Fredagen den trettonde, kan det bli så mycket värre … enligt gammal tro – nej. I vårt moderna samhälle så verkar det som om detta datum mer o mer mister sin kraft. Om jag ska försöka tolka in mina problem med detta datum så är de:
Maken åkte till verkstaden med bilen för att få två ”pluppar” ersatta – vilket verkstaden i Hälsingland sade skulle åtgärdas. De påverkade motorn vid låg hastighet. (Men egentligen är bilen som bäst vid höga hastigheter …)
Plupparna är nu beställda och kommer att bli inploppade i kommande vecka.
Själv har jag börjat rensa i ”skräprummet” – i mycket liten skala. Köpte en dokumentförstörare i september och den är nu invigd. Nu kommer alla dokument som samlat sig sedan vi flyttade ut år 1991 att ”strippas” och sedan – på svenskt ordentligt vis – bli sopsorterade i rätt container.
I övrigt har arbetsuppgifterna trappat av ordentligt de senaste veckorna – känns att det nalkas sommarlov i SWEA. Några enstaka mail droppar in. De få som kommer in är så välkomna – vi är ju kompisar … Så fantastiskt att ha dessa härliga kontakter i olika världsdelar – och att jag kommer att träffa en hel del av dem i sommar här hemma i Sverige.
Nu borde jag ha legat i min säng för länge sedan – förstår inte att jag inte kan känna naturlig trötthet då klockan börjar närma sig midnatt. Nu är det många timmar över midnatt och jag är fortfarande inte sömnig …
Så var det dags … Nu skulle vi packa ihop oss för återfärd till Stockholm. Det är lika tråkigt varje gång. Vi kommer hit upp till Ora, packar upp stugan och vårt bagage. Stugan värms sakta upp och efter ca två dagar är allt bara så bra. Då, är det dags att börja avsluta och stänga ner …
Nu hade vi ett större problem – trots att vi innan avfärd lämnade in bilen för service – har skrivit om detta tidigare – men det tål att skrivas om igen eftersom vi får betala varje gång.
Kusinens hustru var vänlig och ställde upp med transport till verkstaden. Det blev ingen billig historia – vi råkade se en annons på priset på begagnade bilar strax innan och när vi jämförde kostnaden för reparationen så kunde vi ha köpt en begagnad bil och gjort en lönande affär …
Resan tillbaka gick bra – vi fick veta att en varningslampa skulle lysa – vilket den gjorde varje gång vi var i låg hastighet. En liten knapp/plupp – måste bytas. (Vem ska bekosta kostnaden för att få den lilla knappen utbytt… Vi naturligtvis – hur korkad får man vara som konsument av tjänster från en bilverkstad …)
Resan tillbaka gick bra, jag tittade på semifinalen i Eurovision Contest – something … – och misströstade över att ett land med konstiga mössor/hattar, som var en överdriven variant av den svenska ”tomtens” mössa – gick till final. Var helt säker på att Sverige inte skulle komma med, men vi halkade med på slutet. Vad är det som styr denna tävling …
Är nu i skrivande stund så trött så jag tar inget ansvar för vad jag skriver … Men kära syster Birgitta …
Egentligen orkar jag inte skriva här i kväll, men jag är alldeles för trött för att lägga mig. Kroppen skriker efter spikmattan (!) Själv vill jag bara vara – inte göra någonting.
Vi har tillbringat dagen på vedbacken … Vet inte hur många som har erfarenhet av det, men ni som har det vet vad jag talar om. Vi har en vacker, men gammaldags vedbod. Den är byggd av stockar och dessa är sammanfogade på gammalt vis. Det är luftspalt emellan så att veden ska torka, och den fungerar verkligen så – veden torkar alldeles utmärkt. Men, vi som ska förse denna vedbod med virke borde vara ca 120 cm långa. Nu är det inte så, vi är betydligt längre och måste ta ett stort kliv över tröskeln, samtidigt som vi ska ducka för att inte slå i huvudet. Detta går bra i ca 15 minuter – men efter två dagar …
Nu är all ved på plats, dvs. de gamla vedklamparna som legat i boden i många år och som skulle klyvas, kastades ut på backen, klyvdes och kastades in igen och är nu prydligt staplade. Vi fick hjälp av en annan kusin, bror till Kusinen, som tog ner några träd som han sågade i bitar och levererade, dessa är också kluvna och staplade. Det rör sig om många vedträn och det känns i kroppen. Kusinen, maken och jag har gjort ett hästjobb – om vi får säga det själva.
