Ballonger skall tydligen vara ett inslag i vårt liv – när vi satt på balkongen i måndags och njöt av värmen så kom det ballonger ”uppsipprande” från skolan, som ligger framför vårt hur. Först en röd med långt rött band, sedan en blå med långt blått band. Efter några minuter kom ett helt knippe i olika färger, med långa band i samma färg som ballongen. Vindarna var lite hit och dit och vi kunde titta på dem ett bra tag innan de försvann. Det fortsatt att ”sippra” upp enstaka ballonger – och vi undrade varför. Måste ha varit någon ritual av något slag. Så många kan ju inte ha tappat taget …

Igår var det ingen rolig dag. Den började helt normalt och jag satt och jobbade ikapp vid datorn. Bland annat skall kallelsen till Årsmötet för föreningen gå ut och hemsidan skulle uppdateras. Det var jättesegt och jag frågade maken om han hade uppkoppling. ”Inga problem”, fick jag till svar.

Jag satt och blev mer och mer irriterad – ingenting gick. Till slut bestämde jag mig för att ta en fikapaus på balkongen. Då sitter maken i soffan och läser tidningen. Jag beklagade mig över att jag inte kunde komma in på servern för att uppdatera. Då säger maken att våra gigabytes nog var slut … Vilket de var. Vi hade veckan innan registrerat oss för att få ytterligare 5, när de ordinarie tog slut och då skulle man bara debitera det antal vi gjort av med.

Dessa 5 lyste med sin frånvaro – i flera timmar. Maken travade iväg till deras kontor – men där hade man inte hört talas om den tjänsten. Det var ju en nättjänst … Så naturligtvis kunde de inte hantera den. De kunde inte heller hjälpa oss att ladda upp fler gigabyte. Maken kom hem med ett nytt avtal – dvs. vi skulle programmera om routern och våra datorer – och på måndag skulle ha gå tillbaka och få tillbaka resterande belopp och så skulle vi programmera tillbaka …

”Aldrig – över min döda kropp”. Jag var jättearg, maken var olycklig. Men jag vet ju hur mycket trassel det var när vi gjorde detta i oktober och hur mycket det har kostat oss i pengar och tid. Maken gick och lade sig och jag satt och tjurade och lade Spindelharpan i 1½ timme – då jag mer eller mindre tuggade fradga …

Det som är bra med en patiens är att man tänker, efter några stycken så tänker man riktigt bra – och så blev det nu också. Jag kom på att jag skulle ringa till samma kompis-swea som hjälpte oss i december. Och hon ställde upp – hon var lite upptagen någon timme först – men sedan ringde hon tillbaka och kl nio på kvällen hade vi nya gig. Men det blev inte så mycket framför datorn – det blev några rullar i stället. Varför det blev några berodde på att två stycken var så konstiga – de ”lyfte aldrig”, som maken säger och den sista vi lade på var så lång – flera timmar. Den handlade om Cole Porters liv. Intressant och så roligt att få se hans texter översatta till svenska – jag har aldrig fattat hur kul hans texter faktiskt var.

Här har det varit varmt och ”kallt” omväxlande – i morse var det bara 17 grader varmt. Vi hade bestämt att åka iväg och spela boule – svenskarna träffas varje onsdag på en vingård, Vergenoegd, som ligger på vägen mot Stellenbosch. Det var dimma och jag klädde mig för detta svala väder. När vi kommit runt berget och lämnade Kapstaden blev det klarblå himmel … jag svettades redan i mina långbyxor. Nu blev det ganska bra i alla fall. Vi var i skuggan under träden och det blåste – men jag behövde inte ta på jackan som låg i bilen.

Det var många som ville spela idag och jag hamnade i ett tvåmannalag. Vi fick spela med tre kulor. Första omgången förlorade vi – våra motståndare bestod av tre herrar – varav maken var en av dem. Nästa match låg vi under med 7-1, 9-2, 12 -7, 12 – 12 och sedan vann vi … Bravo oss!

