… har jag som ambition att skriva här. Varje kväll blir det ingenting. För trött, eller att jag tycker att jag inget har att skriva om. Men när jag tänker efter så har vi faktiskt varit med om en del sedan vi kom ner – för idag tre veckor sedan …

Vi började med att se en föreställning av Guys and Dolls två dagar efter ankomst. Sedan dess har vi sett Barberaren i Sevilla, en uppsättning med Cape Town Opera School – faktiskt bra och med en hel del annorlunda humoristiska inslag …

Vi har sprungit runt och ätit på diverse restauranger – med WiFi.

Jag har lyckats sy ett örngott – efter åtskilliga timmars förberedelse och fortfarande lätt kaos i arbetsrummet. Hilda var emellertid imponerad och ville att jag skulle lära henne hur man syr ett örngott …

Hilda och hennes syster med dotter Solange, 7 månader, var på besök i lördags. Födelsen var beräknad i april, men vi hann inte se henne innan vi åkte till Sverige. Hon föddes samma dag. Nu är hon ett charmtroll och bara så söt. Ska bli roligt att få följa henne. Hon såg lite konfunderad ut när hon mötte oss – tror jag det. Två stora, vita människor som låter konstigt när de pratar, men eftersom hon verkar vara en intelligent ung dam så insåg hon ganska snart att vi var helt ok … 🙂

Vi tog en långpromenad i söndags – den varmaste dagen sedan vi kom, drygt 30 grader – till en av våra favorit restauranger. Vi blev inte besvikna den här gången heller och vi hade tur att få det sista lediga bordet – trots att det var efter lunch och före middag.

Vi har idag tillbringat några timmar på banken för att ordna ett rutinärende – men det får man räkna med och när det är klart går man därifrån med en stor bunt med papper. Vi måste nog snart skaffa något slags arkivskåp för alla papper …

Ikväll har vi haft vår ”Sea Point” middag, det var en trevlig stund tillsammans med några svenska vänner som bor i samma område.

Ja, det går ingen nöd på oss och jag undrar inte längre var jag är när jag vaknar. Har också börjat öppna rätt lådor och skåp när jag ska ta fram saker i köket. Fortfarande letar jag efter vissa prylar som jag behöver för min sömnad (har fått order av vissa i min familj att avsätta ett visst antal timmar om dagen för detta …). Kanske finns de inte här, kanske de ligger nerpackade i Strängnäs eller i någon låda på ön. Nu ska jag inte ägna tid åt att leta mer, på måndag kommer en hyrbil och då ska jag besöka en stor butik som har allt …

Det är konstigt hur lätt man tappar rutiner – höll på att skriva fattningen … Det sista dygnet i Sverige när allt ska tänkas på som ska stängas av ett halvår framåt. När man veckan innan varit fokuserad på att stänga av sommarstugan – där det inte får missa något vad gäller vattensystemet, och man alltid kommer till den punkten att: Nu kan vi inte göra mer och bara hoppas att det är tömt. Törs inte skriva att vi nog tror att det var ok …

Har den senaste veckan legat sömnlös för vissa detaljer jag missat i lägenheten. Inga katastrofer, men … Vi fick veta sista veckan att vi inte kunde använda de solskyddsgardiner – som vi betalade dyrt för. De är svarta och var antagligen orsaken till att ett av de moderna treglas fönstren ”kollapsade”. Vi fick det utbytt och avråddes till att använda dem.

Inga problem i vinter, men när vårsolen kommer … Glömde att täcka över möblerna, framför allt TV.n som är svart och som kommer att fånga all värme från solen.

Nu är vi här och rutinerna här nere är också bortglömda. Tur att vi har Hilda, hon står för rutinerna i vårt liv. Det är ganska kaotiskt när vi kommer, även om allt finns, men på ett annat vis. Och det här med att vara uppkopplad till Internet – det är ju fånigt hur beroende man är av det nu för tiden.

Ett tecken på anpassning är kanske att jag har tvättat alla gardiner i vardagsrummet. De är många och långa. Jag har tömt den garderob där mitt textila arbetsmaterial legat bortglömt i några år. Har nu helkoll och arbetsbordet är nedfällt, liksom symaskinen framplockad. Ska pussla ihop de inköpta tygerna med ändamålet som var syftet med dem.

