På vår semester med syster och hennes man övernattade vi i Clanwilliam – en liten håla i Sydafrika. Den lilla, lilla staden ligger i ett mycket vackert område omgivet av fantastiska berg och Rooibos odlingar – det fantastiska te som är så bra för oss människor. Det odlas bara i dessa trakter – gäller hela jorden.

Det är varmt, vi bodde på ett B&B med gamla byggnader som är typiska för en liten stad i detta land. En lagom vildvuxen trädgård. Vi var inhysta i en länga och hade alla egen lite uteplats där vi kunde sitta och njuta av värmen på kvällen. Vilket vi också gjorde. Det blev ganska sent och vi njöt av gott vin.

När vi skulle sova var det minst 35 grader i rummet och ingen AC – inte ens en fläkt i taket. Jag öppnade ett fönster bredvid sängarna för att vi skulle kunna få lite luft – men konstaterade att det var mycket lågt till marken och att man lätt kunde klättra in genom fönstret. Nattsömnen var det si och så med.

På morgonen blev jag väckt av maken som frågade om jag sett hans telefon. Man ska inte väcka mig abrupt på morgonen och definitivt inte ställa en fråga. Jag fattar inte vad man säger och jag är inte människa förrän efter en timme. Jag svarade i vilket fall att den ligger på bordet – där jag sett den kvällen innan. Maken svarade att – det gör den inte … Jag blev ”klarvaken” – vilket är en överdrift – jag blev bara varse något och frågade om min handväska. I mitt omtöcknade tillstånd kom jag ihåg att det var så lågt till marken då jag öppnade fönstret. Han kunde inte se min handväska. Jag rusade upp och försökte fatta, se och fungera. Men där fanns ingen handväska. Inte makens telefon, inga bilnycklar, och inte min telefon osv … Ett meningslöst letande, snarare rafsande från min sida – då jag bara ville somna om och vakna till en normal morgon, vilket det inte var. Där jag hela tiden upprepade – hur korkad kunde jag vara som öppnade fönstret – jag brukar alltid vara så alert mot stölder och gömma undan. Värdinnan kontaktades och hon ringde polisen.

Det kom två ”riktiga” poliser, skottsäkra västar, kängor och rejäla vapen i hölstret. De var mycket deltagande och sa att vi måste anmäla på polisstationen och de skulle ”lägga örat mot jorden” – det är så de klarar upp de flesta brott. Makens plånbok var kvar, den låg på hans sängbord, men på andra sidan mot fönstret och vi hade myggnät, så den syntes inte. Jag hade vaknat många gånger på natten och kände nu obehaget att jag kanske vaknat när någon var inne och att jag avbrutit det hela.

Alla var upprörda – inte minst värdinnan och personalen. De hade aldrig varit med om något liknande – trots att det bara var vanliga grindar, inga lås, galler, säkerhetsdörrar eller larm. En servitör vi träffat älskade att bo i Clanwilliam – för där finns ingen kriminalitet. Och så kom vi …

På polisstationen räknade vi upp allt vi kunde komma ihåg. Minns att jag var mest ledsen för mitt armband och själva handväskan. Telefon och annat kunde man ersätta. Efter anmälan gick vi den enda lilla gatan som finns i staden och hamnade på ett café. Det var så varmt att de andra beställde öl, men för mig fick det bli te. Jag mådde som skit och ville bara starta om dagen.

Vi kom underfund om att det var fler saker som saknades, bl.a. kikaren. Så det blev ett nytt besök på polisstationen. Då var det strömavbrott och de kunde inte kopiera handlingarna, så vi skulle bli tvungna att komma tillbaka med originalet – som vi fick med oss – när strömmen återkom. Vi gick tillbaka till B&B:et och satte oss i den lummiga trädgården. Vi kunde ju inte ta oss någonstans, bilnycklarna var borta och den utflykt upp i bergen, som var planerat, bytes ut mot en vistelse i trädgården. Bilfirman skulle skicka reservnycklar, men de skulle komma först nästa morgon. Syster tröstade mig med att det var skönt med en slappardag.

