vet inte vad som hände, men någonstans under arbetets gång så slutade routern att sända signal till datorn – trots att lamporna indikerar att den gör det …  Tänker inte tro att jag har ställt till det …

Har nu gett upp, vet ju precis hur man gör efter alla år – men det fungerar inte. I morgon skall jag ringa Telkom och se vad de kan göra, men mitt hopp står tyvärr inte till dem. Det blir nog så att jag ringer till vår sexige knutte som hjälpte oss för två år sedan. Det kanske är därför det inte fungerar – kom jag att tänka på  …

Fy, på sig. Nu skall jag gå tillbaka ut till balkongen och njuta av mörkret och värmen innan jag kryper i säng.

Har kommit underfund om att jag sover så gott med öronproppar – speciellt när jag är riktigt trött, vilket jag varit de sista veckorna. Verkar som om jag är mer lättväckt då. Proparna gör underverk med min nattsömn – kan varmt rekommenderas.

När jag så vaknade i morse så frågade maken om jag hörde när telefonen ringde i morse kl 07.15. Jag hade inte hört ett dugg. Jo, telefonen ringde och maken svarade. Det var Telkom som ringde och en man presenterade sig att han ringde från deras Callcenter och undrade om vi var nöjda med telefonlinjen och om den fungerade bra … 🙂

Lite senare på dagen när vi var på väg mot Hout Bay så ringde makens mobil och då var det Telkom som ringde igen, om samma linje, men nu undrade de om bredbandet. Vi väntar ju på att få det inkopplat och jag, som hörde delar av samtalet, hoppades naturligtvis att de höll på att koppla in det. Man upphör nämligen aldrig att förvånas i Afrika. Men nej, han skulle inte koppla in, men visste att vi ville ha 1gigabyte. Nej, svarade maken vi har beställt tre. Men mannen i telefonen hade bara uppgift på 1gig – så vi får se när det blir vardag hur många det blir och när. Maken fick också några sms under dagen rörande vår telefonlina och bredband. Alla avslutades med att han inte skulle svara på detta sms.

Vi hade i alla fall en underbar dag då vi körde runt Chapmans Peak och klev ur vid flera tillfällen för att spana efter valar. Det var fler ute för att göra detsamma, men ingen av oss hade turen att få se någon idag. Vädret var underbart så det gjorde inget, vi bara njöt.

Efter turen runt berget så blev det lunch i Hout Bay på Mariners Wharf, det var det också fler som hade tänkt sig så restaurangen var fullproppad. Vi hade tack o lov beställt bord och fick ett fönsterbord där vi satt och trivdes och tittade på alla som gick utanför och njöt av värmen och sina glassar. Varenda människa i Hout Bay äter glass …

Det hände så mycket på mailen i kväll – av det mindre trevliga slaget – så jag kommer nu knappt ihåg vad som hände idag.

Jo, jag var tvungen att skärpa till mig i morse och stiga upp. Vill ju ha min lilla stund med te innan dagen tar vid. Hilda skulle komma klockan nio för att städa vår balkong – maken insisterade och Hilda behöver pengarna … Vi hade också beställt hyrbil och den skulle levereras samtidigt – vilket också skedde.

Jag skulle på styrelsemöte. Dit skulle jag ta mig med egen bil. En lite Atos, eller vad de heter. Pigg liten sak, men med manuell växel låda på fel sida (kör ju automat i Sverige). Allt är ju tvätom här. Nu gick det bättre än väntat, sitter antagligen i ryggmärgen. Jag körde bara på fel sida en gång, på en liten väg utan trafik i ett villaområde i kanske 10 sekunder. Då kom en liten bil i motsatt riktning ”på fel sida”. Sedan gick det bra.

När jag kom hem så hade varken maken eller jag tänkt på att handla mat, så det fanns inget i skåpen att äta. Vi klädde på oss och gick mot vår kvartersrestaurang när vi upptäckte en nyöppnad italiensk restaurang tvärs över gatan. Vi bestämde oss för att testa. Vilken tur! En härlig liten krog med rutiga dukar i bomull, bra pesonal, bra matsedel och vinlista till lite över självkostnadspris. Vad sägs om en flaska vin för 85 kronor, mycket gott dessutom. En pizza för 34 kronor – med salami, champinjoner och ost. Musslor (massor) kokta i vitt vin o garlic med örter och massor med persilja för 40 kronor. Massor av olika pastarätter (hemgjord pasta) för runt 40 kronor. Vi har knappt råd att inte gå dit. Dessutom har de tygservetter …

Vi var tillbaka hemma ganska tidigt, så det blev några program på rulle innan maken gick i säng. Själv sitter jag här och, ja …

Godnatt!!

Det blev en slow morning i morse. Jag satt och läste in lite Swea-grejs och maken försökte att surfa sig fram på nätet. Han åkte ur precis som jag igår, och till slut frågades det efter puk-koden. Då for jag upp ur min stol och förbjöd maken att trycka vidare på sina knappar. Det hela ordnade sig med koden, men uppkopplingen fortsatte att hoppa ur.

När man hoppar ur får man stänga av, mata ut och mata in igen, slå koden och så fungerar det i en halvtimme. Men det är inte så mycket som hinns med på grund av hastigheten … Har just nu en automatisk uppdatering som tickar på sedan ca två timmar och den har kommit till 13%. Jag vet inte vad det är, det går inte att kolla eller att avbryta. Men det är den vanliga gula ”skölden” som är symbol, så jag försöker hålla mig lugn och tänka att det nog är som det skall. Underligt nog så har inte uppkopplingen hoppat ur under dessa två timmar. Ingen logik, antagligen bara att försätta oss i ett stress/förvirrat/irriterat tillstånd.

