Jag snurrar runt bland duntäcke och kuddar på morgonen och i mitt halvsovande tillstånd så kan jag vara var som helst. Efter en stund så är det klart vart jag är och sedan har jag inga som helst problem med detta. Imorse så bestämde jag mig för att jag skulle ta hand om mina fötter och det blev ett långt fotbad – framför TV:n. Jag hann bli informerad om både det ena och det andra medan fötterna blev älskade. För enligt Birgitta Andersson så skall man vara rädd om sina fötter.

Vi följer nyhetsrapporterna, det är fortfarande lite lyxigt att vi kan se dem på TV och höra dem i radio varje halvtimme. Idag har de varit positiva överlag vad gäller vulkanaska. Nu i kväll verkar det som om det mesta fungerar. Vi kunde till o med skicka ett mail till vårt flygbolag, KLM, de hade äntligen lagt upp den möjligheten. Det kom dessutom ett autosvar – toppen … Nu väntar vi med spänning vad som händer med vårt bagage.

Det jag funderar över är att man plötsligt har kunnat dela in flygsäkerheten i tre olika grader, varav av i en av graderna kan flygbolagen själva bestämma om de skall flyga eller inte. Jag vet inte om jag – trots det h-ete som vi hamnade i – skulle vilja att det är flygbolaget som skall avgöra om de skall flyga eller inte. Med tanke på de siffror som har uppgetts de senaste dagarna som gäller förlusterna för flygbolagen. Några kanske går i konkurs – hur objektiv skulle deras bedömning vara om de skall chansa eller inte. Jag blir glad när man från fd Luftfartsverket – vad de nu har hittat på att de heter – säger att antingen är det flygförbud eller inte.

Idag har det varit ett bakslag i våren, snöglopp, lapptussar, torrsnö och snöblandat regn har fallit ner från himlen. Mig har det inte gjort något, jag trivs så bra i mina mjukis brallor och skinntofflor. Jag har tagit ikapp lite korrespondens med gamla vänner och lyssnat på Lotta Bromé, vars program jag tycker om. Jag har återupptagit ett av mina projekt, sedan två år, och hoppas kunna avsluta det inom några veckor. Jag har tagit fram en stickning som påbörjades för flera år sedan, en mycket avancerad flätstickad tröja, som är färdig så när som på en och en 1/4 ärm. Men jag har ingen aning om vilket mönster som jag har använt och dessutom så har jag ökat i vikt, så jag rev upp den. Hittade ett mönster som faller mig mycket mer i smaken nu. Jag hann sticka drygt en dm på den nya skapelsen – vi får se hur långt garnet räcker. Det viktiga är inte resultatet utan att jag har något i händerna när jag tittar på TV.

Det blev alldeles för sent i kväll – igen, jag älskar Allo, allo – Hemliga armén och den går på TV4+, men inte förrän mitt i natten – så min ambition att komma i säng i normal tid har redan spruckit …

Vaknade rätt tidigt i morse, min tid. Låg och lyssnade till de ljud som maken åstadkom då han var uppe och stökade. Han vaknar alltid före mig – men det är nog inte så svårt. Så hörde jag TV:n och nyheterna – det blev lite förvirrat och jag insåg att jag var i sovrummet i Sverige. Underligt hur man i tillståndet mellan sömn och vakenhet kan blanda ihop saker, hur jag kunde glömma att jag var i Sverige – har ju faktiskt sovit här i två nätter nu – och efter den tuffa resan.

Det är ju helt andra ljud som kommer in genom det öppna sovrumsfönstret här – framför allt så har vi inte alla måsarna, som är en plåga i Kapstaden den här tiden. Näe, hjärnan fattar ingenting. Inte jag heller den tiden på morgonen.

Jag steg upp, och fortfarande så är det stora intresset hur det går med denna olycksaliga aska. Vi har så många som skall resa, som redan sitter strandade. Jag tror att alla har någon i sin bekantskapskrets som sitter fast någonstans. Vi följer en stackars familj i USA, som skulle ha rest från Chicago i lördags, fick ombokning till imorgon och nu ikväll har vi fått veta att Arlanda har stängt igen och man vet inte riktigt när man kan öppna i morgon – vilket innebär att de ju knappast kommer iväg. En stackars man som sitter i London sedan i fredags och inte har fått biljett ens till en färja till kontinenten förrän i nästa vecka. Under tiden får hans stackars fru klara sig själv med deras två små barn.

Vi ser fruktansvärda exempel på människor som sitter fast i hela världen och hotellen som ställer in sig på girighet och flerdubblar priserna. När jag hör sådant så hoppas jag att det ligger någon sanning i det som jag fick höra i skolan när jag var barn. Att när den tiden var inne så skulle Gud Fader sitta där och ”sålla agnarna från vetet” och de som inte levt efter de sju budorden skulle inte få komma in – nånting – men det är så länge sedan så det gäller nog inte längre.

