Sticker jag ut hakan, är jag sipp när jag tycker att programledarna är urdåliga på melodifestivalen – numera ”Mellon”. Maken och jag kändes oss förlägna vid vissa tillfällen, när man tog upp Änglahund, som hårdrock – pinsamt. Väntar sig Hasse Andersson att han ska ta Änglahund till nya höjder som hårdrockare, få ny publik, gå hem hos ungdomarna ännu en gång – patetiskt.

Sitter just nu och väntar på slutomröstningen och tittar på något konstnärligt med människor i kroppsstrumpor med färgeffekter på. Kanske inte helt fel – kanske till o med ganska bra vart efter numret fortgår. Faktiskt bra. Läckert i all sin enkelhet …

Nano har nu gått vidare till finalen – helt ok, jag tycker hans låt är bra. Men jag är rädd att folkvagnskillarna kommer att ta nästa plats – kidsen går hem på tuffa killar, den barbröstade med solglasögon kunde inte ens svara programledaren på en fråga …

Jag är glad att de två låtar jag gillade bäst gick direkt till final. Men, hur kunde den rödhåriga tjejen förlora mot de tråkiga killarna i folkan … Hon hade en bra låt, killarna var bara röriga, men trollade bort rörigheten med en barbröstad (stum person) med solglasögon …

Sitter nu på balkongen igen, det är så underbart här ute på kvällen – fattar inte – sitter aldrig här på dagen. Tog med datorn, hade tidigare idag telefon kontakt med våra vänner som är ute och reser på egen hand. De hörde av sig ikväll om hur deras safari hade varit. Mycket lyckad vad jag förstod. De hade lagt upp bilderna på Facebook. Jag påpekade att jag inte var kompis men att jag skulle söka att bli. När jag satte mig och letade igenom alla tänkbara ”vänner” hittade jag några kära namn. Jag skickade vänförfrågan och jag har redan fått positivt svar.

Nu tillhör jag inte skaran som är aktiv på FB, jag tycker det är lite för utlämnande och faktiskt lite obehagligt. Eftersom jag är medlem i en del stora föreningar så inkluderas alla dessa adresser i: ”Marie – du känner väl dessa …”. Det handlar om hundratals personer, mina egna mailkontakter, mailkontakter till dessa – mailkontakter till deras kontakter, till deras kontakter  – i all evighet …

Min reaktion är: ”Hur läskigt kan det bli, hur mycket vet de om mig, vilka sidor jag besöker – det syns i reklamen som ramlar in. Någon där ute har fullständig kontroll på allt du gör.

Jag har letat information på hälsosidor, idag har jag rensat ca 10 ”hälsosajter” som börjat skicka regelbundna mail till mig. Det är ganska läskigt där ute i cyberrymden – de har helkoll på dig …

Men idag är jag glad att jag pga av detta fick kontakt med en person som är mig väldigt kär …

Idag har det verkligen inte hänt mycket i mitt liv. Den största händelsen var nog att jag fick sätta plåster på mitt pekfinger – som stör mig nu när jag skriver. Råkade skära mig på en vass kant. Såret är nu omplåstrat, behandlat med tvål och vatten och alkogel. Vet inte hur mycket det hjälper, men brukar ta till det vid sår på fingrarna här nere.

Vi hade hoppats på att Hilda skulle återkomma efter sin julferie hemma hos familjen i Zimbabwe, men nej. Vi fick tag i hennes syster och vi fick återigen veta att hon kommer nästa vecka, det fick vi veta förra veckan också. Vi längtar efter henne, här nere är det hon som tar om lägenheten, vi vet knappt hur man gör. Visserligen har vi både dammsugit, dammat och våttorkat. Vi är ganska duktiga på att hålla efter i köket och badrummet/toan, men … Det är hennes revir, det har det varit i ca 8 år nu. Hilda, vi saknar dig – kom hem …!

