Jag blev ett med spikmattan igår kväll också … Jag vaknade och det tog en stund innan jag förstod att jag skulle ta bort den då jag ville vända mig. Vet inte om jag skall tillskriva spikmattan dessa egenskaper – dvs att man blir ett med den och att det bara känns så bra. Eller det faktum att vi hade så trevligt på musikkrogen att det kanske var vinet – men, nej … så kan det inte vara … I vilket fall så var det inte speciellt svårt att vakna i morse – så det kan inte ha varit vinet. Var fullt kapabel att ägna några timmar åt att redigera bilder och att sätta ihop Power Point med dessa bilder som är från 50 o 60-talet.

Sedan var det dags att möta damerna för avfärd mot Original T-bag design. Ett litet företag i Hout Bay som sysselsätter kvinnor och män från en kåkstad. De målar på gamla tepåsar och gör de mest fantastiska saker. En engelsk dam, Jill Heyes som flyttade hit 1996, startade upp detta – inte utan besvär. Jag köpte mina första prylar redan 2006 – och idag kompletterade jag.

Jag kommer att fortsätta att komplettera. Nu ska jag sätta samman material för att skriva om det i vår kommande tidning. Jag återkommer med all säkerhet även här om dem. Vore roligt om något galleri i Sverige skulle göra en utställning. De har varit i New York och en massa europeiska städer. Är du nyfiken, kika in på deras hemsida.

http://www.tbagdesigns.co.za/

Själv måste jag i säng – återkommer med bilder i morgon

När jag skrivit färdigt här i går kväll lade jag mig på spikmattan. Kan varmt rekommenderas om man har ryggproblem eller sömnproblem. Av någon anledning så hjälper den mot mycket. Själv var jag något ”uppskruvad” i går. Visserligen hjälpte det med te och en konjak – men kroppen var fortfarande inte redo för sömn. Jag lade mig på spikmattan – ett osvikligt ”sömnpiller”, så också igår. Jag hann inte mer än ”ligga in mig” så somnade jag. Det vet jag eftersom jag vaknade ca 4 timmar senare. Då var jag ett med spikmattan – det var inte så skönt. Det var påtaglig fysisk smärta att avlägsna den från ryggen. Alla piggarna hade gett avtryck – men också skumgummikanten … Det underliga är att det aldrig går hål i skinnet – trots att det faktiskt är ganska vassa piggar …

Efter några minuter, då huden fick lära sig att vara utan spikmatta, somnade jag om. Det var första gången sedan tonåren jag drömde en romantisk dröm … Inget flyttande, inget packande, inget stressande för att passa ett flyg eller alla dessa omöjliga uppgifter jag haft att lösa på nätterna de senaste åren. Det får nog bli spikmatta i kväll också – kanske kan jag fortsätta drömmen där den slutade när jag vaknade i morse …

Maken och jag åkte till Waterfront idag. Vi skulle se Queen Mary. Man talar inte om annat i nyheterna just nu. Det största skepp som någonsin gästat hamnen i Cape Town. Vi försökte förra året – men det blev en miss. Visserligen såg vi en Queen – men det var mer eller mindre ett vrak. Idag skymtade vi skorstenarna – och tack vare att maken hade kikare med sig så så vi namnet i aktern på fartyget. Hon var för stor för att ligga inne i den populära hamnen där det för övrigt låg två andra kryssningsfartyg idag. Nu har vi i alla fall sett henne. Även om det blåste för mycket för att hålla kikaren tillräckligt stilla för att kunna läsa vilken hamn som är hennes hemma hamn.

Nu är det dags att sova – kanske jag kan drömma om i kväll då vi varit på musikafton på kvarterskrogen. Ett litet hål i väggen, som har god mat – men en helt otroligt bra trio som spelar. Eller vem vet vad som …, om jag lägger mig på spikmattan igen  …

Det pirrar i hela kroppen. Inte på det sättet som det var när jag var tonåring och nykär. Nej, det pirrar bokstavligen … Har varit på min andra yoga-lektion ikväll. Vi är tre svenskor. Den ena har lockat dit oss två andra. Hon är ”gammal och van”, har hållit på i 3-4 år och säger at hon mår så bra sedan hon börjat med detta. Vi två andra har länge beundrat hennes figur – hon ser så ung ut, med tanke på åldern. Så självklart hoppade vi på när hon påpekade att nu sätter man igång en nybörjarkurs. Och i kväll var andra gången.

Jag hamnade mellan de båda väninnorna. Hon till vänster var nybörjaren – och hon stönade och stånkade. Själv är jag lite mer blyg, men instämde till fullo i det tysta – hon fick vara ”ansiktet utåt” :-). På den högra sidan hade jag väninnan med vanan inne, hon påpekade ibland vissa saker som jag skulle rätta till. Jag hade fullt sjå med att töja, sträcka, lyfta osynliga punkter mot himlen och andra osynliga punkter skulle pressas ner i jorden. Mattan var alldeles för tunn – det gjorde ont i handflator, knän och fötter – och i vissa lägen fick jag kramp. Men skam den som ger sig – det gjorde jag inte heller. Väninnan till vänster fortsatte att ge ljud till alla smärtor – vid ett tillfälle blev det skrattsalvor i hela salen – men jag hade lätt att hålla mig för skratt – det var verkligen på gränsen för vad vi klarade av …

När vi plågat oss i 1½ timme var det dags att plocka ihop grejorna och åka hem. Visst, det känns alltid bra när du har försökt att plåga livet ur dig och lyckats att behålla det – detta är genomtänkt plågeri, antagligen mycket bra och – vi betalar för att få vara med … Kommer säkert jag också att tycka om några gånger.