Verkstaden ringde och talade om att de inte fått delarna som de behövde och vi kan inte få bilen förrän i morgon. Vi hade planerat att resa tillbaka till Stockholm i morgon bitti, nu får vi se hur det blir. Jag skulle gärna sitta kvar här och bara spela på läppen i några dagar, och nu har vi ju ved …
Så här idylliskt började dagen, vissserligen, ett skrakpar vänder oss ryggen ...
Idag var det planerat att vi skulle lämna stugan och göra några ärenden. Blommor skulle planteras på graven – alltid ett dåligt samvete. Ska de torka eller vissna … Även mammas barndomskamrat, Anna, skulle besökas och kaffebröd inköptes. Vi blev bjudna på ”kokkaffe”, som traditionen bjuder här i Hälsingland.
Så roligt att besöka henne, hon bor i sitt barndomshem och det var så lite som var förändrat att jag kunde känna igen mig från när jag var där i min barndom. Vädret var perfekt och vi fick se ladusvalorna flyga in och ut genom den lucka som hon öppnar för dem varje sommar så att de kan bo på ladugårdsvinden. ”Var ska de bo när alla stänger för dem eftersom de smutsar ner, någon måste släppa in dem …”, sade mammas vän. Vi hörde också storspoven – det är barndomens ljud …
Sedan blev det mindre roligt – jag startade bilen och vände den. Stängde av motorn och vi sade adjö – sedan ville motorn inte starta igen … Anna ringde till en kusin, 70+, en kille som var ”gammal” när jag växte upp. Han var så gammal att han hade körkort och flickvänner när jag och min kusin lekte med Barbie-dockor. Det visade sig att fläktremmen hoppat av, men denne ”åldring” var duktig och fixade det. Vi fick instruktioner att köra till en viss verkstad – i låg hastighet – där en avlägsen släkting huserade. Vi kom fram, jag kröp i 40 -50, men när vi skulle svänga vänster in till verkstaden fick vi vänta på några bilar och då stannade motorn. Jag lyckades med att få bilen intill vägkanten.
Den avlägsne släktingen hade åkt hem för dagen, men en annan kille var kvar – tack o lov. Han kom med modern apparatur och kopplade kablar och bilen gick igång så att jag kunde köra in på verkstadsplanen. Men klarade inte av att parkera ordentligt. Han konstaterade att generatorn inte laddade och att fläktremmen var sliten, men den gick runt och borde ha laddat generatorn – vilket inte var fallet. Klockan var hemgång för honom och han hade ingen passande fläktrem hemma. Remmen beställdes, liksom en generator – utifall att … Men vi fick lämna bilen och ska ringa i morgon vid två-tiden. Vi konstaterade att bilrutan var öppen och maken påpekade detta, men han var uppenbarligen inte villig att komma ut med laddningsappraten igen och sade att det aldrig brukar hända något här … Så nu står vår bil i princip olåst utanför en verkstad, själva blev vi räddade av vår kusin som kom och hämtade oss.
Extra tråkigt var det hela eftersom vi lämnade in bilen för service och genomgång i förra veckan för att vara säkra på att något sådant här inte skulle hända … (Vi betalade i vart fall för det, men …)
Imorgon har vi ett drygt arbete framför oss för att komma ikapp eftermiddagen idag …
Idag har jag stått i vedboden, mer eller mindre dubbelvikt. Jag har staplat ved, inte riktigt som i Povel Ramels visa där han staplade bräder. Han kunde åtminstone stapla några till sig själv – men vem har intresse av att försöka stapla några vedträn för sig … Nä, alla gick in i den allmänna kompotten.
