Det har varit en skön och avkopplande söndag. Maken och jag tog en kortare promenad – det var alldeles för varmt – och åt en enklare lunch på ett hotell där vi tittade på gästerna som lögade sig vid poolen. Fattar inte hur man står ut med att ligga och vändsteka sig i den värme som var.

När vi kom tillbaka orkade jag inget mer än att sätta mig på balkongen – det var skugga där då, men nästan 35 grader. Sitter man stilla i skuggan så kan det vara ganska skönt. Vilket jag gjorde.

Väninnan lämnade efter sig en fantastiskt spännande och osannolik bok – Kvinnan i rummet av Jussi Adler Olsen.  Hon sade att man inte kan lägga den ifrån sig – stämde precis. Jag blev sittande till klockan 01.30, då var jag tvungen att lägga mig, men fick läsa ett kapitel i sängen också – det var lite för spännande för att kunna somna. Drömde de mest besynnerliga drömmar som hade anknytning till boken – helt klart …

I morse hade vi tandläkartid – maken hade sagt fel tid till mig, det var en timme tidigare än jag visste då jag lade mig. Staplade upp och fick i mig lite te och gned med tandborsten. Tycker inte om att gå till tandläkaren, även om jag inte har problem med tänderna – det blir värre och värre för varje gång. Jag hade inte behövt vara nervös innan – en fantastisk vacker ung och behaglig tjej tog hand om mig – polerade och rengjorde alla rester efter allt te och vin. Sedan kom tandläkaren och kikade lite, petade lite och så var jag klar. De röntgade förra gången, så det behövdes tydligen inte idag. Lättad gick jag ut och betalade – ca 450 sek. Nu hoppas jag att inget oförutsett inträffar innan nästa rutinbesök.

Jag gick hem och satte mig på balkongen igen och fortsatte med boken – den var så spännande att jag var riktigt irriterad då maken kom för att säga något. Nu har jag läst ut den – tack o lov 🙂 – och tack kära väninna för den läsupplevelsen …

Har redan börjat på en ny – den är också spännande, Tre sekunder av Roslund & Hellström – men ikväll får det vara måtta, tanten måste ha sin skönhetssömn. I morgon kommer Hilda – då blir det inget balkongsittande förrän hon gått hem …

Har jag skrivit att jag längtar efter att få bara spela på läppen? Idag var det ganska lugnt, bara en kortare promenad och sedan blev vi hämtade för att avnjuta Starlight Classic. En årligen återkommande, fantastisk musikupplevelse på en vingård ovanför Somerset West. Kylväskan var packad med revbensspjäll, minitomater, ost, melon och vin.

Vi klämde ner oss mellan redan anlända besökare – vilket alla gör alla år. Men denna gång var det tyskar runt omkring och vi fick höra hur oförskämda vi var, att vi borde ha kommit tidigare, vilket de minsann gjort. Vi fick även höra andra tråkiga saker under konserten, jag satt under en lång stund och funderade ut vad jag skulle säga till dem – eftersom det inte är svenska som gäller vill jag gärna vara lite förberedd – men, bestämde mig för att de inte skulle få förstöra vår kväll.

Detta var en ny och väldigt annorlunda upplevelse här i Sydafrika. Här möts man alltid av leenden, ”sorry”, och på en konsert som denna där man tar in 4500 personer, försöker alla att hjälpas åt för att alla ska få plats på den begränsade yta som står till förfogande.

Konserten leddes av vår favorit dirigent. Han har en repertoar som är i min smak och han letar alltid upp nya förmågor som får chansen att uppträda – vilket han också gjort ikväll. Bl.a. en cirkusartist som rullade runt i en gigantisk hula-hula ring. Tyvärr blev bilderna inte bra – han borde ha ”fryst” snurrandet en stund.

Han brukar också hitta på små uppgifter till oss i publiken. I år skulle vi ta fram något som klingade, vi tog fram nycklar och klingade mot vinflaskorna. Vi skulle delta med detta rytmiska ljud, som han dirigerade, i en härlig sång från ett folkslag – som man numera inte får nämna vid detta namn i Sverige. I vilket fall var det en härlig upplevelse och hela publiken jublade – tror inte någon hade någon synpunkt huruvida det skulle heta det eller det. Musiken var det väsentliga – vi i publiken bidrog med den äran och det blev bara så bra …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ikväll har jag suttit och lyssnat på Spanarna och Lördagsintervjun och samtidigt försökt att välja bort och redigera bilder från Star for life – kommer inte att hinna få in några ikväll, alldeles för många att välja mellan. Vill hålla mina nya vanor att komma i säng tidigt (kört för i kväll) och stiga upp tidigt – kommer i alla fall upp tidigt de flesta morgnar.

Aktiviteterna fortsätter, har ångan uppe men känner att nu får det gärna vara vila som gäller. En hängmatta på balkongen kanske, som vaggar sakta – hjärnan och musklerna kan lägga av för några timmar för att vakna utvilade igen. Det händer inte ens i drömmen. Hade en konstig, stressig dröm i natt, riktigt otäck på slutet – spökerier – och de var så verkliga att det tog en stund innan jag fattade att det var en dröm. Var helt slut när jag vaknade. Det blev ingen morgonpromenad och strax före 10 kom maken och frågade om jag inte skulle göra mig i ordning.

Jag skulle på Indaba – en afrikansk konstmässa. Kl. 11.00 skulle vi damer träffas, men jag var beredd att hoppa över. Drömmen hade fortfarande inte släppt greppet, var så trött. Jag kom iväg, det var rena infernot de två första timmarna. En biljettkö som var nästan 100 m, men effektiv och det tog inte mer än en halvtimme så var vi inne. Har för första gången löst pensionärsbiljett … Hävdade för mina väninnor att jag fortfarande inte är pensionär – det gäller att hålla på månaderna här. Blev upplyst om att det är 60 som gäller i SA. Med lite pirr i magen sade jag ”Pensionär, tack”. Kassören såg inte ett dugg tvivlande ut och begärde inte legitimation. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det …

Vi gick in och jag var beredd att gå ut igen – så mycket folk, så många skolklasser. Vi försökte hitta ett ställe att ta in en kopp kaffe och studera den tidsskrift vi fått med program och översikt av utställarna. Helt klart var att det inte var för att dricka kaffe som man var där, tog en bra stund innan vi hittade ett ställe där man kunde köpa en mugg. Under tiden passerade vi många ställen där man kunde dricka vin, brandy och allehanda drinkar. Vi lyckades få ner rumpan på en bänk – det var många fler som tänkt som vi – och njöt av en kopp stärkande kaffe i pappersmugg.

Framför montrarna var det dubbla led, vi följde med strömmen, efter några timmar började skolklasserna troppa av och vi fick så smått översikt av vad som ställdes ut. Afrikanskt hantverk är så enastående. Allt från smycket av gamla veckotidningar (fantastiskt vackert och så lätt), tovad ull, smycken av metall, trä, plastkulor osv. Själv blev jag innehavare till ett halsband och örhängen i etsat strutsäggskal. Låter kanske konstigt, men jag tycker att det är mycket vackert.

Vi drev omkring några timmar, då jag inte kom ihåg att ta en enda bild – har inte lärt mig att komma ihåg telefonen. Det blev en lugn och avkopplande – mycket sen lunch – på en restaurang utanför utställningen …