Det blev sent i morse, dvs jag somnade om flera gånger och klockan blev kvart över 10 innan jag tog mig ur sängen. Möttes av en strålande dag, solen flödade över den is som ligger kvar och natten hade varit så kall att det var tunn nyis över det vatten som var öppet igår. Sjöfåglarna cirklade runt och försökte hitta öppet vatten. Det känns ju inte helt fel att vara i Sverige den här årstiden när det kalla kämpar mot värmen och tvärt om.

Som alltid är det lite ovant första dagarna, vet inte riktigt var jag ska leta te, muggar, hur bryggaren fungerar och komma ihåg att ta medicinen … Jag är ju ingen morgonmänniska, men när morgonen har övergått till förmiddag innan jag vaknar då är jag helt vilse. Dåligt samvete för att jag sovit för länge, tycker faktiskt inte om att sova länge på morgnarna, hjärnan känns som snömos – vem som nu myntat det uttrycket, men det stämmer rätt bra.

Pratade med maken, vet inte om jag tidigare skrivit om att vi aldrig pratar så mycket med varandra i ett sträck som när vi är på skilda håll. 🙂

Mitt knä kändes inget vidare och jag var i valet och kvalet om jag skulle kunna ta mig in till stan. Ville så gärna i detta fantastiska väder och skulle behöva köpa smärtstillande salva på apoteket. Viljan vann, jag svalde två värktabletter och smorde in knäet med en smärtstillande salva som fanns kvar och vars datum gick ut för några månader sedan. Klädde på mig och tog på mina ”gångskor”. Provade att gå fram och tillbaka inomhus en stund och bestämde mig för att byta till de skor som var med om racet på Frankfurts flygplats i går. Det var ungefär samma sträcka som till stan här.

Linkade iväg och ångrade mig efter några hundra meter, men bestämde att det skulle gå – och det gick. Jag njöt av att gå över bron, titta på alla sjöfåglarna, solen och allt … Det är en underbar tid nu och jag är glad att få vara med om denna årstid.

När jag utfört mina ärenden – kunde inte låta bli att köpa ytterligare tulpaner (extrapris) – var det dags för belöning. En kopp kaffe med semla. Semlor hör ju till den här årstiden, även om säsongen börjar redan i januari numera. Det verkar som om väldigt många hade tänkt samma tanke, konditoriet hade bara 5 st kvar och de var små, resten av hyllan gapade tom. Innan det var min tur fanns det bara 3 kvar, men jag fick min lilla semla. Kanske lika bra att den var liten, jag mår inte bra av att äta vetebröd, men ack så god. Efter påtår var det dags att starta promenaden hemåt. Den gick jättebra, antagligen hade kroppens eget kortison, eller vad det nu är som hjälper mot smärta, triggat igång.

Det var Mellon i kväll och då ska man ha lördagsmys. Jag hade handlat grönkål och skulle – äntligen – göra chips av det. Har köpt hem så många gånger, men det har inte blivit. Lite nervös var jag, men det blev fantastiskt. Så enkelt, så frasiga men, ack så salta … Jag använde flingsalt som det stod i anvisningen, men hälften hade varit nog. Där var några stycken som inte var för salta och de var faktiskt riktigt goda. Ska göra om detta, men salta mycket, mycket mindre. Resultatet i Mellon blev inte alls vad jag trott. Hade knappt funderat på vinnarmelodin – hoppas den klarar sig i den stora tävlingen – hos mig satte den inga spår …