Nu hände det igen … Vi blev sittande uppe till kl halv fyra, väninnan och jag. Hur orkar vi och vad pratar vi om, som inte kan vänta tills i morgon.

Vädret var inte det bästa, men bättre än gårdagens. Vi satte oss i bilen och körde söderut mot Hout Bay. Där bokade vi bord på en av favoritrestaurangerna, en fiskrestaurang, Mariners Warf. Sedan körde vi den vackra vägen mot Chapmans Peak. Den var avstängd, så vi kunde bara åka fram till piken. Men det räckte, utsikten därifrån är fantastisk. Efter ett intensivt fotande så åkte vi tillbaka till restaurangen, och var glada att vi hade beställt bord. Det gick inte att sitta ute, det blåste alldeles för mycket. Maten var utsökt, och jag lyxade till det med en efterrätt.
Det var rena sandstormen när vi skulle tillbaka till bilen, så vi hade sand överallt. I håret, i ansiktet och innanför kläderna. Bilen hann bli alldeles sandig inuti de få sekunder som vi öppnade dörrarna för att ta oss in. ”Vägverket” var ute med grävskopa och gubbar med spadar för att skyffla tillbaka sanden till stranden, som ju blåste upp på vägen och bildade drivor – precis som snöstorm. Men jag föredrar nog snö …

Kvällen avslutade vi på balkongen, där vinden kom ikapp oss och den lyckades blåsa ner en av mina blomkrukor – som jag knapp orkar lyfta. Den missade ett öppet fönster och brakade i marken. Som tur var så fanns ingen ute, men det var min stora fantastiska rosmarin …

Turister …

Filmning på gång …

Är det ett lagerträd, månne …?

Spekulanter …?

Solnedgång – igen ….

Uppklädd för den första gin o tonicen …