Var på maratonlunch igår – vi började kl 13 och jag var hemma efter halv elva på kvällen. Det var inte så att vi bara åt och åt, även om maten var utsökt. Nä, vi pratade … Kommer inte ihåg hälften, men trevligt, glatt, intressant + lite skvaller …

Meningen var att jag skulle baka pepparkakor, handla med mig glöggkryddor på vägen hem osv. Av det blev det intet – det var inte en butik öppen och maken hade lagt sig …

Dagen idag blev desto intensivare – köttbullarna och rödkålen stod på agendan – och pepparkaksdegen låg i kylskåpet. Det blev till att köpa in allt idag istället och sedan blev det full fart. Jag har nog suttit ca en ½ timme idag. Det känns i benen just nu. Jag orkar inte ens gå och lägga mig. Måste först få bli ”normalt” trött – och det börjar kännas nu. Gäspningarna är på plats.

Jag har roat mig med att lyssna på reprisen på Alltingen med Lasse Svahn – ett program jag verkligen gillar. Under tiden har jag lagt ett pussel och nu är jag så där skönt trött och ska lägga mig. Bilden på våra ”ojämna” peppar kakor får jag lägga in i morgon.

Sade till maken att jag var ledsen att det är först året – någonsin – vi inte haft lussekatter till Lucia. Vi pratade vidare om vad vi skulle hinna fixa denna vecka innan jul – han nämnde direkt att han vill ha lussekatter och pepparkakor … Där ser man hur väl man känner varandra efter 24 år … Jag var ledsen att det inte blev av, men maken tyckte att det var ett måste.

Som den kärleksfulla maka jag är … Så gjorde jag en pepparkaksdeg (igår), sedan blev det en saffransdeg. Pepparkaksdegen ligger i kylskåpet – saffransdegen ligger i frysen i form av saffranslängder och lussekatter. Meningen var att vi skulle baka åtminstone en plåt av pepparkakor i kväll – för att känna doften. Nu blev det inte så … Får se om ”någon” kommer och tar hand om den.

Själv bestämde jag att ikväll ska granen ”in” – vet inte när det kan bli annars. I min värld så ”tar man in granen”. Så var det också när jag var liten, men nu för tiden så är den redan inne. I vårt fall i form av en alldeles för stor kartong i en av våra garderober.

Men, så blev det – nu har vi tagit in granen, den står där och tindrar – själva satt vi flera timmar på balkongen i kväll … Första kvällen som det var ljummet igen efter några veckor.

Efter några timmar flyttade vi in och tindrade ikapp med granen – tände våra fyra adventsljus (fast de borde bara vara tre – där ligger jag tidsmässigt).

Måste medge att jag är barnsligt förtjust i julen …

Ja, precis så kan man beskriva tillvaron just nu … Det är snart nästa morgon och jag är inte klar med dagens uppgifter … Det är knappt någon idé att lägga sig – om det inte vore för att jag är så trött.

Men i morgon blir det säkert mycket bättre – då är jag ikapp med allt. Då sitter jag i morgonrocken på balkongen och njuter av mitt Rooibos the. Fåglarna kvittrar och solen värmer. De iskalla vindar som gällt sedan vi kom är puts väck. Datorn står i vilolägen – en välförtjänt vila – och alla dokument är fixade o lagrade i rätta filerna. Åh, vad jag kommer att njuta.

I verkligheten har jag strulat på framför datorn, inte hunnit klart – som vanligt. Naturligtvis går Internet uppkopplingen ner precis som jag har stora utskick och jag tappar kontrollen. Skickade ut vårt julkort idag och några har jag sett att de fått dubbelt – måste kolla i morgon vilka som inte fått alls …

Men, jag har också haft en liten trevlig stund idag. Jag har pratat med barnbarnet som fyller 8 år. Minns som igår när jag satt på BB och höll honom i mina armar – världens vackraste barnbarn – förståss … Hur har det hunnit passera 8 år.

GRATTIS! Leo

Vi har varit på julkonsert i eftermiddag/kväll. Jag upplevde att den inte var så stämningsfull som de tidigare åren. Vet inte om jag har fel – men vi, dvs., publiken fick sjunga många sånger. Jag var inte riktigt beredd på ”allsång” … Visst, vi hade texten och klarade oss bra, men kören sjöng underbart och den unge man som var solist också. För lite av dem och för mycket av oss.

Vi fick i alla fall som avslutning göra vårt ”bravadnummer”, Jingle Bells, där vi i publiken skramlar med våra nyckelknippor vid valda tillfällen i låten. Vi ska tjoa till också, och det gör vi bra. Den berömde, charmige dirigenten Richard Cook, såg nöjd ut med vår insats. Själva lämnade vi tillställningen mycket stolta.

