Sitter på flygplatsen i Oakland. Solen har just gått ner och lämnat en fantastisk himmel. Planet är försenat – vad annat var att vänta. Det är fullsatt i hallen, men inte kaos. Incheckningen gick riktigt bra. Eftersom jag har några timmar att vänta så såg jag fram emot att läsa i den bok dottern försett mig med. Men då stolarna står ryggstöd mot ryggstöd, har jag oturen att ha två damer som talar/skriker precis bakom mig. De bokstavligen skriker rakt in i mina öron på nasal amerikansk dialekt.

Har suttit och jobbat lite med bilder – rensar dubbletter – men nu börjar jag bli så irriterad att jag är rädd att göra fel. Rätt vad det är så kommer det skratt salvor – kul för dem. Det är inte bara jag som är störd, många runt om ser irriterade ut. Man har lagt ifrån sig böckerna – det går faktiskt inte koncentrera sig på en text. De här är klart högljudda och vrålskrattar dessemellan.

Kanske kunde damerna läsa min tankar (och andras), eller så kan de svenska och läste vad jag skriver – de bara tvärtystnade som om man använder en strömbrytare.

Visste redan att Norwegian var försenat och skulle landa 23 minuter före avgång – vilken det också gjorde. Det var mörkt ute och där smög in ett stort mörklagt plan – såg nästan lite läskigt ut innan nosen hamnade innanför strålkastarna och man kunde se den röda nosen.

Idag fick barnen äntligen ha lite sovmorgon och ledig förmiddag. Sedan bar det av till Fotbolls match för grabben 0-4 i förlust. Rättvist enligt pappa:-) – och då kanske det är så …

Flickan bakade kanelbullar tillsammans med mamma – det är ju kanelbullens dag! Fanns inte på min tid – men syftet är väl att baka och äta kanelbullar. Själv kan jag inte äta dem – men barnen gav ifrån sig små läten som jag tolkade som positiva. En del bullar paketerades och togs med till gymmet för att delas ut bland gymkompisarna. Kanelbullar med svenskt (eller om det numera är danskt) pärlsocker. Flickorna tyckte de var goda. Antar att det var en annan smakupplevelse än allt sött, sliskigt som säljs här. Inte ens muffins kan vara naturell utan ska toppas med något ilsket färgat klet.

Jag har ägnat dagen åt att reda ut och sortera en del trassel på mina hårddiskar – har kommit en bit på väg. Så mycket jag har lyckats spara på mig. När ska jag hinna titta på alla bilder. Mångt är skräp, mångt är sevärt och en del faktiskt riktigt bra. Men framför allt är det minnen …

Gick med i en förening och där lades all information ut på Facebook och jag fick lov att installera det. Visst, det är trevligt att följa mina vänner – men att sitta o knappa på telefonen så fort man har en hand ledig – nej …

Nu har jag blivit övertalad att lägga upp Instagram, Pinterest, och Flickr. Evernote och Dropbox blev jag med redan förra året. Jag har dessutom blivit med en massa ”braoha” appar där jag på ett snabbt och lätt sätt ska kunna redigera mina bilder. Säg det till en som jobbat i Photoshop sedan 2003. Det sitter liksom i ryggmärgen och jag vågar påstå att jag är ganska bra på det. Nu är allt så förenklat, så jag kommer nog att hamna vilse bland alla symboler. Vi får se framgent hur jag lyckas.

Har i många år fotat med min lilla kamera, laddat in bilderna i datorn och sedan går det som en dans. Nu är det telefonen som tar bilderna (om jag kommer ihåg). Den lilla kameran blev jag bestulen på och alla säger att min kamera i telefonen är så bra – men jag mäktar inte med att zooma. Då är tillfället redan förbi. Alltså ska man bara trycka och – och gissa hur mycket redigeringsarbete det blir med det – moderna program till trots.

Men ja’ ä int’ bitter … Ska med stort allvar försöka sätta mig in i detta – går det bra – ok. Går det inte, blir det en ny liten kamera och PS i fortsättningen …