Sitter här med resväskan packad, om några timmar ger jag mig av mot ljuset och värmen. Men det är med blandade känslor. Det var så vackert i går, trots dimman. Julen har kommit till Strängnäs och jag hade gärna varit en del av det. Skyltsöndagen, adventskonserten, Luciafirandet i domkyrkan osv, osv. Det var så vackert igår när jag gick på stan – alla stjärnor och adventsljusen i fönstren i de gamla byggnaderna. Vilken fantastisk stad att promenera i.
I natt är det annat som gäller. Då ska jag försöka platsa in på den yta som flygbolagen krymper varje år. Man bedömmer att vi behöver mindre o mindre plats. Längesedan är den tid då man kunde böja sig framåt i sätet för att plocka upp något man tappat. Ser inte fram emot natten, men förhoppningsvis skiner solen på oss när vi kommer fram.
Där ska vi börja med att plocka fram adventsstakarna – när väl kvällen kommer så är det ingen skillnad på mörkret – bara temperaturen utanför fönstret …
Tittade på en spelfilm/dokumentär om J F Kennedy i kväll. Det vill säga handlingen spelas av skådespelare, men vissa dokumentära klipp är infällda från verkligheten. Den handlade egentligen om Osvald, han som anklagades för att ha gjort det. Ska man tro på den här filmen var det så – men man kunde ju aldrig få ett erkännande. Det var intressant att se hur mycket man visade från hans liv. Detta har jag aldrig läst något om. Synd att filmen gick så sent – var nog många som missade den. Folk, dvs normala individer, sover vid den tid filmen visades. Och i min generation är det antagligen många som skulle ha velat se den. Mycket intressant och många minnen – trots att det är 51 år sedan. Inte mycket i min ålder …
Underligt hur handlingen i filmen förde mig tillbaka till den tiden. Hur många andra minnen som dök upp, men framför allt den känsla – kanske ska man kalla det för tidskänsla – som bara ”brakade” in i bröstet. Hur man tänkte på den tiden, hur det fungerade, normer och inte minst närvaron av de stora, mäktiga männen i världen. Hotet, rubrikerna, de onda och de goda. De vuxna som var allvarliga ibland och man förstod inte alltid varför, det var viktigare att lyssna på Tio i topp. Vilken färg singeln hade när man fick möjlighet att köpa en. Idolbilderna som dök upp i bl.a. Bildjournalen. Vi hade fullt upp med att vara tonåringar, ett relativt nytt begrepp. Det var så mycket modernt som kom under samma tid, allt utvecklades så fort, samtidigt som allvaret mullrade i bakgrunden.
På något sätt trodde man på att de ”goda” skulle segra över de ”onda”. Så sköts J F Kennedy och det blev en osäkerhet som smög sig in. Inget var självklart längre. Det fick vi leva med i hela mitt unga vuxna liv – självklart har det påverkat mig och min generation. Det blev mer och mer avspänt i världen, muren föll och vi blev en enda stor familj – nåja – men många trodde nog så. Inte minst många politiker i vårt land och vi behövde inget försvar längre … Jag tillhör de skeptiska som är kritisk till att vi minskat mer och mer på vårt försvar, men vad begriper väl en gammal tant. Men allt upprepar sig, eller …?
Jag sitter här och borde ha sovit för flera timmar sedan – det gör maken.
Vi var bjudna till grannen på middag. En fantastiskt god middag bestående av ugnsstekt gösfilé, champinjoner och tomater i gräddsås. Wow, bara så gott – kommer att försöka laga själv vid tillfälle.
Som efterrätt serverades hemgjord kladdkaka med vispgrädde – tillhör mina favoriter. Men, jag övertalades att ta en kopp kaffe tillsammans med kakan. Vet sedan många år att jag inte kan dricka kaffe på kvällen, somnar inte. Det tog några år innan jag själv förstod varför det var omöjligt att sova – trots att jag var så trött – efter att jag druckit kvällskaffe. Nu vet jag, men lät mig övertalas ikväll – och dessutom var kaffet så gott – jag tog en halv kopp till. Tänkte att jag nog hade fel – att de andra hade rätt. Men det var jag som hade rätt …
Har slagit ihjäl tiden med att titta på inspelad Poirot, började på ett andra avsnitt – men är för trött för att hänga med. Stängde av, började lägga ”tok-patiens” – den brukar trötta ut mig på nolltid. Men, inte. Här sitter jag och natten passerar. Sitter hellre i soffan, än ligger och lyssnar till den hjärtklappning som tillhör. Levande ljus ger ett försök till mysig stämning.
Nu vet jag – ska aldrig mer låta mig övertalas till att dricka kaffe efter kl. 18.00 …
Har idag börjat gå igenom garderoben – har gjort en grov sortering om vad som ska med ner till SA. Har tidigare sparat en del plagg här i Sverige för den kalla tiden. Hittills har jag haft tur sluppit att använda dem – bara en varm jacka och handskar.