Vi avslutade med en lunch i skuggan under träden. Hela tiden kunde vi höra alla ankor och gäss som var strax bredvid vid deras stora damm. När vi var på väg till bilen efteråt så fick alla dessa fåglar för sig att de skulle vandra iväg och så gjorde de. Vi hann få några bilder på dem – de hade en faslig fart.

Nu har jag uppdaterat hemsidan – i det hemska program som det skall göras i. Det blir hur som helst vad gäller utseendet på texten. Stilen, storleken och fet eller inte fet text, färgen … Bedrövligt och tidsödande. Nu är Lucia flyttad till arkivet i alla fall …

Oj, oj vad tiden går … Jag tyckte ett tag att jag var duktig och uppdaterade här – men det visar sig ju att jag är urusel … Det har gått en vecka. Visserligen har det inte hänt så mycket som jag har haft anledning att skriva om. Det får bli en sammanfattning av veckan.

Den började med att jag försökte få telefonkontakt med dottern. Vilket lyckades efter många timmar och många försök – klockan var då långt efter sovdags för mig. Men vilken mamma kan tänka på att sova när ens dotter fyller år. Vi fick kontakt och hon sa att hon var mycket glad för det bildspel jag satt ihop till henne. Det sväljer jag utan att fundera – för det var vad jag ville höra. Hon lät också så glad för det sätt som hennes make ordnat födelsedagen på. En natt på ett nybyggt – vad jag förstår – fint hotell i Las Vegas.

Resten av veckan har varit ganska angenäm – tror jag. Jag har visserligen skrivit årsrapport och duttat med handlingarna inför vårt Årsmöte om några veckor. Men inga större stressmoment.

På torsdagen var vi på vår kvarterskrog och åt lunch. De har barnaktiviteter varje torsdag. Vi har sett både dockteater och annat pyssel. De känner igen oss och vi känner igen barnen och deras mammor – liksom dockteater ”mamman”. Den här dagen hade de sysslat med att göra figurer av balloonger. När vi lämnade så hade de gjort en till oss – som de överlämnade.  Jag kände mig både smickrad och glad. Fast det tog en stund innan vi förstod att det var en fjäril – vill vi i alla fall tro …

På kvällen var vi på konsert i City Hall med några vänner och lyssnade till en världsberömd svensk – Christian Lindberg. Han spelar trombon och dirigerar – en mycket annorlunda konsert kan jag meddela. Men killen var ett charmknippe och den sydafrikanska publiken avgudade honom.

I går, lördag, hade vi gäster på middag – vi hade mycket trevligt och kvällen blev sen. Idag hade vi disken – inga problem. Jag har en gammal inspelning av Lindeman som jag satte igång och skickade den till radion i köket med den FM-sändare vi inhandlat en gång i tiden. Så det var ett rent nöje att diska efter gästerna. Vi har inte plats för en diskmaskin här. Vi fick välja mellan diskmaskin och tvättmaskin och då var valet inte så svårt.

Hade Skype-kontakt i dag på förmiddagen med barndomskamraten som just nu befinner sig i Thailand. Visst är det fantastiskt med den moderna tekniken. Jag hade just ätit frukost och hon skulle ta eftermiddags drinken före middagen.

Det var tänkt att vi skulle ta en promenad i dag – vädret var underbart, men blåsigt. Det blev balkongen istället. Inte helt fel för mig som knappt haft tid att sitta där denna säsong. Efter någon timme blev maken trött och lade sig för att vila, så jag lade på en romantisk film och tog ett behövligt fotbad. Maken vaknade och vi tittade på en film tillsammans. Sedan var det läggdags för maken – jag fortsatte att titta på en tredje film. Har ju spelat in en hel del i somras – och när inte maken är med så blir det romantiska filmer – maken är inte intresserad av den typen av film, han somnar – så han kan lika gärna ligga i sängen och sova – mycket bekvämare för honom , och jag slipper reta mig på att han inte är intresserad av romantik …



Idag är det en stor dag …

Min dotter fyller 40 år.  Tyvärr har jag inte lyckats få tag i henne – än – ville inte störa för tidigt och sedan har det inte gått att nå henne. Fast, vem vill svara i telefonen på sin födelsedag – när maken bjudit på resa till Las Vegas …