Idag har vi haft skönt väder med sol. Maken hade förstås kortbyxor, men det hade han igår också. Då blev han så kall på eftermiddagen att han utan alltför ivriga protester gick med på att sätta på sig sockar då han kom in igen. Själv gick jag med fårskinnstofflor, inköpta på Coop dagarna innan vi åkte. Idag hade till o med jag sandaler på fötterna.

Vi gick till våra ”gubbar” idag för att äta frukost-lunch pga av strulet med datorn som tog sådan tid. De blev glada att se oss och hoppades att nu skulle väl äntligen sommaren komma. Så vi har ett stort ansvar. Våra gubbar är de som driver en enkel, men charmig restaurang där vi brukar sitta på deras lilla gård och njuta av växterna och värmen. De vet vid det här laget vad vi beställer, men lämnar matsedeln för syns skull. Vi kände oss faktiskt mycket glada efter besöket.

Så maken var vid gott mod då han skulle fortsätta till Telkom med vår telefon för att de skulle testa om det var fel på apparaten. Det var det nu inte och då satte felsökningen igång. Några timmar senare hade vi vår telefon fungerande igen, men bredbandet kommer inte igång föränn i nästa vecka. Kanske lika bra – jag ser inte fram emot allt strul som följer med inkopplingen – det har inte fungerat förut, så …

Vi får hålla tillgodo med denna snigellina, uppdateringen har nu avancerat till 15 %. Det skall bli spännande att se om jag får veta vad jag avbryter för uppdatering då jag kopplar ner mig om en stund …

Nu … är vi på plats. Resan gick bra, men den blir bara längre och längre … Vi reste med KLM, och vi är mycket nöjda med deras service – men de kan tyvärr inte korta av restiden, den är 11 timmar från Amsterdam.

Tack o lov så var jag så trött att ja somnade till o från flera gånger. Dessutom hade jag köpt en bok av en författare, Johan Theorin, som jag inte hört talas om tidigare. Nu hänger vi ju inte riktigt med vad som händer i Sverge under vissa delar av året … Hans andra bok låg i topp på pocket listan och då hänvisade man till hans första bok – Skumtimmen – som fortfarande låg där på listan, Jag gjorde två flugor på smällen och köpte båda. Ångrar inte en minut som jag ägnat åt den första, vill man ha en spännande bok som engagerar varje minut, så läs den.

Planet landade på tid. Myndigheterna i SA hade skärpt till sig sedan förra gången, då det tog mer än en timme, och vi var igenom passkontrollen inom 10minuter. Bagaget kom och vi hade inga konstigheter så allt gick bra. Vi har slutat med att ta med allt ”typiskt” svenskt. Bara två burkar med konserverad urvattnad sill – för julafton. Vad vi däremot hade tänkt att ta med – som vi glömde – var torkade trattkantareller. Det känns lite snopet – men å andra sidan kan man köpa olika sorters odlad färsk svamp här.

Man har byggt om vår entré under tiden vi varit bortresta. Den har blivit så elegant, men vi lyckades komma in. Vakten – i stilig mundering kom oss tillhanda. Vi mötte dessutom några människor i byggnaden – som alla hälsade oss välkomna. Så vi var på riktigt gott humör när vi tog oss in i lägenheten och lyste oss fram med en ficklampa för att sätta igång elen. Maken klätrade upp på trappstegen och ”baxade” handtaget i rätt läge. Ingen liten knapp här inte …

Allt gick igång, lägenheten var inte så kall som vi trott. Den luktade av regöringsmedel och vi konstaterade att det bl.a. var teakolja som luktade. Matbordet och sidebordet var helt ”infettade”. Det var någon här i veckan för att städa innan vi kom. Och det hade hon gjort bra, sängarna var bäddade, alla skynken för möblerna var borta och inte minst det damm som måste ha legat som en ”film” över allt. Men hon hade också flitigt använt teakolja på våra lackade möbler – de glänste som herrarnas frisyrer på sextio-talet av Brylkcreme … Men vad då, en baggis att bara torka av lite fett i stället för att damma av allt.

Jag sov som en pluggad oxe, vaknade en gång för att vända mig och sov sedan vidare tills maken kom in och talade om att nu kom solen ”över berget”. Förmiddagen var solig, ca 18 grader, att sitta på balkongen var det inte tal om. Visserligen tog jag bort nätet i går kväll, men vindarna var inte varma och där behövs en rejäl rengöring.

Vi poade på med ditten o datten innan det blev frukost på vår kvartersrestaurang. Där kände man faktiskt igen oss … Kul! Sedan delade vi oss – maken för att försöka få igång telefonin och jag för att bunkra i kylskåpet. Jag lyckades bäst – maken måste tillbaka imorgon igen. De säger att vår telefon fungerar, vi försöker använda den och den fungerar inte ,,, Och vi kan inte få ADSL innan telefonen fungerar. Så imorgon skall han ta apparaten med sig och de får testa …

Under tiden så har vi köpt (dyrt) mobilt bredband, som fungerar till hälften. Under en timme så får jag koppla upp mig flera gånger – jag kastas bara ur. Är inte säker på om det beror på min dator eller om det är nätverket. Ett som är säkert är att det är jobbigt och osäkert …