Maken var på sin återkommande veckolunch med ”gubbarna”. Jag såg fram emot några timmar för mig själv. Det fick bli inomhus med stängda dörrar och fönster. Skolan, som ger oss utsikt över en stor pool, hade simtävlingar. Då är det livligt med heja ramsor och skrik i allmänhet. Kunde förstås ha tagit en promenad, men det kändes inte helt ok idag. Det blev en dag framför datorn – så mycket man kan fastna i där, och det är ett behov man inte visste att man hade för 10 år sedan. Kanske bara 5 år.

Maken och jag talade idag om hur han tidigare under våra utlandsvistelser satt och ringde till banken för att få veta om transaktionerna på kontot. Redan då var det viktigt att hålla koll – än viktigare nu för tiden. Med sig från Sverige hade han en lista med koder som han via telefonen skulle knappa in. En röst talade om för honom transaktionerna på kontot. Det fungerade alldeles utmärkt och var väldigt ”modernt”, att sitta i Afrika och kunna ha koll på sitt konto i Sverige – fattar ni – så mycket mer imponerande än allt vi nu har tillgång till på internet.

Jag fick min nya internetkod idag, (tack kära kusin), vi kunde gå in och kolla status. Nuförtiden ska man ju öppna och stänga kortet för den kontinent man befinner sig på. Dessutom är det viktigt att hålla koll – finns så mycket skumt där ute som vi inte fattar vidden av.

Vet inte om jag tidigare – för några år sedan – skrev om att jag fick ett samtal från mitt kortföretag där en dam frågade mig var jag befann mig. I Sverige, svarade jag, men jag ska resa till USA imorgon. Hon berättade att just nu försökte man betala en hotellräkning i USA med mitt kort. Rekommendationen var att stoppa kortet, vilket gjordes. Det blev en del problem för min del, men hade en dotter som räddade mig under min vistelse ”over there”.

Ikväll såg vi en talkshow på SVT Play: Al Pitcher, en tokrolig nyzeeländare, verkar vara gift med en svenska, och han försöker anpassa sig till det svenska levnadssättet. Har ni inte sett programmet tycker jag att ni ska göra det. Han driver väldigt bra och kärleksfullt med oss svenskar. Jag hoppas vi får se honom igen.  Här är länken, programmet kan bara ses i tre dagar till – men värt att kika in:

http://www.svtplay.se/video/11794422/al-pitcher-fy-fan-sverige/al-pitcher-fy-fan-sverige-avsnitt-1

Idag har jag besökt en sydafrikansk polisstation. Blev artigt mottagen och ombads att sitta ner och vänta. Den vänliga, kvinnliga polisen var upptagen med två personer. Efter en stund pekade hon att vi skulle gå till disken – det var en man med några stjärnor på axelklaffarna som kom. Jag talade med honom och beskrev mitt ärende. Han såg ut som en fågelholk. Jag funderade på hur dåligt mitt engelska uttal kunde vara, men hur svårt kan det vara att säga på engelska: Jag vill anmäla mitt kreditkort som stulet … Vid ordet Creditcard himlade han med ögonen, upprepade ordet som om han aldrig hört ordet förr.  Jag upprepade mitt meddelande flera gånger och han himlade med ögonen varje gång – creditcard … ???

Så pekade han att jag skulle följa med, han gick ut bakom disken – själv skulle jag gå genom en sidodörr. Vinkade till maken att han skulle komma med. Vi hittade gubben och klättrade upp några våningar i huset. Där kom en ung man med en bunt ”filer”, dvs mappar i snusbrunt. Bunten var ca ½ meter i höjd. Det var tydligen honom vi skulle tala med. Den unge mannen vinkade med mig och vi gick in i ett rum där det var två skrivbord vända mot varandra. På det ena lade den unge mannen ifrån sig sin hög, vid det andra satt en annan ung man. Vid ett kaffebord satt en tredje man och åt mat från en ”takeaway”-kartong. Det var säkert 35 grader varmt i rummet och luktade ”äcklig” mat. Ni vet hur mat i ”andra hand” kan lukta osmakligt.