När vi sitter där ropar städerskan till oss och vill att vi ska komma. Hon har rättat till omstoppslakanet och då var hon tvungen att lyfta på resårmadrassen – det fanns ingen bäddmadrass. Där låg min handväska med allt + kikaren … Hon var lite chockad, vilket även jag blev. Då hade jag ju i alla fall gjort som jag alltid brukar. Dvs gömt undan sakerna – men eftersom jag blev så abrupt väckt så var även jag och mitt minne helt väck…

Det var en stor lättnad, men inte helt enkelt. Dels detta att jag inte kom ihåg, hade ju anklagat mig själv hela dagen – varför jag inte gjort som jag brukar. Kreditkortet som var spärrat, bilfirman som skulle stoppas från att skicka nya nycklar och det mest pinsamma – polisanmälan som skulle återkallas. Det kändes pinsamt och jag skämdes …

Nu till nästa problem – att få ett nytt kreditkort. Det har gått troll i ärendet. Talade med en tillmötesgående dam och det skulle inte vara några problem – bara att skriva ner vilken adress kortet skulle skickas till i den kodade mail med vilken man har kontakt med företaget. Vilket jag gjorde den 10 mars. Skrev också att man inte kan skicka koden med posten – då det kan ta hur lång tid som helst. Hade fått muntligt löfte i telefonen att de skulle skicka koden till sig och att jag skulle kunna få den på telefonen då jag fått kortet. Jag har också påpekat i mailet att man inte kan skicka via vanlig post.

Den 11 mars får jag följande mail från den unge? Mannen på kundtjänst (har kopierat in hans svar):

Tack för ditt mail.
Vi har nu beställt ett nytt kort och en ny kod till dig som skickas till din adress i Cape Town.
Vi har tyvärr inte möjlighet att få fra koden på telefon längre så den kommer också skickas till dig med posten.

Fredagen den 14 mars skriver jag och frågar hur kortet skickats då det inte kommit. Jag får detta svar:

Hej igen.
Kort och kod skickas med vanlig post.
Detta då det först kommer skickas till våran backoffice som skickar det vidare till din adress.

Skriver tillbaka samma dag att jag behöver mitt kort snarast och att posten kan ta många veckor och ibland kommer den inte alls fram och frågar hur löser vi detta?

Svar samma dag, fredag den 14 mars:

Hej igen.
Vi har nu lagt in en anteckning på kortet att det ska skickas med xxx och att koden ska skickas till mig så jag kommer skicka ett mail till dig via denna tjänst när den kommer.

Onsdag 19 skrev jag igen och undrade varför inte kortet kom.

Svar samma dag:

Hej igen.
Vi kan se att kortet har skickats med xxx på måndag denna vecka så det borde komma till dig idag eller imorgon.

Jag svarar: Jättebra. Finns det något tracking nummer?

Svar sent på eftermiddagen torsdag 20 mars:

Hej.
Tack för ditt mail.
Vi håller på att få fram trackingnumret och det är grunnnen till att du inte har hört från oss.
Så fort vi får det kommer vi skicka det till dig.

Jag svarar:  Ok, jag avvaktar – men börjar känna mig lite frustrerad …

Måndag 24 mars får jag följande meddelande:

Hej.
Tack för ditt mail.
Tyvärr gick förra xxx försändelsen fel då våran postavdelning har lagt in fel adress.
Jag har nu gjort en ny xxx försändelse med trackingnummer: xxxxxxxxxxxx som skickas idag och beklagar att det gick fel med förra kortet.
Återkom när kortet har kommit så aktiverar vi ditt kort.

Sedan händer inget och onsdag den 26 skriver jag igen och påpekar att kortet – som enligt det trackning nummer jag fått, hålls kvar i London, och undrar varför.

Svar:

Hej.
Tack för ditt mail.
Jag har nu varit i kontakt med xxx och fått till svar att det står att försändelsen hålls kvar för att det inte har gått några flyg och att det kommer flygas till Cape Town ikväll.

Jag svarar och påpekar att det var ett konstigt svar han fått då det går minst 6 flyg varje dag från London till Kapstaden.

Sedan kommer vi till det stadium då jag inte vet om jag ska skratta eller gråta – men måste medge att jag har fått mina skrattanfall. Orkar inte ens bli arg längre. 🙂

Nu ska ni få veta vad mitt nya kreditkort har varit med om hittills. Ja, hit har det inte kommit – än …

Det lämnade Sthlm Arlanda kl 21.41 måndag 24 mars.

Landade i Leipzig, Tyskland kl 00.36 tisdag 25 mars

– fortsatte till London där det landade vid 6-tiden onsdag morgon 26 mars. Där blev det stopp.

Kortet var: ”Shipment on hold” till torsdag 27, då det landade i Dushanbe/Tajikistan 11.19 lokal tid.