Kusinen och maken var också delaktiga, men de hade vett att avsluta i tid – själv ville jag komma till botten i högen av vedklampar, för att slippa tänka på detta något mer – men jag hann inte allt – naturligtvis, men en hel del. På slutet satt jag vid vedklyven – jätteroligt! Man lägger ett stort trästycke på maskinen och i ett tvåhandsgrepp – pekfingret på en knapp och ett litet handtag som skulle tryckas ner – sedan var det bara att titta på hur det klyvdes mitt itu – lätt som en plätt, och roligt. Det gällde att hejda sig för att inte göra för små vedstycken.
Maken och kusinen servade med dricka och efter en stund fick jag veta att kusinen gjort i ordning en ”spa-avdelning” och att maken gjort i ordning tvättvatten och ställt fram både tvål, schampo och lagt fram handduk. Det blev tvagning från topp till tå. Temperaturen var helt fantastisk, att kunna stå ute och tvätta sig klockan halv åtta på kvällen och inte frysa. Nytvagad och mycket nöjd kunde jag njuta av kusinens härliga middag – en gammal repris, som jag inte fått på så många år … Stekt potatis, stekt falukorv och stekta ägg! Så underbart gott. Därtill av min favoritsenap Graveleis (från Hudiksvall).
Nu sitter jag här, maken och kusinen har lagt sig – jag kommer alldeles strax att göra detsamma, om jag kommer ur stolen. Det hårda kroppsarbetet börjar komma ikapp. Visserligen har jag påbrå från bönder, men det var två generationer sedan – även om mamma fick hjälpa till som barn och ung. Men det verkar inte som det räknas … Man måste bygga upp sin egen kondition själv …
Grattis Johan på din födelsedag!!
(Vem kunde ens tänka på att komma ihåg kameran idag – ni får föreställa er hur det ser ut när några personer befinner sig omgivna av ved – i sittande ställning, hukande eller dubbelvikta …)
Igår tog vi en vilodag – vi njöt av tystnaden, solen och fågelsången. Bladen på träden blev större för varje timme och mycket nöjda drog vi oss tillbaka på kvällen och sov som små barn hela natten.
Imorse blev det frukost i det gröna och sedan var det slut på vilandet. Nu var det dags att ta tag i sekatörer och annat. Dellen låg spegelblank och solen sken på oss – det ena plagget efter det andra åkte av. På min lott hamnade att klippa bort de grenar som sorken varit på och ätit under vintermånaderna. Det gällde en Spirea och två rosenbuskar – vad vi sett hittills. Faktum är att de i vinter också varit på några små tallar – det har vi aldrig tidigare sett …
Det var ett tufft arbete att ta bort de grenar som var avgnagda. Inte där de gnagt på topparna – det var mycket snö i vinter och buskarna tyngdes ner av snön. Men runt rötterna – där var det som mest. Jag fick slingra mig in genom taggarna och försöka knipsa med sekatören, men borde haft en med långa skaft. Fixade två buskar, men var tvungen att ge mig när jag kommit igenom ca 1/3 del av den sista. En underbar vit ros – undrar hur den kommer att se ut i sommar – kommer den att klara sig överhuvudtaget – i stort sett alla grenar är avskalade jäms med marken …
Armarna har fullt med rivmärken, axlarna värker – men det får spikmattan ta hand om. Och – jag känner vilken styrka jag fått i högerhanden. Det var tufft att knipsa av de döda grenarna, de förvandlades till något hårt och segt material, som sekatören knappt mäktade med. Måste kanske åka iväg och köpa en med långt skaft.
En sak är säker, jag har fullt sjå med att hålla mig vaken just nu. Verkar texten ovanligt osammanhängande eller korkad, då vet ni att det beror på att jag nickar till hela tiden och bara längtar efter att få lägga huvudet på kudden …
Maken försöker bringa redan bland alla kvistar ...Kusinen jobbar också med sekatör ...Vad ska det bli av det här ...?!
