Idag kom äntligen vår Hilda tillbaka efter sin julferie i Zimbabwe. Hon fick trubbel med passet som skulle fixas med nya fingeravtryck (?). Hur kan man få ut ett pass första gången om det är fel på fingeravtrycken. Det skulle vara klart om ca en vecka. Hon gick dit och då skulle det ta ca 6 veckor. Men, om hon betalade så skulle hon få det på två dagar. Hon betalade. Efter två dagar var passet fortfarande inte klart. Det skulle dröja ytterligare flera dagar om hon inte betalade. Hon betalade, fick vänta ytterligare dagar, men fick slutligen sitt pass.

Nu är hon här, vi får se hur det går, man kommer att försvåra för zimbabwier att få uppehålls/arbetes tillstånd. Vi får inställa oss på att det kommer att bli bekymmer för henne. Det är ju bekymmer för oss som kommer hit för att leva här några månader och som spenderar våra vardagliga pengar här. Vi kostar inte SA en krona, vi måste betala till minsta cent vad vi behöver – inklusive sjukvård. Och vi betalar väldigt mycket skatt per månad för vår bostad – vi är med andra ord en säker inkomstkälla även när vi inte är här.

Idag var det öppning av Parlamentet, eller vad man nu kallar det. Alla parlamentsledamöter defilerade förbi på den röda mattan. Den ene fetare än den andre – ursäkta min kommentar, så bör man inte skriva om människor – men i vissa delar av Afrika har det varit tradition att visa sin rikedom genom att bli fet. Gäller tydligen fortfarande. Den som har läst sin ”Damernas detektivbyrå” vet att det är så en ”traditionell” afrikansk kvinna ska se ut … 😉 Min iakttagelse är att det också gäller männen.

Militären stod i givakt, en afrikansk kör sjöng – och här dansar man alltid – inget undantag idag. En del av ledamöterna började också dansa när de passerade kören. Det tillhör den afrikanska kulturen.

Presidenten kom med en av sina många fruar, alltid spännande varje år vem som får vara med. Det var lite förvirring ett tag, han tågade in med en icke fru – tror hon är talman.  Men när man sjöng nationalsången stod en av hans fruar där. Han har många – 4 nuvarande och två frånskilda. Han har 21 barn – kanske tur att det är flera fruar som får dela på den biten. Han har sagt att han är kristen, men när det gäller fruar så håller han sig till sin afrikanska tradition …

När Parlamentet öppnade blev det som förra året – bara så mycket värre. Det är en kvinnlig talman med en kvinnlig ”bisittare” – vet faktiskt inte vilka titlar de har – men de har ett under av tålamod och artighet. Den forne ungdomsledaren för ANC, Malema, har bildat eget parti och de har satt i system att sabotera öppningen av parlamentet. I år blev det värre än vanligt . De saboterade varje försök till demokratisk ordning, att president Zuma skulle få hålla sitt tal – vilket är meningen med denna dag. Taleskvinnan fick vid minst två tillfällen be presidenten att sätta sig och försöka få ordning på dessa bråkmakare – som faktiskt fick framföra sina åsikter … Till slut var man vid vägs ände, då hade det gått nästan 1½ timme. Vilket tålamod och vilka artiga/gammaldags tilltal. Hade inte varit fel med ”Håll käften och sätt er”. Det blev så att man fick lov att kalla in militären. Det kom in civilklädd militär som försökte ta med dessa människor. Fullt slagsmål från vissa och det var inte alldeles lätt att avlägsna dessa storvuxna personer från lokalen. Utanför stod militärer i sina uniformer och försedda med genomskinliga sköldar.

Det blev full kalabalik utanför också och Malema fick pressens öra och stod och argumenterade framför kamerorna väldigt länge. Vilken chans till propaganda. Skrämmande tycker jag personligen när man vet vilka avsikter/åsikter han har.

