Jag har nu kämpat tappert med mitt eget minne i en veckas tid. Det är inte kul att inse att det som var självskrivet och inte några som helst problem med att minnas, det kräver nu sin tid – om det fungerar alls.

Som jag tidigare nämnt har jag försökt delta i en gratiskurs på nätet i hur man frilägger bilder i Photoshop. Jag gillar att bearbeta bilder och tycker det är roligt att förbättra och faktiskt också manipulera och vill lära mig mer.

Har antagligen redan nämnt att mitt eget Photoshop program är – i datavärlden – uråldrigt. Men, jag måste försvara detta uråldriga program – de flesta funktioner är desamma och fungerar fortfarande på samma sätt, men under andra menyer. Det jag mest vill lära mig fungerar mycket dåligt – åtminstone på det sätt som förevisas i läroprogrammet. Återstår att se om jag kan luska ut för egen del med hjälp av mina uråldriga manualer på engelska. Visst allt måste förnyas, men jag tycker inte det är ok att efter ett visst antal år slutar man att uppgradera/supporta ett från början svindyrt program (20.000 kr år 2003).

Utvecklingen går framåt, nya funktioner, lite annorlunda symboler, bakgrundsfärg och ny design. Jag förstår att det kostar att utveckla och accepterar att betala för att få uppgraderingar. Men, varför ska jag köpa på nytt och betala svindyrt – igen – för samma program, där de flesta funktionerna är desamma. Oförskämt …

Idag svek mig programmet under flera timmar, antagligen pga. av att jag själv blev stressad av tidsfristen och gav fel kommandon. Gratisvarianten av kursen går ut nu vid midnatt. Dvs. jag har fortfarande en timme av min tid kvar, men det är ingen idé att fortsätta. Jag brukar inte ge mig, men inser att jag får fortsätta leta bland menyerna och försöka hitta rätt. Annars får jag vänta tills jag kommer hem till min nya dator där jag har en nyare version av fotoprogrammet. Om jag inte blir klokare då får jag se om det är värt att betala för att lära mig detta. Men, lite surt känns det allt.

Ikväll har vi varit på tisdagsmiddag. En tradition som startades för många år sedan. Då var det en liten lokal italiensk restaurang som spelade tradjazz. Vi kände pianisten, det var en trevlig man, granne med oss i vår förra lägenhet. Det serverades god mat i en enkel och trevlig atmosfär. Vi samlades där, vi som ville. Tyvärr försvann restaurangen och nu vet vi att både pianisten och bassisten är döda. Men vi håller liv i traditionen och ses på andra restauranger. I kväll var vi ca 15 stycken som sågs på en grekisk restaurang. Jag åt fantastiskt goda grillade lammkotletter. Stämningen och ljudnivån var mycket hög – som vanligt …

Vet ni hur det låter när det gnekar? Det var precis vad det gjorde om min ena sko idag. Vi har en lång korridor i vårt hus, jag gick där och det var alldeles tyst bortsett från ljudet av min ena sko. Bara en. Lite som att dra harts emot glas, fast lite mer. Nu var jag ensam och ingen mer än jag hörde det hela. När jag passerade vakten försökte jag knirka med tårna för att bli kvitt ljudet. Det enda som hände var att jag haltade mer än vanligt …

Ute på gatan är det ett väldigt liv av all trafik och alla övriga ljud. Men, mitt gnekande dominerade ibland och folk tittade. Jag låtsades som om det inte var från mig det lät. Men det fanns inte mycket annat att välja på.

Jag besökte min butik och handlade, där går man så långsamt att det inte hördes, men när jag kom ut på gatan – så var det igång igen. Förstår inte hur det uppstår, det är ett par Crocs, öppna skor med en tjock sviktande sula. Innersula av läder – tror jag – och två överliggande läderremmar. Och, varför gnekar bara den ena?

Hade faktiskt samma problem för några år sedan – också med ett par Crocs – men då var det tunna gummisulor. Där gnekade också bara en sko – samma sida. Kan det vara så att det är min högra fot som det är något fel på, är det den som gnekar …?

Idag har jag suttit vid datorn och studerat Photoshop, skulle träna på en viss detalj vad gäller markering av föremål. Deltar i en gratisstudie, som går ut i morgon, och behövde träna på just det här markeringsinstrumentet. Har en gammal kurs inlagd i datorn och tog upp den för att träna med de uppgifterna. Det blev pannkaka av allt. Det verktyg jag skulle träna med fungerade inte – spelar ingen roll hur jag försökte starta om eller återinstallera ursprungsläget. Jag kunde bara göra en ruta och den försvann så fort jag släppte taget. Mina urmelkottar håller sig kvar. Verktyget fungerade alldeles utmärkt igår.

Ledsen och irriterad var jag när jag bänkade mig framför TV:n. Vi tittade på nyheterna, inte blir man gladare av att se vad den nye ”världsledaren” skriver under och de konsekvenser det får. Jag är också kritiskt till en del som pågår just nu, men håller man i pennan måste man veta vad man gör.

Vi lyssnade på vad doktorn i ”Fråga doktorn” hade att säga – den lilla stund hon får komma till tals. Ovanligt lång stund i kväll och för en gångs skull uppskattade jag den intervju som ingick i programmet. Jag gillar den 104-åriga damen. Men, för det mesta tycker jag att man borde ändra titeln på programmet från Fråga doktorn till något annat. För det kortaste inslaget är normalt frågorna till doktorn. Trots att vi uppmanas varje gång att skriva in till programmet med frågor om våra hälsoproblem.

