Idag har jag haft ett trevligt avbrott ifrån kitt och kladdig färg, en trevlig igenkänning. Jag var med på en SWEA tillställning och träffade flera av de härliga kvinnor från hela världen som jag lärt känna under mina aktiva år. Det var roligt att känna hur vi bara tar vid där vi slutade. Extra roligt var det att jag hade maken med mig – han fick äntligen se hur det går till på dessa tillställningar.

Det började formellt i Slottskyrkan, nu vet jag precis hur det är att sitta där och jag kunde inte låta bli att undra vilka som suttit på min plats före mig … 🙂 En fantastiskt vacker kyrka och hovpredikanten berättade lite om tillkomsten arkitekturen. Programmet var av hög klass med tal av Prinsessan Christina och diverse höjdare inom SWEA. Vi underhölls av fantastiska musiker, tidigare stipendiater som spelade piano och flöjt. Avslutningen var en glad låt som spelades på trumpet av 4 unga flickor och en pojke från Lilla akademien. En helt fantastisk och glad avslutning.

Efteråt travade vi över till Tessinska Palatset där landshövdingen tog emot och önskade oss välkomna. Vi fick en guidad tur och minglade sedan tillsammans med kändisar som prinsessan Kristina, Kerstin Dellert, Chris Heister vår landshövding i Sthlms län, Lill Lindfors m.fl. För ett tag kände man sig som en vip … J

För något år sedan var det här ett ”måste” – att skriva av sig dagens händelser. Det som gått bra, det jag retat mig över och lite iakttagelser jag gjorde under dagen. Vet inte varför jag slutat. Beror det på att jag blev bestulen på min lilla kamera – vilket gjorde att slutade ”tänka i bilder” – det är inte ofta jag kommer ihåg att jag har en minst lika bra kamera i min telefon. I min värld är fortfarande telefonen – telefon. Trots att kameran i den är bra mycket bättre än många av de kameror jag avverkat. Själva ”foto tänket” har försvunnit. Måste erkänna att det ligger som en liten saknad i bakhuvudet.

Nu har dessutom min nya lilla favorit – telefonen, en kär gåva från dottern, börjat bära sig åt – till slut totalvägrade den – som en tonåring. Dvs krångla/icke fungera, som för så många andra insåg jag när jag letade på nätet. Jag har försökt vara kärleksfullt irriterad och lirkat. Ett steg framåt och fyra bakåt. En hel dag totalvägrade den. Olycklig som jag var läste jag allt jag kom över på nätet och efter några timmar så hittade jag ett mönster.

Om jag tog ur batteriet (har ni hört det förut?) och satte i det igen, startade/fungerade telefonen i några sekunder. Om jag startade den med laddaren i så fungerade det – dvs. den stängde inte av sig efter några sekunder. Efter flera sådana försök och en uppgradering av programvaran så har den nu fungerat en hel dag … Hurra, skulle jag vilja skriva här, men är inte det naturligt att en telefon ska fungera när man sätter igång den, eller …?

Idag har snickarna varit här och slutfört ett arbete som pågått spontant under några veckor – är gråtfärdig när jag ser resultatet, hade gjort det mesta så mycket bättre själv om jag bara varit lite yngre och haft orken. De kommer inte att få några rekommendationer från mig. Det enda positiva är att vi nu har en låda med en modern elektrisk toa (förhoppningsfullt installerad på korrekt sätt) som klarar en kapacitet av 12 personer i hushållet. Den står i detta klantigt byggda utrymme som vi hoppas ska klara av regn och snö. När jag bytt ut lister och foder kan det kanske se ok ut.

Det var med en viss osäkerhet och blygsel jag använde mig av toan första gången. Den är skinande blank och man laddar den med ett ”melittafilter” – känns väldigt tjusigt och ovant – ja, faktiskt lyxigt. Hoppas att vi kan leva upp till detta eleganta, eller om vi fortsätter med vårt vanliga dass … 😉

Men, det känns underbart att inte behöva gå ut i mörkret längre …

PS: Jag är inte människa att begripa mig på hur jag ska kunna ladda upp bilder till denna sida. Har faktiskt kommit ihåg att ta bild på både toa och våra ”snickare” … Men de finns i telefonen och på Google – men hur de ska komma hit blir nästa kurs …

Jag tillhör dem som inte slår ihjäl spindlar och andra kryp som äter insekter som jag inte tycker om. Ikväll hade en bålgeting ? tror jag pga av storleken, tagit sig in och när den landade i en kopp på diskbänken tog jag med den ut och släppte den fri – trodde jag. Fortfarande med glorian för gott uppförande satte jag mig i fåtöljen och känner hur jag blir stungen av något på låret. Det visar sig att en stor, trött geting tagit sig innanför min kangas (höftskynke på swahili). Den vinglade runt en stund innan den försvann. Jag har ett märke på låret som bara växer och dunkar mer för varje minut. Ska nu – i skrivande stund – försöka hitta lindring …

Eftersom jag bott i Afrika större delen av mitt vuxna liv så har jag en illaluktande vätska – som klarat större skador än ett getingstick – denna vätska ligger nu i en tuss mot mitt stick. Får se hur mycket det kan hjälpa – det dunkar fortfarande …