Under tiden fortsatte andra ”protestanter” att sabotera inne i parlamentet. Då reste sig motståndarpartiet DA, Democratic Alliance, och lämnade salen. Det är det parti som har makten här i Kapstaden och som länge leddes av en vit kvinna – Helen Zille. Vet inte om de kom tillbaka in igen, allt var så rörigt. Men presidenten fick hålla sitt entoniga tal, där han läste innantill, ska inte gå in på vad han sa – det är dags att sluta nu …

Det är så roligt med trevliga gäster, men – dagen efter. Vi har inte diskmaskin här och det är inte till att tänka på att ställa sig mitt i natten och diska för hand. Inte minst för slamret. Men nästa förmiddag är det helt ok. Jag rattar in ett svenskt radioprogram och har det ganska trevligt medan jag betar mig igenom disken. Förstår inte att det är mest glas …

Resten av dagen tog vi det lugnt. Jag tänkte skriva ner mitt recept på soppan, som blev så god. Men hamnade i att rensa i mina mappar med recept. Ganska intressant att se vad jag samlat på mig genom åren. Hur smaken ändrar sig. Blev även glatt överraskad för några riktigt intressanta recept jag kopierat och sedan glömt bort.

Det första som rensas, bland många hundra recept är de med vetemjöl och de med en massa konstiga kryddor. En del verkar som de antagligen är väldigt goda, men läser jag beskrivningen inser jag att jag kommer aldrig någonsin att ens försöka mig på dem. Det som också har ändrats är att man numera skriver ett sökord så finns det hur många recept som helst på nätet. Det är dags att tänka om – men jag en samlare.

Jag samlar på bilder, filmer egna och andras, dokumentärer, böcker och har rivit av frimärken från alla utländska brev som förr i tiden ramlade in i brevlådan. Ja, jag har även gift mig till en frimärkssamling, men hur det står till med den har maken eller jag ingen aning om. Pärmarna står där, om de är något att ha eller ej vet vi inte. Vi har dessutom massor med kuvert med lösa frimärken (vad gör man med dem?) och samlarbrev man kunde prenumerera på förr – kanske även idag, men ger man ut frimärken nu för tiden.

Vad ska framtidens människor samla på – vi lämnar ju bara mail efter oss och snart byter man väl teknik igen, då är de värdelösa.

Jag minns mina första år i Afrika, då brevväxlade jag med släkt och vänner. Det var många veckor mellan svaren. Alla breven finns kvar. Dottern var framsynt inför min 50-års dag. Hon kontaktade alla brevkontakter och lånade breven, tog sig tid och kopierade dem. Jag fick dem samlade i en pärm i datumordning som 50-års present. En underbar present som jag bläddrar i då och då. Jätterolig läsning, att återuppliva alla minnen.

I slutet på 90-talet kom mailen och jag började ha kontakt via den. Enkelt och väldigt roligt att kunna ha kontakt direkt och svar inom några minuter. Sedan började tekniken ändra sig och jag satt i många timmar och lade över dem på disketter – framsynt tyckte jag då. Är det någon människa idag som vet vad en diskett är? Min första dator hade en diskettläsare, som tillbehör. Skulle vara roligt om livet kommer att vara så långt att jag kan sitta och läsa igenom denna korrespondens – om tekniken fungerar. Vadå, kanske man tänker – det är väl inget läsa om nu, det är historia. Men, jag levde i primitiva Afrika under tiden och det var många dråpliga situationer där vår uppfattning krockade med det lokala. En vardag där man fick kompromissa och improvisera. Inte minst skulle jag vilja att mina barnbarn kan läsa när jag inte finns längre, den dagen de är tillräckligt gamla för att intressera sig för den tidigare generationen. Den dagen kommer tyvärr så sent i livet och då finns det ingen att ställa frågorna till .