Sedan fortsatte det till Moscow – The Russian Federation, fredag 28 11.53 lokal tid. 🙂

Ikväll, fredag 28, har det landat i London igen – vi får väl se om det går några flyg från London till Kapstaden de närmaste dagarna …

Det har varit två intensiva veckor när syster och hennes man var här. Vi började med bubbel på balkongen för att fira deras bröllop. Dagen efter blev det picknick lunch på Boshendal Vineyard – mitt emellan Stellenbosch och Franschhoek.  Vi hade otrolig tur med vädret – det skulle regna – och det gjorde det med besked i Kapstaden, men inte där vi var. Regnet började när vi var på väg hem.

Dagen efter drog vi norrut för en rundtur. Första övernattning i Laangeban, vi besökte West Coast National park och lagunen, men ingen ville bada trots badtemperatur på ca 17/18 grader. Några stora djur såg vi och sedan blev det lunch i parken. På kvällen det god middag – som alla andra kvällar den kommande veckan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa dag fortsatte vi norrut till Paternoster – vi blev rekommenderade en genväg – grusväg … Vi har åkt på grusvägar förut i Afrika, men ingen så dålig som den här. Vi kom fram med bilen i ett stycke och det blev drink på altanen innan vi promenerade på stranden för att inta en sen lunch på restaurangen som ligger på stranden. Bord beställdes till kvällen och då tvingade vi i oss mat än en gång ;-). Till o med personalen undrade hur vi skulle orka äta en gång till …

Efter frukost gav vi oss av norrut – åter igen rekommenderad en grusväg. Det skulle vara så vackert att åka där längs havet, det är järnvägsbolaget som driver vägen för underhåll av spåret. Därför skulle den vara i gott skick. Vi lät oss luras än en gång. Att bilen höll – stötdämparna, däcken och allt annat – ett under. Inte såg vi något heller, bara järnvägsspåret …

Vi styrde kosan 90 grader österut – mot inlandet – slingrande vackra vägar mot Clanwilliam. En liten håla som man promenerade igenom. Där steg temperaturen rejält och vi fanns oss omgjutna av den sköna afrikanska värmen. Som att kliva ut i en mild luftström från en hårtork.

Vårt B&B var ett gammalt hus, med gammadags charm, en uppvuxen trädgård och väldigt avslappnat. Där blev vi sittande en hel dag pga av vissa omständigheter. Tänker inte berätta här om det. Det får bli ett eget avsnitt – med det var nog så dramatiskt och har fortfarande vissa efterspel … 😉

Efter två nätter i Clanwilliam fortsatte vi mot sista övernattningen som skulle ske i Tulbagh. Tyvärr inte på vårt favoritställe – det var uppbokat pga bröllop. Vi hade hittat ett annat hotell och var lite nyfikna på om vi skulle bli besvikna. Det blev vi inte …! Wow! Vi var lite ledsna att vi var några timmar försenade pga av vägarbeten längs vår rutt – vi hade suttit i trafikkö i flera timmar istället för at sitta på detta underbara ställe. Vilken lyx till B&B pris. Ett halvdant ställe i Langebaan kostade flera hundra mer … Vi kommer tillbaka!

Vi besökte Drosty Hof – ett måste om man är svensk och köper deras vin i Sverige. Vinprovningen är lite speciell. Man leds ner i källaren under slottet – brant trappa, låg dörr och gammaldags källarvalv. Väldigt annorlunda vinprovning. Vi fick en härlig dam som ledde de andra genom provningen – själv var jag chaufför och fick ett glas vatten. Hon sade att man aldrig ska lägga is i vinet – då spär man ju ut smaken – nej, man ska se till att vinet har rätt temperatur från början. 🙂 Hon var mycket duktig, humoristiskt och såg ut som en typisk äldre sydafrikansk dam – som de alla såg ut när vi kom hit i början på 90-talet …

Vi vände kosan mot Kapstaden igen och hann med en liten Brandy provning på van Ryhn på vägen. Det var skönt att vara hemma igen – inte det roligaste att köra bil i det här landet. Vägarna är bra, men inte alla bilister …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fick lov att dela upp i två delar. Fortsättning följer i del 2.

