Jag satte telefonen på ringning – visst låter det knäppt. För inte allt för många år sedan skulle man tro att nu har hon blivit senil, men så är det inte. Hur många vet idag vad en väckarklocka är? Själv har jag inte en enda väckarklocka som fungerar, fick en mycket smart (digital) av dottern för många år sedan (hon sa att den skulle jag ställa för att komma ihåg att gå och lägga mig …) och den var mitt allt – inte för att jag kom i säng tidigare, men den fungerade. Något har hänt med den och det hjälper inte att jag köpt nya _svindyra – batterier. Saknar den verkligen, men kommer inte att köpa någon ny – det går så bra med telefonen. Här skulle man kunna lägga in ett gapskratt, men …

Det är lite som en lumparhistoria som maken brukar berätta. Han var inkallad på 60-talet, nu kanske man ska lägga till 1960-talet. (Har noterat att man allt oftare måste fylla i 19 före personnumret.) Detta var på den tiden vi hade ett försvar med allmän värnplikt. På deras lucka, regemente eller vad det nu kallades, så fanns en rolig man som aldrig var svarslös och vid ett tillfälle svarade han: ”och inte har jag någon telefon i fickan heller …” Visste han vad som skulle komma, eller var han bara rolig …? J

Jag ska återgå till vad jag tänkte skriva om. Jag satte telefonen på ringning för det var meningen att vi skulle dra till Hälsingland idag. Men SMHI hade uppgifter som gjorde det mindre lockande. Det var klass 1 varning utfärdad och jag kollade radarbilder. Man utlovade snökaos, även om vi har splitternya sommardäck så kände jag inte för att köra i vinterväglag – har jag inte gjort sedan 1990. Vi bestämde oss för att vänta till i morgon. (Nu blir det telefonen på ringning i morgon också.)

Svägerskan ringde och undrade om vi var framme, jag sade att vi är kvar i Sörmland pga. av SMHI:s prognos. Hon berättade att solen sken för fullt … Precis så man vill ha det ha vid ankomst.

Lokalnyheterna visade snökaos och massor av avåkningar i Östra Sörmland – söder om Stockholm … SMHI hade totalt fel igen, får se om prognosen om deras snöväder i morgon stämmer, de har utlovat snö, men vi åker i vilket fall …

Det kommer alltid att vara 10 år sedan jag fick en liten syster, var i den ålder då jag var beredd att ta över ansvaret från mamma. Nu blev det inte så, men jag strök kråskragarna, vek cellstoffen (före blöjornas tid), mosade bananerna med socker (åt det mesta själv). Ja jag gjorde allt – i min 10-åriga värld.

Lilla syster – stort GRATTIS! På din födelsedag …

När man bor i en liten stad blir man beroende av bilen, fast egentligen skulle vi kunna sätta oss in i bussnätet. Vi har två busshållplatser med avstånd av en radie på ca 200 -300 m. Där går flera olika linjer som passerar genom vår lilla stad via olika gator med destination Järnvägsstationen – eller resecentrum som det numera heter i alla småstäder, åtminstone här i Sörmland.

Varför vi inte åker buss … Tror det beror på att vi är lite fega/bekväma och inte har tagit reda på hur man köper biljett när man inte vill ha månadskort. Jag har laddat ner en app i telefonen – en bra början – men det gjorde jag redan förra året. Det är ju så enkelt med bilen, 20 meter från porten och P-skiva i hela stan.

Maken skulle till den stora staden Stockholm idag för att uträtta några ärenden. Då får jag bli chaufför. På vägen tillbaka passade jag på att besöka butiken, skulle köpa kycklinglever för att göra min egen goda leverpastej – utan en massa konstiga tillsatser och socker. Det är ju socker numera i allt – t.o.m. skinka. Jag passade på att gå på Lidl, har inte varit där sedan i höstas. Deras butik här i stan är fräsch, de har riktigt fina grönsaker, goda korvar med hög kötthalt och svenskt kött. Jag blev inspirerad när jag gick där och kände hur det ryckte i matlagningstarmen – där har det inte ryckt på mycket länge.

Jag kom ut med en överfull kasse, grytbitar, köttfärs, några korvar, flera förpackningar ekologiska ägg (extra pris) men ingen kycklinglever – det hade de inte – eller så hittade jag den inte. Den fick inhandlas på vår vanliga ICA butik. Även där var den färska kycklinglevern slut. Expediten hjälpte mig att hitta fryst – det går lika bra, bara att man måste vänta på att den tinar. Men det var inga problem då jag även kom hem med strömming – det är tid för dem nu. Vi brukar dra vår egen, inte utan att man längtar – fast inte i den här kylan. Men, det har varit väldigt dåligt de senaste åren. I vilket fall blev det stekta strömmingsflundror till middag. Önskar att jag köpt ett paket till så det blivit till att lägga in också. Det får bli nästa gång.

