Idag är det en dag som har bestått av idogt arbete framför datorn – med avbrott för en rask promenad längs havet före frukost. Hilda kom för att städa, maken hade lunch ute på stan, själv åt jag upp resterna av sparade sardiner i olja. Mycket nyttigt – men gott? Hade säkert gått att piffa till.

Med andra ord inget att skriva om …

Det var svalt väder idag igen och regnskurar. Egentligen Hurra…! Tror att kroppen behöver hämta sig ibland efter de regelbundna promenader som vi gör varje morgon. I går gick vi mycket fort och halva sträckan gick vi på ojämnt gräs. Det kändes ordentligt – inte minst i rumpan. Vi blev i alla fall kvar hemma i morse.

Själv skulle jag äta lunch nere i Waterfront med vår nya internationella ordförande, som är på besök här nere just nu, och några av medlemmarna från Kapstaden. Solen kom, men jag hade min fleecejacka med för säkerhets skull. Hann sätta mig i bussen och åka en hållplats så öppnade sig himlen.  Regnet vräkte ner under några minuter, men upphörde när jag kom till Waterfront.  Vi valde i vilket fall att sitta inomhus. (Jag äger inte ens ett paraply här nere – det är så sällsynt med regn den period vi är här …)

Det blev, som vanligt, en trevlig lunch när vi träffas. Man tar bara vid – fast man kanske inte har setts någonsin tidigare. Solen sken igen när jag väntade på bussen hem. Och sedan blev det mera ”solsken”, dotterdottern skrev på Skype och frågade om vi kunde prata. Det spelar ingen roll vad som egentligen hade stått på agendan – för barnbarnen finns det alltid tid. När vi talats vid en stund så kom lillebror in och ville vara med. Han satte dessutom på kameran – så jag kunde se hur han har vuxit sedan i somras.

Han och jag talar med varandra, men framför allt skickar vi roliga gubbar till varandra. Han kan läsa och skriva och jag skickar meningar som han får läsa upp för mig. Men mest går det ut på att ha roligt och skratta. När det var dags att sluta skickade han några kramgoa gubbar, som inte går att kopiera – det blir bokstäver istället, och han skrev: (h) (hug) god  nat  mormor (h) (hug) – det värmer ett mormorshjärta. (Symbolerna var: (h) Ett rött hjärta, (hug) en kramande nalle.)

Kvällen avslutades med ett skönt fotbad och svensk dokumentär – de enda gångerna maken inte somnar framför TV:n … 😉

Det blev en promenad längs stranden på förmiddagen – det var kraftig motvind på vägen tillbaka. Sedan var det ”föreningsdags” – dvs. jag har suttit vid datorn för att försöka komma ikapp. Det är utskick som ska göras, mail som ska besvaras och dessutom är det webbtidningen som ska fixas. Hade tänkt att den skulle vara klar till vår julmiddag – men får se hur det blir med det …

Var också inne och nosade på att lägga upp vår förening på facebok – men det var inte så enkelt. Måste tydligen registrera mig själv som privatperson först – om jag nu uppfattade det hela rätt – och vilket jag är motståndare till. Är jag den siste som vill ha min integritet kvar – trots dataåldern.  Antagligen gjorde jag det – uppfattade fel alltså – men jag förstod det som att man inte accepterade att jag registrerade oss med föreningsnamn, årtal för startdatum och föreningens mailadress … Läste en massa och förstod att det inte var giltigt … Nu får det bero, jag orkar inte ta tag i det före julmiddagen – kanske inte ens före årsmötet – även om jag förstår att det är så man skaffar sig nya medlemmar nu för tiden.

Ikväll har maken o jag varit på en supertrevlig middag. Vi var tre Sweor, med våra makar, som träffades för middag. Två av oss är från CT, den tredje är här på besök. Hon är Sthlms Swea. Vi hade så trevligt och när personalen diskret började tassa runt oss märkte vi att alla andra gäster lämnat.

Det blev en alldeles för kort kväll – som så ofta i Sweors sällskap – det finns hur mycket som helst att prata om. Allt från utedass i barndomen till renoverade barndomshem på gamla dar. Som om man alltid har känt varandra – inte första gången det händer i Swea världen. Det här skulle kunna vara en reklamsida för vår förening … 😉

Och nu är det alldeles för sent igen – sängdags för flera timmar sedan …

Efter provbaket i går så blev det idag verklighet, vi bakade vörtlimpor till vår årliga julmiddag. Vi kom igång ganska sent på eftermiddagen, det ramlade ner en hel del mail i min inbox som alla krävde omgående svar.

När vi handlat in allt startade degsättningen, då konstaterade vi att jag glömt flera viktiga kryddor kvar hemma i bostaden. Maken ringdes upp och han var tack o lov hemma och lovade att komma med dem. Vi tog en fika på balkongen under tiden. Kryddorna anlände och vi tog upp arbetet. Tre degar blev det. En jäste som den skulle, men de andra två hände inget med … Då fick jag en minnesbild och konstaterade att i åtminstone en deg hade jag (det var faktiskt bara jag) glömt att tillsätta jästen … Med all säkerhet även i den andra. Det var sophinken som gällde.