I mitt vanliga liv så åkte äntligen granen ut … visserligen var den jättefin och spred mysig stämning på kvällen när det är mörkt och den var tänd. Men allt har sitt slut och den hade egentligen sitt slut förra helgen. Det är bara så jobbigt att plocka ihop allt igen. Inte minst själva granen – att pressa ner den i kartongen, som blir mer och mer ansträngd för varje år. Nästa år måste vi komma ihåg att köpa ny packtejp – kartongen knakar i fogarna. Man måste verkligen pressa ner den – då jag försöker att frisera grenarna så att de skall se så naturliga ut som möjligt. Det kommer att ta några timmar att fixa till igen nästa jul. Nu ligger den i garderoben – längst ner och solstolarna ovanpå.

De använder vi inte heller – faktiskt används granen mer … Det är flera år sedan jag var nere på stranden och solade. Vi var ner för ca ett år sedan med vår granne för att se solnedgången – då kom dimman inrullande. Det får lov att bli skärpning.

Har ingen solbränna, man får inte det framför datorn. Idag var jag utsläppt i flera timmar och intog lunch på vår favorit restaurang. Jag var ensam – maken hade bestämt att äta lunch på annan restaurang med svensk kompis. Min lunch blev spontan – det var meningen att jag skulle hem och plocka ner granen efter ärende till stan och Waterfront. När ärendet i Waterfront var avklarat så måste maken åka och jag bestämde mig för att bara stanna kvar och njuta av att det är sommar …

Vid bordet bredvid satt två jämnåriga svenska kvinnor – brunbrända och så där härligt semesterfina – både till klädsel och ansiktsuttryck. Jag var frestad att ge mig till känna, men avstod. Orkade inte riktigt med att föra en konversation – ville vara ifred och bara njuta av båttrafiken och att titta på alla turister. Kyparna gjorde sitt bästa för att vara trevliga mot mig – det räckte …

När granen och alla julprylar var undanstoppade – jag tror att vi fick undan allt i år – det brukar alltid vara någon liten detalj som dyker upp när man precis stoppat undan lådor och stängt igen, så lade vi på en rulle. Rospiggar … Jag måste spela in fler svenska gamla långfilmer nästa sommar. Det är så roligt att se miljön och de skådespelare som jag kommer ihåg från barndomens TV. Antagligen ett tecken på att jag börjar bli gammal …

GRATTIS gumman … !!

Idag, den här tiden för 40 år sedan, så försökte jag känna igen de ”sammandragningar” som skulle resultera i mitt första barn. Fast egentligen var det igår- för det var en lördag, men det är i morgon hon fyller år. Den lilla bebisen, som blev resultatet av dessa s.k. sammandragningar – som man talade om på 70-talet – fyller 40. Hur kan hon bli 40 – jag är ju inte mycket äldre …

Jag kommer ihåg när jag fyllde 40, min mamma sa nå’t om att det inte var möjligt – hon var ju inte mycket äldre. Det måste vara något med den åldern – den ”ligger bra” I medvetandet. För egen del så är det nog den ålder som jag minns med mest glädje. Fortfarande ok i kropp och själ, fortfarande sig ganska lik – även om det kommit några mikroskopiska rynkor – men de bidrog till karaktären. Ja, är det någon ålder jag skulle vilja komma tillbaka till så är det 40. (Trodde ju att jag fortfarande var där, ja, i alla fall i närheten …)  – Men dottern … att vara mamma till en 40-åring …

Vilken härlig, konstig dag det har varit. Efter dessa månader av intensivt arbete framför datorn så är det plötsligt klart … Maken frågade om jag ville följa med ut på en promenad – och jag var frestad, men kände att jag behövde min egen tid att bara sitta här och ”spela på läppen” … Vilken känsla – kommer knappt ihåg känslan längre. Sista månaderna har varje liten paus varit dåligt samvete för det jag inte gjorde …

Det blev svalare idag och såg nästan ut att kunna bli regn i eftermiddag – men så blev det inte och nu skiner halvmånen med full kraft. Vi lade på en rulle, svensk långfilm som Povel Ramel gjort – inte helt begriplig hela tiden då även Yngve Gamlin var inblandad – men roade var vi. Det var mysigt att sitta med tända ljus och känna den ”svala” luften som drog in genom springan i balkongdörrarna.

