Veckan gick in i töcknets tecken, men på söndagen var jag så pass på benen att det kunde bli färd till en flyguppvisning. Ganska otroligt vad man kan göra med flygplan.  Vi stod på marken med våra nackar bakåtböjda och bara beundrade. Mest imponerad är jag nog av de gamla veteranplanen, som fortfarande är igång och man verkar kunna göra vad som helst med dem – vilket man också gjorde. De kunde bl.a. flyga rakt upp …

Men, visst var det hisnande med krigsplanen också, med tanke på i vilken hastighet och man var fem stycken som trixade tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en intensiv vecka – inte vad gäller aktiviteter, mest krampaktiga hostanfall. Jösses, vad man har djupa utrymmen inom sig, som man inte hade en aning om. Fyll dem med en rejäl förkylning/influensa, och man märker av dem. Det är helt omöjligt att hosta upp allt som verkar ligga djupt nere innanför bröstbenet – knäskålshöjd nånting. Det sitter där och man försöker att inte andas för att släppa loss krafterna – för det tar verkligen på krafterna.

Nu är jag i vilket fall tillbaka i verkligheten igen, inte längre i den slumrande världen. Det var bara att sluta ögonen så sov jag.  Detta var den tredje kraftiga attacken utifrån som jag haft – alla efter en lång flygresa. I fortsättningen måste det bli influensavaccination. Vet inte om jag klarar av en till sådan här om två år …

Vi hann fira dotterdotterns födelsedag innan jag kroknade. Mormors söta prinsessa som hade vaknat vid tretiden på morgonen innan. Jag minns … Så kom vi då äntligen och hon fick se vad som var i paketen.  Favoriten var nog en klänning i lila, långklänning …

Det var skoldag som vanligt, men efter skolan bar det iväg till fotografen, en butik vid namn Pandoras ask – där en armband skulle få köpas in. Efteråt blev det middag på restaurang.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en vecka i töcknets tecken. Har sovit flera dagar i sträck. Det är inte jetlag som slagit ut mig – influensa. Satt framför en tant som hostade och snorade, man kunde höra att hon var dålig och i ett tidigt skede, dvs då man smittar som mest. Bredvid mig satt en sur tysk gubbe som varken hälsade eller sade ett enda ord på hela resan. Vid ett tillfälle tvingade jag upp honom för att få gå på toan. Själv gick gubben bara en enda gång. Hade ingen chans att komma undan smittångorna som i förstahand hamnade på min plats.

Hade egentligen blivit checkad på en plats några rader längre fram, i mittenraden och med en person utanför. Det gick inte att få gångplats – planet var knökfullt. Tack o lov satt jag inte där – kanske hade klarat mig från influensan, men antagligen fått spruckna trumhinnor i stället. Där satt ett syskonpar och skrek i kapp ca 1½ timme vid start och ca en timme vid landning – även inne i immigration kunde vi höra dem.

Resan gick i övrigt bra, flygpersonalen var trevlig och uppmärksam, maten blaha, säkerhetskontrollen i Chicago botten, liksom själva flygplatsen – om man inte är förtjust i pizza och annan snabbmat – läs söt mat. Lyckades hitta ett sunkigt ställe där jag kunde få ett glas vin – riktigt god Shiraz – efter pärsen genom säkerhetskontrollen. Det är ingen måtta på allt som man ska ställa upp på.

Tvingades pressa ner laptop väskan med laptop i handbagageväskan. Man accepterade bara ett handbagage. Ja, men jag måste ju packa upp laptoppen när jag ska gå igenom kontrollen – protesterade jag. Då fick jag väl bära den separat då … Innanför tog jag upp väskan igen – lade i laptoppen, väskan tjänar också som biljettväska. Har rest så i alla år jag haft laptop och på alla resmål – aldrig några problem – jo, i London en gång för 10 år sedan.

Vid gaten, när vi skulle borda stoppade de några gamla tanter som hade två små kassar och de skulle få betala extra om de inte packade samman till en väska.  Då fick jag pressa ner laptop väskan i handbagageväskan igen – vilket betydde att jag inte fick med mig mitt vatten, hade varit smart och lagt det där eftersom den väskan har jag vid fötterna.

Hamnade vid fönstret med en liten kinesiska i mitten och en storvuxen amerikan med nygipsad fot längst ut. Han kunde knappt stödja på foten, kinesen kröp upp i stolen och drog ner en luva över ögonen och sov. Instängd i 4 timmar utan att kunna resa mig. Det var den värsta sträckan av hela resan – gissa om det kröp i hela kroppen. Vi var nästan en timme sena ut, men landade endast en kvart efter ordinarie ankomsttid. Gissa vem som var glad när hon fick lämna planet, väskan var med och det bara var att knalla ut till dotterdottern och dottern som stod och vinkade. Tullen och immigration var redan avklarade i Chicago.

Nästa dag var lite seg, som alltid efter en lång resa och med fel tidzon. Kände mig lite risig, men tog en promenad till närmsta köpcentrum, men det var för jobbigt – förstod att något var fel.

Nu är det en vecka tills jag åker tillbaka och idag äntligen känner jag mig normal – bortsett från hemska hostanfall som kommer om jag andas för djupt eller rör mig för häftigt. Det är mycket att ta igen om familjen håller sig på benen. Dottern har också varit dålig hela veckan och är i sämre skick än jag – hon var också ute och flög i förra veckan. Dottersonen har varit hemma från skolan i två dagar med halsont, men han är pigg. Vi håller tummarna att dotterdottern och svärsonen klarar sig så att vi kan göra något trevligt i helgen.

Man åker inte tvärs över klotet för att lägga sig i en säng och sova dygnet runt bara för att vakna och ta piller för att kunna klara av det lilla – att sova …