Livet börjar sakta bli vardag, mindre och mindre av: ”Oj, är jag här …” Börjar öppna rätt skåp i köket – utom när det gäller kaffeburken. Där är jag och rycker i ett annat skåp – som fånigt nog påminner om det som finns i vår nya bostad i Strängnäs.

Kära barndomsvänninna: STORT GRATTIS! På din födelsedag …

Sitter på restaurang och skriver detta. Vi har fortfarande inte fått inkopplat internet i bostaden.  Vi var bestämda med att nu skulle vi byta efter allt strul med servicen de senaste åren och att vi inte kunde toppa upp gigabytes utan att anlita vänner för att de inte accepterade vårt utländska kreditkort (som går alldeles utmärkt att betala med på alla andra ställen). Ett påfund de började med för två år sedan.

Vi fick tips på en annan leverantör och gick in på deras hemsida och började köpet. När det kom till betalning fick vi veta att de inte accepterar utländska kreditkort … Det finns inget fysiskt kontor att besöka. Det fick bli vår gamla vanliga leverantör. Maken hade varit där och frågat på priset, och det ska sägas att de blivit konkurrenskraftiga. Dessutom är det uncapped – dvs vi kommer inte att behöva fylla på.

När maken gick därifrån sade han att han skulle kolla med konkurrenterna. ”Gör det, men du kommer tillbaka – ingen kan slå oss”, fick han till svar. Nu var det inte riktigt därför vi kom tillbaka … Några kronor mer i månaden och att det fungerar är värt mycket. Tre arbetsdagar ville de ha – det var idag, fredag. Nu är det helg och den här restaurangen gillar oss …

I år fungerade den vanliga telefonen (förra året var den överkopplad till en annan person, men det tog ett tag innan vi förstod). Men mobilerna var avregistrerade. Maken gick dit och fixade det – dvs sin – jag hade av någon anledning kvar ett gammalt simkort i Sverige, som jag tagit med istället för det som var aktuellt. Så mitt superduper bra telefonnummer (som barnbarnet säger) är nu good bye. Fick lov byta telefonnummer – men killen var hygglig och bjöd på avgiften. Nu ska jag bara försöka lära mig det nya och distribuera det till alla som jag känner här nere. Inte så lätt utan internet. Har ingen sådan uppkoppling på telefonen här nere – men måste kanske lägga till den tjänsten på mitt kontantkort – om det går.

Hittills har vi haft skönt sommarväder, inte för varmt, idag är det höststorm med regn som gäller – men fortfarande ca 20 grader. Försökte med paraply på vägen hit, men höll på att blåsa ut på gatan vid ett tillfälle.

Vi sitter som sagt på vårt stamlokus med rött vin och osttallrik – det är ju trots allt fredag … Men visst hade det varit roligare med fredagsmys hemma i soffan …

Vi lämnade Strängnäs igår, stressigt den sista halvtimmen som vanligt.

En granne, som jag bara hälsat på erbjöd sig att köra oss till tåget. En annan granne har åtagit sig att läsa av elmätaren och vattna blommorna. Har tre hjärtebarn. En Svärmors tunga, som min moster gav mig när jag fick egen lägenhet i januari 1965. En Clivia, som jag köpte på mitt första arbete efter barnledigheten (även om det hette något annat då) och en suckulent, som jag inte vet namnet på. Jag stal skottet på Karin Blixtens farm i Kenya 1992/93. Denna planta har jag tagit med mig skott av till alla de länder vi bott i. När vi rest hem igen har jag lämnat moderplantan och tagit med mig ett skott. Det låter sig inte göras längre pga av tullbestämmelser.

Nu är vi tillbaka i Kapstaden. Har inte riktigt kunna fatta det än.

Resan har gått bra – även om man vissa stunder undrar hur man ska stå ut  … Resan är lååång, speciellt nattetid. Man ska helst vara asiat – liten o nätt – inte skandinav med långa ben och tillhörande överkropp.

Vi grejade det och nu kan vi bara vara i nästan 6 månader …