Nu satte frossan in – det blåste snålt på vägen tillbaka till bilen. En varm dusch, fleecemorgonrocken, varmt te och en konjak och jag var till o med varmare än maken – som normalt är kaminen i familjen. Men nu, i skrivande stund, har jag en föraning om att det nog kommer att bli bra det här. När kramperna i den vänstra vaden och i högra lårfästet släpper och de opererade tårna går att böja lite mer. Vi ska ju stå på tå i vissa lägen och de ska vara vinklade i 90 grader – omöjligt just nu, men …

Kära väninna, som lurat dit oss – kanske du har rätt i längden – återstår att se …

(Bilderna är hämtade på Internet)

Vi har varit på den årliga konserten i Helderberg. En familj som kallar sig för Shiraz, som är mycket duktiga och framför musik lika bra som originalen, har en kväll då de spelar bl.a. ABBA. Vi svenskar vallfärdar dit med picknick korgar och stolar. Så också i år. Det var varmt och vi försökte tränga ihop oss så gott det gick under de små träd som gav minimal skugga. Det visade sig att där var många svenskar …

Dans blev det, den startade med två av våra Sweor som stegade upp på gräsplanen framför scenen med svenska fanan. Bara minuterna efter var det fullt av dansande människor. Här är det inte fråga om pardans – man dansar var och en för sig eller alla tillsammans. Säkert var en fjärdedel svenskar – många var vi i alla fall och orkestern rev av ett ABBA-potpurri. Stämningen var på topp och alla var tonåringar – oavsett ålder. Publiken var allt från 4 år till 94 …

Jag har väl ramlat in lite i mitt gamla … dvs jag har inte skrivit här på några dagar. Inte för att jag inte velat – men det har varit för varmt, har inte orkat – och vem vill läsa om hur någon annan har det för varmt …

Vi har vår fläkt i sovrummet och det går alldels utmärkt att sova. Fläkten går på högsta hastighet –och  är faktiskt ljudlös. Drar man duntäcket (inköpt på IKEA i Sverige – deras tunnaste) över axlarna och ser till att benen från knäna och neråt är utanför – då blir det perfekt temperatur. Fram till tidiga morgontimmarna … Då vill det gärna bli lite kramp i benen, men det beror knappast på fläkt, duntäcke och ben utanför. Det blir lite stökigt där ett tag innan det är ”någon” som slår mig med en klubba i huvudet – efter det drömmer jag de mest intensiva drömmar, där jag är mycket aktiv – utan resultat. Jag jobbar så hårt – men alla andra ”är inte med”, så resultatet uteblir … 🙂 När maken väcker mig för att det verkligen är dags att stiga upp, vet jag för det mesta inte var jag är och han har lärt sig att det är ingen idé att prata med mig. Även om han vänligt frågar hur jag mår, blir han avsnäst. Hur ska jag veta det, vet ju knappt om jag är vaken eller om jag fortfarande är i en av mina drömmar …

Det har varit varmt – är fortfarande. Men nu har det varit helt ok på balkongen i några dagar. Jag har suttit där ute och läst min julklappsbok. Nu är den tyvärr utläst och jag har svårt att välja ny bok. Har suttit och bara lyssnat på alla ljud, sedan maken lagt sig. Han är normal i sina vanor – kanske jag också blir en dag. Men när jag skrivit detta så blir det en stund där ute igen. Det har varit alldeles för få kvällar där denna säsong – det har varit blåsigt och kallt. Jag har hittat en gammal svensk månads tidning Tara, Laura eller nånting. Det gör inget – allt är som nytt för mig med min teflonhjärna och kändisarna känner jag i alla fall inte igen sedan Alice Timander gick bort …

Krya på dig Jenny!

Kontrasterna råder … Igår disciplinerad yoga – ikväll gladjazz – med god mat och vin. Fortfarande varmare än man vill ha, dagen har varit hemsk, kvällen ovanligt varm och fortfarande i skrivande stund är det 27 grader. Ifs en mycket behaglig temperatur – speciellt om man nu befinner sig på norra halvklotet – men, det är alldeles för varmt för att orka göra något. Visserligen har vi inget yrkesarbete, maken är pensionär – jag har faktiskt några år kvar … (ha!) Men det är ingen skillnad – man orkar inte tänka.

Imorgon har jag mitt sista styrelsemöte här hemma hos mig, har köpt hem en del ingredienser till lunch – men i skrivande stund orkar jag inte tänka på om de ska tillagas. Även om det inte är frågan om långkok så har jag ett minne av sparris – som ska kokas … Efter detta inlägg får det bli sängen, men om det blir sömn är en annan sak. För dessa (få) dagar om året önskar vi oss AC.

En skön födelsedag till dig, Johanna …