Efter detta blev det nyheter igen, lite längre och lite mer inträngande – men inget nytt. Vi kan se nyheterna ”Live” om vi hinner få igång apparaterna. Det känns faktiskt ganska fantastiskt – fortfarande – att i realtid titta på den nyhetssändning som sänds i Sverige – och vi sitter här långt söder om ekvatorn. Jag kommer ihåg alla åren när vi med – en svindyr – kortvågsradio försökte lyssna på Sveriges Radios utlandssändningar. Ibland hängde maken utanför balkongen med radion för att få en knastrig mottagning och vi kunde lyssna på svenska nyheter. Även på Ring så spelar vi – idag kan man inte förstå vilken knastrig, svajig mottagning som gällde. Vi var lyckliga för varje sekund vi kunde höra och att kanske få en sammanhängande mening. Det var så fantastiskt – då …

Ikväll ”rattade” vi in ett program med Lindström och Schyffert. Så roligt, så mitt i prick. Det fick mig att bli på gott humör igen. Hur lyckas de med att ”hitta allt”, hitta så rätt att alla känner igen sig och dessutom så roliga.

Nu när jag sitter här med mitt rooibos te och öppna balkongdörrar så känns det ganska bra – trots det trilskande programmet. Imorgon är det en ny dag och nu ska jag sätta mig en stund på balkongen och titta på stjärnorna innan det blir sängen …

Och kära fd granne som idag fyller 88 år. Stort Grattis!

Maken hade skaffat biljetter till en konsert på Art Scape där man skulle hylla Michael Jackson. Vi kom dit ganska tidigt, men inte tillräckligt för att hinna äta lunch. Det var en matiné föreställning. Det fick bli en skål pommes frites. Nog första gången i mitt liv jag beställt in en skål pommes frites utan andra tillbehör …

Showen drog igång. Den gick på alla cylindrar, mina öron klarade knappt av det. Jag känner fortfarande av ett öra, det hjälpte definitivt inte mot tinnitus. Ljussättningen var fantastiskt och det hade musiken också varit om det inte varit för högt. Detta rättade man till i pausen, eller så var öronen redan avtrubbade i andra akten.

I vilket fall var det bra. Vi gick nöjda därifrån. Bestämde oss för att ta den buss som gick först och att vi skulle hoppa av på vägen för att äta middag. Det blev Waterfront och vi hamnade på en italiensk restaurang och vad äter man på en sådan – jo, gärna pizza. Även jag gav mig på en sådan, de hade glutenfri. Har inte ätit pizza på flera år och det var jättegott!!

Hade varken med mig kamera eller telefon idag och har därför inte fixat några bilder från föreställningen. Letade på YouTube och hittade några med den artist som spelade Michael idag, men de var inte bra. Tycker själv att det var modigt att ställa upp i en roll där man ska föreställa Michael Jackson. Det finns ju bara en – inget kan bli bättre än originalet. Medan jag skrivit har det spelats upp flera musikvideor med honom – den ena bättre andra. Just nu pågår Earth Song – så aktuell idag …

Här kommer en länk till Billie Jean,  om ni vill se, lyssna och njuta:

https://www.youtube.com/watch?v=45Ph_MXIP1o

Lägger med den här länken också, Earth Song:

https://www.youtube.com/watch?v=XAi3VTSdTxU

Jag är urdålig på att skriva här just. Har så många bilder och händelser jag vill dela med mig av. Men just nu har jag inte tid. Eftersom vi varit ute på ”äventyr” med våra svenska vänner så har januari fladdrat i väg. Samtidigt pågår en gratiskurs i Photoshop som jag så gärna vill delta i.

Jag tillbringar nu varje dag, flera timmar, åt att delta i den – försöker komma ikapp. Men, med ålderns rätt tar det lång tid att tillgodogöra sig kunskapen – det där med teflonhjärna vet jag nu precis vad det innebär.

Inte blir det enklare av att kursen utspelar sig i en betydligt senare version av Photoshop än den jag har och i svensktalande miljö. Kommer ihåg att dottern tröstade mig då jag köpte programmet och det visade sig att det var på engelska: Var glad för det, så mycket enklare … Hon hade rätt – som vanligt – jag har vant mig vid den engelska vokabulären och faktiskt påpekade han som leder kursen att översättningen till svenska var undermålig.

Det betyder inte att det underlättar. Jag måste avbryta och leta i mina menyer efter vad de beskriver. För det mesta hittar jag det, men inte alltid. Vi får se hur det går. Jag tycker det är så roligt med Photoshop och hoppas att jag kan tillgodogöra mig kursen. Den går ut på att frilägga objekt i ett foto. Nog så knepigt om det handlar om en yvig kalufs eller ett pälsdjur.

Jag gillar att fuska med bilder … 😉

Ett betydelsefullt datum i mitt liv. Jag blev mamma för första gången. Nu firar vi den här dagen på varsin kontinent. Jag vet att hon ska skämma bort sig där hon befinner sig. Jag sitter i mörkret på altanen i Paternoster och njuter av den ljumma kvällen, ljudet av vågorna mot stranden och allt toppat av en fantastisk stjärnhimmel.

Har tagit fina bilder, men hastigheten på vår uppkoppling är just nu inte ok för att kunna ladda upp. Det får bli några timmar efter hemkomsten som jag får ägna åt att dela med mig …

Stort Grattis! Kära dotter …