Det var ett arbete som blev väldigt stressat på eftermiddagen – måste ju hålla kollen på utsikten, solen, molnen och alla kombinationer av ljuset som uppstår vid solnedgången. Nu har jag fyllt på min hårddisk med ännu fler bilder av fantastiska bilder på himlen över Strängnäs.
Vid ett tillfälle blev det broöppning på fel tid och där kom ett stort krigsfartyg. Senare fick vi veta på lokalnyheterna att det var HMS Ven ett minröjningsfartyg som legat här i Strängnäs några timmar och visat upp sig för allmänheten. Vi hade kunnat gå ombord för att titta. Det har vi helt missat – hade gärna gjort det.
Undrar vad hon gör i Mälaren. Efter uppvisningen här i Strängnäs fortsatte hon västerut – kan det finnas små miniubåtar månne …?
Här är det full fart … Det finns en massa talesätt om lata, skjuta upp osv. Jag har verkligen inte varit lat. Men man behöver kontinuitet – som jag skrivit om tidigare – att vakna på samma ställe. Har nu fixat till det mesta i lägenheten – sovrummet återstår och lite detaljer i de andra utrymmena. Nu sätter jag stopp för denna gång, ska koncentrera mig på avresan till Kapstaden.
Idag har vi varit på vift i Strängnäs och Eskilstuna. Det började med att jag beställt en ny mixerstav förra veckan, den skulle levereras idag i ett av våra varuhus. Vi skulle fortsätta till Eskilstuna – en stad vi inte vet mycket om, men där finns massor av butiker som annonserar hela tiden i vår lokaltidning och vi är lite nyfikna på staden. Idag skulle det äntligen bli av.
Det var bestämt att vi skulle äta lunch i E-tuna, men när vi passerade en krog i Strängnäs som vi var lite nyfikna på så ”slog vi till”. En lunchrestaurang som annonserar sina rätter för hela veckan i tidningen och som ger rabatt till pensionärer efter kl 13.00. Sagt o gjort, vi svängde in och blev serverade jättegoda raggmunkar med fläsk, helt nygjorda. Det var visserligen grått novemberväder, men utsikten över stan var inte att klaga på.
Sedan fortsatte vi mot Eskilstuna, vi hade glömt att det blir mörkt så tidigt. Det var kolsvart när vi kom fram. Med stort besvär lyckades vi parkera bilen, maken fick sitta kvar och jag travade iväg på egen hand och lyckades få tag i det vi skulle köpa. Stan verkar vara en väldigt fin stad, men parkeringsovänlig – inte blev det bättre av mörkret och det blöta väglaget. Vi ska åka tillbaka till våren när det är ljust och leta oss fram.
På hemvägen hamnade vi mitt i en trafikolycka, som antagligen inte var så bra. Man spärrade av båda färdriktningarna i 1½t timme. Massor av blåljus och flera ambulanser som lämnade. Visst var vi irriterade att sitta fem minuter hemifrån och inte kunna röra oss ur fläcken – men vilken tur att vi inte kommit fem minuter tidigare och kanske varit inblandade. Hoppas de som var inblandade fixar det …
Här skulle ha varit en bild på vårt hyacint arrangemang. Men det ville sig inte (det här nya med telefonkameran och google …) Det blev en bild på barnbarnets födelsedagsblomma istället. Han fick den av sin Farmor o Farfar i juli – den blommar fortfarande – och jag slänger inte levande växter …
Han är nog en av de sötaste – om vi bortser från barnbarnen. Men faktiskt, Anton kom in i bilden före barnbarnen. Han bara satt där, på en hylla i en butik i Hout Bay, söder om Kapstaden. Jag kunde inte släppa honom med blicken. Men, vadå – ett kramdjur när du är medelålders. Jag gick vidare men vände tillbaka. Kunde inte lämna honom bakom mig – han måste bara komma med – trots makens protester.
Tyvärr har jag väl inte varit den bästa matte – han sitter ensam i soffan i Sverige alla de många timmar jag tillbringar på andra platser. Men den här veckan är det han och jag – och jag tycker mig se att han är lite mindre olycklig …
Nu ska jag berätta om en annan sak vi ägnat oss åt. Vi har spelat Bingolotto … Vi bodde inte hemma när det var som störst/Loket och allt det där. Vi visste inte mycket om det – vet fortfarande inte. När vi såg att Oldsberg skulle leda programmet och att han krävde att det inte skulle vara reklam – då bestämde vi oss för att försöka hänga med. Tre gånger har vi deltagit och vunnit tillbaka pengarna. Man kan göra en massa annat också för att vinna – men där går gränsen för oss – vi hänger inte riktigt med och är väl inte så intresserade heller. Vi fattar inte hur alla gör för att komma fram på telefon och få välja både det ena och det andra – färgfemman är tydligen väldigt bra …
Det har varit roligt dessa gånger, men nu har vi provat och det räcker – vi har förhoppningsvis supportat någon idrottsklubb som behövde lite tillskott. Kanske avstår vi från en potentiell förmögenhet …