Råvarorna behövde då kompletteras. En av oss skickades till butiken för att inhandla + något att äta – vi insåg att nu skulle det bli sent. Två av oss satte nya degar – med jäst.

Vi kände oss proffsiga som fick ihop det hela – det gällde att koka vatten och ställa degbunkar och plåtar på varmvattenbad. Den ena limpan efter den andra kom ut ur ugnen och de blev bara bättre o bättre …

Under tiden fick vi en delikat middag, gott vin och limporna stod på jäsning och gräddning samtidigt. Hade inte klockan satt en gräns hade vi antagligen stått där och fixat vörtlimpor fortfarande – vi blev riktigt proffsiga på slutet …

Kära barndomskamrat: GRATTIS! på födelsedagen …

I morse när vi vaknade så regnade det – skönt … Nu fick vi en långsam morgon. Tror att kroppen behöver vila ibland. Dessutom har jag så mycket som ska göras. Idag var det provbak av vörtbröd med olika mjölsorter för att hitta vilket som fungerar.

Det blev en kort promenad innan inköpet av jäst och mjöl. Jag började mäta upp mjöl och kryddor. Men som alltid fungerar det inte – det blev flera timmars telefonsamtal med goda vänner. Maken har nu lagt sig och jag har tagit ut första provbaket ur ugnen. Måste testa med mjölet- vi hittar inte samma mjölsorter här som de i den svenska kokboken.

Limporna ser bra ut och smakar bra, men jag litar inte på mitt smaksinne längre – någon annan måste provsmaka i morgon. Den andra omgången står i ugnen och de ska penslas med vatten om några minuter. Om ca 30 minuter ska de vara klara.

Jag kommer att provsmaka även dem – men det blir inte så bra – har blivit gluten intolerant. Men vad gör man inte för den goda sakens skull. Vi måste ha ett resultat till i morgon – då ska vi baka vörtbröd  till SWEAs julmiddag. Som backup har vi en man som bakar jättegott bröd – men det vore väl tusan om vi inte skulle kunna erbjuda vörtbröd också.

Nu ska jag strax lägga på en rulle med en deckare – någon ordning måste det vara – det är söndag kväll och då är det engelsk deckare som gäller. Vi får se om det blir Midsomer Murders eller Miss Marple. Poirot har jag tydligen glömt kvar i Sverige.

Ps. andra omgången blev också bra – så mycket vörtbröd som maken måste äta de närmaste veckorna …

Idag har jag varit en lat kvinna … Sedan en tid tar maken och jag en promenad längs vattnet varje morgon. Det tar minst en timme och efteråt går vi hem och fixar frukost. Det är helt fantastiskt att kunna gå utan att det börjar värka i fötterna efter tio minuter och jag har knappt vetat hur jag skulle ta mig tillbaka. Nu är det inte ovanligt att jag ligger steget före maken …

Ingen, som inte varit i samma situation, kan föreställa sig hur det känns att inte kunna gå – promenera … En självklarhet och något som jag alltid gjort och tycker om. Nu är det verklighet igen.

Maken får väcka mig på morgonen – jag har blivit en riktig sömntuta på gamla dar – trots att jag försöker att komma i säng i vettig tid. Sover mina 7-8 timmar varje natt, men … Har bett att han ska knuffa på mig halv åtta. Men i början så var det inte alltid så – nu har han fattat att jag behöver minst en timme för att vakna – innan dess ingen promenad. De sista morgnarna har jag blivit väckt halv åtta, så också idag, men idag blev det ingen promenad … Jag var trött. Kroppen behöver antagligen hämta sig ibland. Dessutom hade jag så mycket att tänka på och komma ihåg – det blev min ”tänkar-patiens”  istället och flera muggar med te.

Efter en dag framför datorn var det dags att göra sig i ordning för ett besök på den nystartade svenska föreningen här i Kapstaden. Där var några bekanta, Sweor, men också flera unga svenskar/or med barn. Det var jätteroligt att se att det finns svenska barn i Kapstaden. Jag gjorde mitt bästa för att locka dem till vår julmiddag där de kan delta i Luciatåget. Vi får se hur det blir – men roligt vore det om de kommer.

Mötet var på en italiensk restaurang, maten var väldigt god – men jag kan numera inte äta mjölprodukter längre … Så det blev till att peta i den goda maten som naturligtvis bestod av pasta. Vi blev kvar till bland de sista – förståss – men det beror på att vi hade trevliga samtal med svenskar vi aldrig träffat förut.

När vi väntade på taxin kunde vi beundra Table Mountain – som var upplyst i kväll – så imponerande högt och stort.

Värmen har – äntligen – kommit och vi har svettats och njutit, 23 grader i skrivande stund och klockan är alldeles för sent på natten – igen …