Det blev en matlagningsdag, köttgryta, kycklingleverpastej, stenåldersbröd, stekt fläsk som ska matcha den färdiga ärtsoppan jag köpte i ”plastkorv” (enda eftergiften till färdiglagat), strömmingsfiléer och palsternacks/blomkålpure …Puh! Nu värker fötterna – de är inte vana att stå så länge – men det var riktigt roligt! Jag gillar ju att laga mat, men senaste året har det mest bestått av att samla recept.

Vill ni veta om strömmingen var god? Ja, naturligtvis – den godaste …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

 

I morse ringde klockan och som tur var hade jag vaknat minuterna innan – vilken mardrömssignal … Har försökt ändra och lyckats med vissa tider – men tydligen inte med den i morse.

Det var mjölk utanför fönstret och när vi körde mot Eskilstuna så var det ömsom sol och ömsom dimma. Jag släppte av maken vid sjukhuset och styrde kosan mot bilverkstaden i Strängnäs. Lämnade ifrån mig nycklar och servicebok.

”Här ska du få nyckel”, sade tjänstemannen bakom disken.

”Ja, jag vet inte om jag kan cykla” svarade jag.

Man är hygglig på verkstaden och lånar ut cyklar så att man tar sig hem och tillbaka för att hämta bilen när den är klar. Men, man kan ju alltid leda den när det är för smalt – över bron t.ex.  …

”Nej, du ska få låna en bil …”

Wow, fantastiskt – visserligen manuell växellåda, men ändock! Jag tog mig hem utan motorstopp, det var lite ryckigt i en rondell, men kände mig stolt när jag parkerade utanför bostaden. Maken ringde och jag talade om att jag hade bil och att killen i verkstaden sa att jag fick köra hur mycket jag ville. Så jag körde till Eskilstuna för att hämta honom, han hade annars tänkt åka buss (för första gången). Jag lyckades med växlarna och även få i femmans växel utan problem. Det var en pigg liten bil, inga problem att få upp den i 120 km/timmen.

Den var fantastiskt när jag backade, fanns TV-ruta som visade precis och med markeringar för avståndsbedömning. Det är något jag skulle behöva på Saaben, den är helt hopplös att parkera – åtminstone för mig. Jag står alltid fel, snett, vint och för långt fram eller bak. Fattar inte. Maken brukar stå utanför och vinka – men …

Var helt slut när det äntligen blev kväll, även maken. Han kom i säng i tid – för mig blev det en Poirot innan jag kände mig färdig med dagen. Nu blir det en kort visit på balkongen för att njuta av tystnaden och ljusen från stan – sedan blir det sängen …

Det blev en tidig morgon för min del – är ju ingen morgonfågel – men det fungerade bra. Maken skulle infinna sig på sjukhuset för en undersökning och jag var chaufför. Vi är fortfarande lite osäkra på hur lång tid det tar att köra till Eskilstuna. Jag har ju åkt några gånger förra året och hade en aning – men man vill ju inte komma för sent. Det gjorde vi inte heller – vi var där en halvtimme för tidigt.

Maken gick till avdelningen och jag satte mig i kafeterian med ett korsord och köpte en svindyr smörgås (frukost) med halvdant kaffe – påtår ingick, och jag tog faktiskt en tretår också. Å andra sidan fick de behålla en stor del av brödet – kan inte äta bakat utan halsbränna, den sitter i än …

Man lyckades inte riktigt med makens undersökning så han ska tillbaka imorgon, gissa vem som ska stiga upp ännu tidigare och vara chaufför … Sedan jag släppt av honom i ottan (min tid) ska bilen tillbaka till Strängnäs och verkstaden för den årliga servicen. Man brukar få låna en cykel så man tar sig hem från verkstaden och tillbaka. Får se hur det blir (kan ju inte cykla), skriver om det i morgon.

Eftermiddagen har ägnats åt att arkivera resten av en massa tråkiga mail, och kvällen åt att titta på TV. Jag gillar ”Gissa vem som bor här”, så otroliga bostäder. Undrar om en övermöblerad tvåa i Strängnäs skulle platsa? Jag menar – det är ju inte så lätt att gissa vem som skulle vilja bo så … 😉

Det blev också lite inspelad Povel Ramel – bara såå härligt roligt. Har älskat honom sedan jag var liten, ”Tittar det snöar” och ”jag vill ha stekt svan och morfar som glömde korkskruven …” osv. Men han gjorde mycket som jag inte förstod – men nu fattar jag vad han menar …

Har både kamera och telefon med mig varje dag – men kommer jag ihåg att fotografera? Får bli en bild från en av mina tidigare promenader.