Sitter här i soffan och förundras av hur jag kan sitta och titta på vatten hur länge som helst. Samma vy egentligen, men den ändras så fort ljuset ändras och det ser olika ut hela tiden. Vad är det som gör att vi människor dras till vatten. Jag tillhör dem som måste ha närhet till vatten. Andra vill ha skogar omkring sig för att trivas. Visst det är vackert, men jag skulle inte klara av att inte ha en horisont, den ser man inte i skogen. Däremot kan jag tycka att det är mysigt att för ett tag befinna mig på en plats där skogen omger mig. Älskar att gå i skogen, men där jag har min dygnsvila måste det finnas en horisont – inte nödvändigtvis vatten – men helst.

Igår nåddes vi av nyheten att Kim Anderzon hade gått bort. Hon var en av de som gjorde mig glad. Fantastisk energi, hon tog upp hela rummet när hon var närvarande. Spontant tänker jag på den scen i Sällskapsresan där hon dukar upp på toaletten på Arlanda. En scen som väcker starka känslor – så äckligt – så mysigt – så roligt. Kan än idag inte besöka damtoaletten på Arlanda utan att tänka på denna scen. Blir alltid glad av minnet. Liksom när hon tvingas ta med sig en burk peppar ”i fall” den spanjor hon skulle dejta blev närgången och syrran frågar om hon fick användning för pepparn. Den min hon har när hon svarar är obetalbar …

Den ene efter den andre av mina favoriter faller nu för åldersstrecket. Det är det som gör att jag märker att jag blir äldre – visst spegeln visar också, liksom lederna gör sig påminda – men när man inte har en spegel i närheten är det ingen skillnad mot när man var liten, tonåring eller ung vuxen. Känslorna och tankarna är desamma – inbillar jag mig – lite nyansskillnader är det nog, men jag är jag och kan ju inte gärna bli någon annan …