Själv har jag suttit och skrivit hela dagen, sprungit upp för att lyssna till nyheterna. Vi har fortfarande inget besked om hur vi skall förfara med vårt bagage, som ju fortfarande står där det står i Amsterdam – hoppas vi. Vi har inga som helst garantier för att de ser efter det. En liten rad på hemsidan skulle inte skada, även om den säger att de inte vet än och att de skall skriva in så fort de vet. Ja, men då vet ju även vi …

Det blev en liten stund på balkongen i dag i solen och den värmde faktiskt – kanske är det vår trots allt …

Jag sov länge i morse, vaknade till och konstaterade att maken stigit upp – men jag ville bli kvar i min sköna säng – under mitt duntäcke – så ljuvligt. Ingen frukost som jag skulle plåga i mig i ottan för att vi skulle passa en tid, för att vi inte visste när det fanns en chans att äta igen.

Jag satt flera timmar i morgonrocken och kunde njuta av mitt te och vi tullade på GD:n som vi hann köpa ut innan allt brakade loss. Den gjorde gott …

Jag avslutade dessa mardrömslika dagar – att vara på spänn hela tiden, bevaka platsen i kön, slåss om sittplatser. Istället försökte jag aktivt att tänka på hur vackert det var i Holland och Tyskland – våren hade kommit så långt på väg. Jag ångrade att jag inte tog fram kameran då vi lämnade Amsterdam, där den kyliga natten gjorde att det var morgondagg/frost och älvorna dansade – så otroligt vackert. Men just då var jag helt slut och bara satt. Att leta fram kameran – bara tanken var jobbig.

Det är fortfarande en massa jobbiga minnen som snurrar, det tar nog en tid innan de försvinner. Innan kroppen glömmer stressen.

Maken har försökt att få kontakt med flygbolaget idag och han sökte information från olika hemsidor om hur vi skall förfara för att tala om att vi är hemma, hur vi får tag i bagaget. Även om vi förstår att det kan ta tid innan det kommer. Men det är omöjligt. Det är icke information som gäller.

Själv har jag konstaterat att alla tomtarna har inte kommit hem. Jag hade en telefonkonferens i kväll och jag förberedde mig, var klar en timme innan och satt och läste tidningar och tittade på klockan. När det var några minuter kvar så ringde jag in mig. Då hade konferensen pågått en timme. Hade glömt att jag nu har samma tid …

Vi är hemma – fast egentligen så lämnade vi hemma för att åka hem …

I vilket fall så känns det mycket skönt att vara hemma i Stockholm. Varje gång som jag skall resa så längtar jag alltid till den stund då resan skall vara över. Då vi låser upp dörren, får sätta ner väskorna och sjunka ner i en fåtölj och bara vara.

Det blev lite annorlunda denna gång … Vårt bagage är kvar i Amsterdam och vi får se om vi får se det igen. Vill inte ens tänka på det. Vi försöker numera att resa med minimalt bagage och det är bara de absoluta favoriterna som ligger i resväskan …

Nåväl, nu är vi här efter en dag som började tidigt i morse. Vår telefon var satt på ringning och vi masade oss upp – det var faktiskt svårt idag. Kanske för att vi ”var så nära”. Men vi ville ju inte missa vår bokning på bussen och tog på oss samma kläder som vi klädde på oss i onsdags. De börjar nu kännas som paltor – men vi hade rena trosor och kalsingar efter vår shoppingrunda i Amsterdam. Vi åt upp oss på frukosten och bredde varsin macka – tur – för bussen stannade inte för matrast. Sedan blev det gatlopp i några kvarter i ett soligt, svalt och folktomt Köpenhamn. Men vi kom rätt och kom på rätt buss.

Vi hade inte behövt fundera över vår sunkiga och ofräscha klädsel – de flesta passagerarna var i samma belägenhet. Jag vet inte hur man som ”utomstående” upplevde det att stiga in i bussen, men vi invigda kände inget …

Det finns massor att berätta om dessa dagar, får se om jag orkar och om i så fall så får det bli ett äventyr. Återkommer i ärendet.

Nu skall jag, som så många gör, be att få tacka alla som supportat och kommit med uppmuntrande kommentarer. Men framför allt mina barn (ni får ursäkta – men ni kommer alltid att vara mina barn- även om ni börjar komma ikapp i ålder …)

Niclas, som igår kom in som en ängel och lyckades boka in oss på hotell i Köpenhamn och buss därifrån. När vi fick kontakt med Niclas var jag på väg att bryta ihop – akterseglade som vi var av Köpenhamnståget i Hamburg och sedan i Rödby … Märker att jag måste skriva ner detta separat – en historia för sig.

Johanna, som funnits där ”på fel tidpunkt” …  Som har lyssnat på min klagan och som kunnat googla och leta fram uppgifter – så värdefullt då vi inte visste vad som gällde och inte själva kunde leta på nätet. Inte minst har hon informerat här. Jag vet att ni är några som är bekymrade inför egna förestående resor och som vill veta.

Nu skall jag sova – i morgon skall jag läsa igenom vad jag förmedlat under dessa dagar – kommer inte ihåg – har varje gång varit utmattad, haft dålig Internet uppkoppling och det har varit för sent – vilket det är nu också …

Solnedgången var fascinerande – fast det tycker jag ju alltid …