Vi var så stolta att någon föreslog att vi skulle fortsätta till en restaurang och fira lite. Vilket vi gjorde – ingen var svår att övertala. Det blev mycket enkelt (två pizzor att dela på 6 personer) – själv älskar jag pizza, men kan inte äta det längre. För mig fick det bli kokta rödbetor med getost och rostade nötter. Faktiskt väldigt gott.

Nu har jag suttit här några timmar för att göra mig av med föreningen för detta år. Men internet uppkopplingen har inte stått mig bi. Det har bara strulat. Blev äntligen klar med tidningen och skickade ut den till samtliga medlemmar. Sedan skulle den läggas upp på hemsidan. Tvärstopp. Nu tror jag den ligger där, men nu har vår uppkoppling (som antagligen var felet från början) krånglat. Orkar inte kolla i kväll (natt) utifall det inte fungerar. Nu vill jag sova och jag vill ha jullov …

Imorgon, fast faktiskt i dag (är vaken för sent, som vanligt) så fyller barnbarnet Leo 8 år.

PS. Har inte haft tid att leta efter bilder från Candle light concert …

Dagen har hållit mig sysselsatt med att leka redaktör – tror jag att det heter. Jag sätter samman artiklar som jag lyckats få andra damer att skriva och lägger in bilder. Jag sätter också samman fakta sidor. Snart ska jag koppla samman alla dessa sidor – jag bävar – det brukar inte fungera, inte förrän jag är hysterisk och maken ett vrak. Har redan försökt, men det gick inte. Kommer inte ihåg från gång till gång hur man gör. Har skrivit ut instruktioner – men fattar inte vad det står där.

Ikväll har vi varit på Candle light Concert i Kirstenbosch Botanical Garden, en manskör och en orkester. Det har blivit tradition inför julen att besöka detta evenemang varje år. Vi får höra de traditionella julsångerna och man spelar upp julspelet om Ärkeängeln, Maria, Josef, Jesus, de tre vise männen och änglarna.

Publiken sitter på filtar i sluttningen ner mot scenen och mumsar på sin picknic. Man dricker vin och andra drycker – men där finns inga berusade. Man sjunger med i sångerna, barnen skuttar omkring. Ikväll hade de fått elektroniska ”ljus”, som de viftade med. Traditionen är annars att vi får en papperspåse med ett stearinljus, så var det också i år. Ljuset placeras i papperspåsen, som fungerar som hållare och vindskydd.

Detta arrangemang fyller sin funktion som ”upplysning” för att kunna läsa i det sånghäfte vi fått för att kunna sjunga med i sångerna. Det är inte de svenska julsångerna, men vi har nu bott utanför Sverige så många jular att de börjar få oss att känna julstämning, de ingår numera  i ”arkivet”. En hel del av dem sjungs även i Sverige nu för tiden.

Förvånansvärt få lyckas tända eld på påsen. När det händer uppstår ingen panik – man läggar bara ner den brinnande påsen på marken och trampar på den.

Måste tala om att det är magiskt när alla sitter i mörkret och svänger sina ”lyktor” i takt med sången … Hade inte kameran med, men tror att jag har bilder från tidigare år. Ska leta fram dem i morgon – nu måste det bli sängen. Klockan är snart två på natten – igen …

Det var grått och kallt i morse när jag vaknade. Det fick bli en kofta över morgonrocken. Regnskurarna kom o gick. Själv skulle jag ta mig till ett styrelsemöte i andra änden av vår stadsdel. Vi har bara ett jätteparaply och ett sådant kan man inte ha om man ska åka ”negerbulle” – det är så vi kallar de minibussar som pilar fram och tillbaka mellan vår stadsdel och Kapstadens city. De åker längs gatan, tutar och ropar ”Keijptåån” …! Ibland är det fullt krig om passagerarna. Det finns kommunala bussar också, men de är för det mesta tomma – utom vissa tider på dagen. Man vet ju aldrig när det kommer – dessa minibussar åker hela tiden.

Jag åkte min sträcka och strax innan jag skull stiga av så öppnade sig himlen. Där jag steg ur var det tack o lov ett takutsprång – för just då började det att hagla … Folk kom ut i dörröppningarna och fotograferade, billarmen startade och marken började bli vit. Det sprutade ur takrännor och upp ur dagvattenbrunnar på gatan. Jag väntade ut skyfallet några minuter och sedan var det till att vada mellan minifloder som sökte sin väg ner mot havet. Undrar hur det såg ut – vet hur Zanzibars fantastiskt turkosblå vatten förvandlades till brun sörja på några minuter.

Det var ingen tid att undersöka – det gällde att komma inomhus så snart som möjligt innan nästa skyfall. Himlen visade tecken på det och det stämde. Det kom till o med snö, visserligen smälte det innan det nådde marken, men 5 trappor upp såg man tydligt snöflingorna. Lite mer regn och lite mer hagel blev det också. Men när styrelsemötet var över promenerade jag hem längs Beach Road, solen kom precis fram och den värmde lika gott som vanligt.

Det är faktisk sommar här nu och skolorna har precis fått sommarlov …