Detta apropå att rensa bland recepten …

Idag har det varit en dag i köket. Vi skulle ha två kära vänner på middag ikväll. Jag har lagt ner mycket tid på att leta fram en passande rätt, den skulle bestå av fisk. Det har gått åt några timmar att ”fiska” på nätet. Till slut fastnade jag för två recept och har kombinerat dess så gott jag kunnat. Resultatet blev en mycket god soppa.

Måste sätta mig ner i morgon och skriva ner hur jag gjorde för att det ska bli lättare nästa gång. Det var lite virrigt ett tag – mest för att jag är velig, har svårt att fatta beslut och det kan ta tid – jag tvekar innan jag bestämt vad jag tror är bäst. Nu vet jag resultatet och det blev bra. Den var mycket god och jag serverade den med en egen aioli. Den blev dessutom mättande. Hälften kunde ha varit nog. Gör inget – det blir åtminstone en middag till. En middag som blir enkel, bara att värma på.

Som förrätt gjorde jag min gravade angelfish, en fisk – som jag antagligen skrivit om tidigare. Det är inte lika vacker som den färgade norska laxen, men den är äkta och naturligt fiskad här i havet utanför. Det är en fet fisk som lämpar sig för gravning. Den är dessutom alldeles utmärkt i andra sammanhang. God och fast i köttet. Den fick ingå i grytan också tillsammans med en annan lokalt fångad fisk. Vägrar att köpa norskt odlat som fraktas över halva jordklotet till en stad som har sig egen fiskeflotta.

Till dessert gjorde jag chokladmousse, med apelsinsmak. Wow, så god och var inte svår att fixa till. Köpte 70 % ig choklad och en apelsin, grädde och ägg gjorde resten. Jag kanske ska förvandla den här bloggen till en matblogg – det är ju så populärt nuförtiden. Är någon intresserad av recepten så hör av er – men det dräller ju av dem därute – så.

Jag är lat och trögstartad, innan jag ställer mig i köket, men när jag väl står där med bra musik eller ett intressant radioprogram att lyssna på – då tycker jag det är ganska roligt. Jag gillar att göra mat från grunden – vill inte ha halv – eller helfabrikat. Man blir ganska mörkrädd när man läser innehållsförteckningarna …

Idag har vi varit på långpromenad. Den gick längs strandpromenaden, det är ett otroligt ljus med stranden, vattnet och vågorna. Det var mycket folk ute och rörde på sig idag. Vi går så långt vi klarar av och håller reda på bussens avgångstid längs vår promenad. När vi närmar oss en hållplats som stämmer med avgångstiden ställer vi oss där och väntar in bussen. Fungerar alldeles utmärkt. Vi får en liten promenad och bussen tar oss dit vi vill.

Idag var målet en restaurang vi uppskattar mycket för deras goda mat till hyggliga priser och bra service. På söndagarna är det dessutom reggae, ett band som spelar riktigt bra. Jag gillar reggae, åtminstone i den variant som detta band spelar. Man sitter där njuter av god mat och gungar med i musiken medan man äter.

Det är alltid fullt i restaurangen – varje gång man kommer och det finns ett ledigt bord – bingo. Det är inte sällan man får sätta sig i baren och vänta. Idag hade vi tur, vi fick det sista bordet. Jättekul att sitta där och titta på alla olika typer som besöker stället. Sydafrikanska småbarnsfamiljer, far/morföräldrar med barnbarn, äldre par utan barn, ungdomar, gamlingar, svarta, vita, turister – ja, alla konstellationer. Mitt i allt detta flyter det omkring hur mycket personal som helst.

När maten kommer in är man aldrig besviken, däremot orkar man kanske inte alltid äta upp allt. Maken tog idag en Paella och jag en köttbit med deras – alldeles för goda Bearnaise sås. Nu hade man ökat storleken på såsskålen – lycka …

Proppmätta vaggade vi till busshållplatsen, vi hade tänkt gå några hållplatser, men – nej …

———————–