Nu skall jag sova – imorgon blir det klockan på ringning. Vi skall till stan och besöka Malaysian Air. Jag måste fixa med biljetterna inför resan i mars – massor med strul – och hoppas att de kan hjälpa mig så att jag kan släppa den biten.

Måste erkänna att granen fortfarande står där … Vi hade styrelsemöte och de tyckte den var fin – en av deltagarna medgav att hon också hade granen kvar.

Jag har jobbat med ett jätteprojekt – det har engagerat mig hela dagarna och långt in på nätterna. Nu är det avslutat – men inte slutfört. Idag var första dagen på ca två och en halv månad som jag inte suttit klistrad framför datorn och det blev plötsligt väldigt konstigt … Ett slags vakum – som när man pressar ut all luft ur en plastflaska och sedan släpper och luften eller vätskan sugs tillbaka …

Maken blev väldigt glad när jag idag föreslog att vi skull gå ner på kvarterskrogen – liksom ägarna när vi kom dit. Det är en italiensk krog. De serverar de godaste pizzorna – själv skall jag inte äta vetebaserad mat, mår inte bra – men det är värt det ibland att bara få njuta av deras pizza. Så blev det ikväll och middagen avslutades med en kaffe och Grappa – Ruta. Det är i mitt tycke den godaste Grappa som finns. Man behöver egentligen inte dricka den – bara stoppa näsan i glaset och njuta av doften …

Efter middagen lyckades jag övertala maken till en annan önskan – att sitta på loftgången och njuta av utsikten och solnedgången. Lufthansa kom flygande med sitt jumbojet, vi satt och tittade på det. När det passerat så säger maken: ”Det vore roligt om det kom ett annat flyg”. Precis då kommer ett annat flyg – ett litet jetplan med eskort av sydafrikanska flygvapnet …

När vi konstaterat att solen var nere så laddade vi dvd:n med en rulle och tittade på en av de svenska deckare som låg i ett av julpaketen som dottern gav oss.

Temperaturen är ljuvlig och månen halvfull. Jag skall nog sätta mig en stund på balkongen innan det blir sängen – helst skulle jag vilja sova där …

Jag har blivit tillvand med att ha jullov … Det har varit så härligt att det inte ramlar in ca 20 mail varje dag, som helst ska besvaras. De flesta är ok, men många kräver fakta och eftertanke innan jag skriver ner något. För att inte glömma bort något mail så markerar jag dem som måste besvaras som olästa. Men när det ständigt ligger ca 30 olästa mail i inboxen så faller idén.

Nu har det varit noll i inboxen i flera veckor … Bara 23 olästa som ligger där och det är sådana som jag inte vet hur jag skall hantera. Det slutar nog i att jag deletar dem när de är tillräckligt gamla – inte den bästa metoden, men vad gör man … Avsändaren saknar nog inte svaret i vilket fall om han/hon inte hört av sig igen.

Nu ska ju julen kastas ut – men det känns dystert tycker jag. Har ju inte hunnit sitta där och tindra med ögonen medan jag beundrat granen och adventsljusen. Vet inte vad jag gjort, men inte har jag suttit och tittat på granen. Nu dröjer det ett år innan det blir tillfälle igen. Egentligen är det ju på torsdag, kommande vecka, som granen skall kastas ut. Jag känner mig frestad att dröja till dess, men den dagen skall vi ha styrelsemöte här och då bör granen vara förpassad till sin kartong i garderoben. Men visst är det synd – den är faktiskt så vacker och sprider ett så behagligt sken. Kulorna glänser och ljusen glittrar.

Men visst – det finns andra projekt som ligger i startgroparna och pockar på. Vi får se vilket som segrar – dvs vilken dag som granen åker ut. Det var ju meningen idag …