 

 

Syster uppvaktades på sin födelsedag, hon sov faktiskt när vi kom in … 🙂 Den fotobok jag ställt samman blev hon glad för. Den andra presenten var en SPA-upplevelse som skulle ske nästa dag på Radisson Blu SPA anläggning . Födelsedagsmiddagen åt vi på Ritz. En snurrande restaurang 23 våningar upp i luften. Med bedårande utsikt över Lions Head, SeaPoint, havet m.m. Maten är alltid god och den gamla ”ryska” pianisten, som maken är så förtjust i, satt där och spelade. Jag talade med henne – hon är sydafrikanska och har bott här sedan födseln … 🙂

Morgonen efter var det dags för SPA. Maken sympatibjöd mig och vi blev knådade i varsitt rum, samtidigt. Knådade är väl fel ord – det var så skönt. Efteråt var vi helt slut och satt en stund vid deras poolanläggning – vi hade ingen baddräkt och kunde inte bada, men det kanske vi inte hade klarat av. Vilken känsla av fantastisk trötthet och energi …

Bord för lunch var beställt ute på terrassen. Vi hann sitta och ta varsitt glas vin innan gubbarna anslöt. Det blev lunch under några timmar med fantastiskt god mat och den underbara utsikten.

Sista kvällen, innan det bar av till Kruger park, åt vi middag på Koi, en av våra tidigare favoritrestauranger – syrran och jag har varit där flera gånger och njutit av solnedgången. Man har en fantastisk utsikt över havet. Då, för många år sedan var det en mysig bar med lite smårätter. Vägg i vägg låg matsalen med vita dukar – där man tillredde irish coffe vid bordet . Man brände sockret och flamberade osv. Det var hur mysigt som helst. Sedan slog man samma lokalerna till en restaurang med vita dukar och mycket flott. Nu hade man gjort om igen – inga dukar och en ljudnivå som inte är av denna världen. De flesta äter sushi, men man har annan mat – som faktiskt är mycket god. Men vad hjälper det när man måste skrika till varandra. Lättade gick vi därifrån och tog vår irish coffe på annat håll.

Det blev två intensiva veckor – det kanske är därför detta inlägg har dröjt – tanten börjar bli gammal o trött. 🙂

Kära syster – hoppas att det blev två bra veckor för dig, men – det verkar redan så länge sedan …

Håller på med en sammanfattning av de senaste veckorna – men tanten börjar bli gammal och det tar tid … Här kommer en förhandsbild från West Coast National Park – lagunen …

Nu har vi landat i Sea Point igen efter en intensiv vecka utan frekvent internetuppkoppling. Det har varit många intryck och hoppas kunna dela med mig snart. Man är alltid lika lättad när man kör in på parkeringen och inget större har inträffat.

De andra sover redan – jag ska göra sammaledes och i morgonbitti hoppas jag att tre av oss vaknar före lillasyster – som fyller år. Hur många tänker jag inte skriva – eftersom hon är lillasyster …

Syster med nybliven man anlände på tid. Själva hade vi anlänt från Somerset West några timmar tidigare. Där hade vi bevistat den konsert som jag nämnt. Den gjorde oss inte besviken detta år heller. Undrar hur länge man kan fortsätta och höja ribban – det är vad denne underbare dirigent Richard Cook gör. Han letar antagligen ”under stenar och annat” och hittar de mest fantastiska artister. De senaste åren har han också plockat in nummer med ballettdansörer och trapets-akrobater. Helt fantastiskt med dessa rörelser tillsammans med underbar musik.

Igår var vi på Picknick lunch på Boschendal – det skulle regna – men vi klarade oss. Regnet kom precis när vi lämnade.

I morse startade vi vår resa längs West Coast norrut. Efter en tur i West Coast Nature Reserve – där det var inplanerat bad – men ingen ville bada … 😉 så blev det lunch i parken. Sedan fortsatte vi till Langebaan, där vi nu övernattar. Det blev en middag ute på restaurang, men vi var lite sena och ostronen hade tagit slut. Kanske var det lika bra – de var från Knysna, en ort längs Garden Route. Men vi har ätit Namibia ostron vid två tillfällen på vår restaurang tvärs över gatan. Den senaste gången var samma kväll som syster med nybliven man anlände. De ostronen är bara så underbart matiga och goda – kan vara svårt at möta upp mot dem.

Har tagit fina bilder – men tanten börjar bli gammal. Både sladd för anslutning av telefon och adapter för SD-kort ligger kvar i stan. Finns nåt med Bluetooth – men det vet jag inte hur det fungerar. Fotograferar ju numera med telefonen …