Kusinen är hemma i Sverige igen, men jag sitter här och minns …

Så var det sista dagen på kusinens besök. Allt har ett slut och dessa veckor har rusat. Jag tror att ingen av oss riktigt fattade att nu var den i början så långa perioden till ända.

Vi tog bilen till Hout Bay och lunchade på The Dunes – en liten primitiv restaurang som ligger på stranden. Maten är ingalunda primitiv och vi serverades en alldeles utmärkt frukost. Vi var tvungna att sitta inomhus, det var storm i byarna utanför och vi hade svårt att öppna bildörrarna och undvika att sanden stormade in i bilen. Drivorna låg längs gatan och vi fick plumsa in genom grinden men i sanddrivor, inte snödrivor. Solen sken från en blå himmel och det var varmt. En traktor körde hela tiden och skopade undan så att gatan inte skulle ”snöa” igen.

Efteråt fortsatte vi till The T-bag Design. Där tittade vi på introduktionsfilmen, men tackade nej till kaffe – vi hade precis ätit vår frukost. Vi blev visade runt – verksamheten har vuxit sedan jag var där förra året. Det var roligt att se. Några inköp blev det .

Sedan hemfärd och kusinen försökte pressa ner det sista i resväskan. Med förenade krafter efter andra försöket gick det. Vi startade färden mot flygplatsen och incheckningen. Innan vi släppte in henne genom säkerhetskontrollen satte vi oss på en restaurang och tog adjö. Det kändes lite sorgligt.

Kusinen passerade genom kontrollen och vi fick stanna utanför. Det blev en avskedsvink och vi vände hemåt till Sea Point. Kusinen har välbehållen landat i Stockholm och är nu hemma igen …

Middagen avslutades med efterrätt som flamberades vid bordet …

Det brukar bli bråttom på slutet – så också denna gång. Kusinens hemresa är nära förestående och så mycket kvar att visa. Idag var det dags för botaniska trädgården – ett litet måste här i Kapstaden. Den anses tillhöra en av de vackraste i världen – håller med. Vi tog inte med picknick utan bestämde äta på deras restaurang i stället. Efteråt skulle kaffet intas på annat favorit ställe – The Cellars i vackra Constantia.

Så blev det också – bilderna får tala för sig själva. På hemvägen körde vi förbi Kabelstationen vid Taffelbergs fot – högt nog för kusinen som inte gillar att befinna sig på höjder. Vi avslutade med att besöka Signal Hill och den makalösa utsikten därifrån …

På natten ösregnade det. De stackars druvplockarna som var ute på natten, med pannlampor – för att slippa värmen på dagen – blev nog rejält våta och kalla.

Det blev inget morgonte på altanen heller – det fick drickas framför TV:n – till makens förtjusning – vi hade tillgång till CNN … Kylan hade kommit ikapp oss och frukosten avnjöts också inomhus.

Vi styrde kosan mot Kapstaden, men bestämde oss för att åka genom ett bergpass. Otroligt vackert, svindlande höjder och stackars kusinen, som är höjdrädd hamnade närmast kanten. Vägen var väldigt smal och de dödsföraktande sydafrikanerna (åtminstone i trafiken) kom i full fart genom kurvorna. Ingen rolig körning, men ack så vacker. Undrar hur mycket kusinen vågade titta …

Det blev några raster där det gick att stanna och tid för bilder. Som alltid, höjder kommer inte fram på bilder, men det är ett dramatiskt landskap.

Så småningom bar det av nedåt igen och vi landade i Wellington för att fortsätta till Paarl för lunch på den vackra vingården LaBorie. Där har vi ätit förr och åker gärna tillbaka då där är vackert, bra service och underbar mat. Vi blev inte besvikna den här gången heller – även om det fortfarande var lite kyligt i vindpustarna i skuggan under de stora ekarna.

Visst var det något visst att komma hem igen, trots allt vackert vi varit med om …

Vi lämnade det vackra, men kyliga Paternoster och körde mot inlandet och solen. Tulbagh var målet, en liten, vacker stad mellan bergen.

Vi började med en promenad i den vackra lilla staden. Det finns två gator och den ena har ingen trafik. Bara vackert med alla underbara gamla byggnader, stora lummiga träd, blommande buskar och fantastiska blommor. Efter en lätt lunch i en trädgård blev det den obligatoriska vinprovningen på Drosty Hof. Även jag smakade lite – hotellet vi skulle bo på ligger bara några hundra meter ifrån den vackra vingården.

Vi fick en härlig eftermiddag vid poolen, som var varm som ett badkar. Riktigt skönt att plaska runt en stund. På kvällen kom molnen ikapp oss och middagen fick avnjutas inomhus …

Hej, ser ni mig …?

Kusinen är hemma i Sverige igen, men jag sitter här och minns …

Den här dagen styrde vi kosan mot Paternoster. På vägen passerade vi en nationalpark – där vi brukar besöka Lagunen och bada. Enda badbara platsen längs västkusten här i SA. Där går vattnet upp i svenska havstemperaturer. Kusinen och maken badade, men jag bestämde mig för att plaska i kanten. Någon måste ju passa väskorna …

Vi åt lunch på vår krog som ligger i parken. Ett måste när man är där. Lunchen var mycket god som vanligt. Mätta o belåtna fortsatte vi mot Paternoster, den lilla vackra byn vid havet. Vårt värdpar kände igen oss – fattas bara – vi har nu varit där några gånger och den här gången var ”vårt” rum ledigt. Det kändes hemtamt att komma dit igen.

En härlig promenad på stranden där diverse snäckor samlades in – obligatoriskt … I år blev det också några vackra torkade kelp. Ett slags jätte tång. På kvällen middag på restaurangen som ligger på stranden – också god mat. Årets första ostron avnjöts …

Morgonen överraskade med mulet och kallt väder, det blev ingen morgonpromenad på stranden. Vi hade inte kläder för det, vi åkte vidare …

En liten lässtund medan solen sjunker …

Båt utanför restaurangen …