Jag stod i dörröppningen och undrade vad som skulle hända, där fanns ingen besöksstol. Skrivbordet var belamrat med högar med bruna mappar och nu ökades dessa på med den halva metern han tillfört. Det tog säkert 10 minuter, han sorterade, jag tittade på medan jag sakta drog mig centimeter för centimeter ut mot korridoren igen för att slippa värmen och den äckliga matlukten.

Den unge mannen, antagligen en civilklädd kommissarie eller nåt – han hade en revolver i bältet – sorterade i sakta mak och till slut var alla mappar lagda i rätt hög – får vi hoppas. Han vände sig mot mig och ställde sin fråga om varför jag var där. Jag upprepade att mitt kreditkort var stulet. Då gick vi ner för alla trappor igen och in i ett rum med en träsoffa, en dator där någon stod och arbetade. Jag fick sätta mig på soffan och berättade återigen. Ok, sa han och så gick vi tillbaka ut i den första allmänna lokalen. Han förklarade ärendet för en ung polis i uniform. Den unge polisen fyllde i uppgifterna från passet. Han var helt ok och ställde vettiga frågor – till skillnad mot sin överordnade, som satt vid bordet bredvid och som inte vet vad ett Credit card är …

När han var färdig var två A4 sidor ifyllda för hand + 2 försättsidor. Då frågade han om jag kommer att få tillbaka pengarna. Jag svarade att om jag får kopior på rapporten så hjälper det. Jag fick skriva på och han stämplade med sina stora stämplar, sedan gick han till en annan byggnad och tog kopior.  Jag måste säga att jag gillade denne unge polis, liksom hans lika unga kvinnliga kollega – deras chef – han duger nog bara till att putsa sina stjärnor på axelklaffarna.

När det hela var klart promenerade, ja, mer staplade vi till en av våra favorit restauranger – dit vi alltid promenerade förut, särskilt på söndagarna för att lyssna till deras reggae band. Vi tog varsitt glas vin och några samosas. Sedan blev det bussen till Waterfront, vi hade planerat att se La La Land. Det gjorde vi också. Första halvtimmen undrade vi hur den kunde vara så rosad – faktiskt lämnade 3 besökare lokalen, men det fick de ångra, för sedan kom filmen igång. Det var en härlig film om man gillar musik, fantasi och romantik.

Vi avslutade dagen på den första restaurang vi kom i kontakt med när vi var här 1993 i maj. Den har i alla år varit ”vår” restaurang. Hildebrand, en av Waterfronts äldsta restauranger. Men, den är inte längre vår favorit – de gamla ägarna har sålt, våra servitörer och servitriser som vi lärt känna genom åren är borta. Hela atmosfären är borta. Den är nu förvandlad till något som tilltalar turister/ungdomar – ja, jag vet inte ens om de är tilltalade. Tråkig matsedel och ingen atmosfär. Massor med fluffiga kuddar, men vad hjälper det om service och mat är tråkig och atmosfären saknas. Undrar hur det är för alla gamla trotjänare, vart har de tagit vägen? Flera av dem var med från 1993, den tidigare ägaren månade om sina anställda. För vår del blir det nog bara att sitta ner för en drink i fortsättningen, de har trots allt Waterfronts bästa läge, men lunch – den får bli på annat håll. Tråkigt, ja …

Slog upp vad konvolut  betyder:

konvolut

konvolut (även: kuvert, omslag, hölje, hylle)

Dessa konvolut kan – om de används på rätt sätt – bidra till att främja miljövänliga odlingsformer och minska odlingstrycket på känsliga jordar.

Jag syftade på mina dokument från polisen – trodde man kunde kalla dem för konvolut …