Imorse var det skuggan som gällde redan från början. Jag tvättade två maskiner med lakan och de var nästan torra innan klädnyporna var på plats. Barnbarnet skulle återlämnas till sina föräldrar, men han ville ha med lite körsbär till sin mamma. Så jag hängde i grenarna för att få ner bären. De är nu så mogna att det rann om en del bär som jag råkade klämma för hårt – och det gör man gärna när man med ena armen hänger i grenen för att hålla ner den – samtidigt som man håller i en liten hink och den andra handen skall plocka bären bland alla löv. Det var lite spännande också, om jag skulle få något annat som rinner, för ovanför i trädet fanns det andra varelser, bevingade, som också plockade och slet i bären.

För den goda sakens skull så satte vi oss återigen i hammocken och smaskade körsbär, barnbarnet och jag. Vi spottade körsbärskärnor, och precis som igår så tävlade vi. Det gäller att passa på, det är bara några dagar som de finns, den dag björktrastarna upptäcker trädet så tar det slut på några timmar. Men, bären har tydligen den egenskapen att de sätter fart på magen. Barnbarnet sprang flera gånger idag och jag börjar ana varför …

Barnet avlämnades till sin mamma och själva hade vi var sitt möte på vårdcentralen. Sedan styrde vi kosan mot stan. Där satte vi oss och flämtade på balkongen. Det hjälps inte, är det fint väder skall man som svensk vara ute … Parasollet hjälpte föga mot värmen, men väl mot solstrålarna. Jag satt kvar och skulle läsa när solen gått ner. Då var det ljuvliga 23 grader, men nu börjar mörkret komma, så jag såg inte att läsa, tyvärr. Jag skall sätta mej en stund efter detta och njuta av värmen och lyssna till stadens ljud, men det är ganska tyst, bara en och annan motorcykel. Av grannarna hör jag ingenting – verkar som om vi är ensamma i huset …

Barnbarnet från USA ringde och berättade att hon nu tappat sin första tand …

En stolt liten tjej, för tidigt – hon har inte fyllt fem år än …

Nu håller grönskan på att ta över grannhusen …