Idag skulle jag iväg på en lunch för Sweorna, en ”Lära känna lunch”. Nya Sweor och ”gamla” Sweor skulle träffas på ett ställe som drivs av en svensk, Peter. Han är vår charmör, tar alltid emot oss med stil, dvs kyss på kinden och ett stort brett leende. Idag bjöd han oss också på sitt otroligt goda rosévin. Jag är ingen älskare av rosé, men detta glider så lätt ner i strupen – det är så lätt att det blir för mycket.

När alla var närvarande så fick vi tallrikar med gott kallskuret. Ingen gick missnöjs från bordet. Peter och hans personal fyllde på våra vin- och vattenglas hela tiden. Jag har en känsla av att vi satt alldeles för länge.

När jag kom hem så var maken lite orolig, men det hävde jag genom att föreslå att vi skulle äta middag på restaurang.

Själv lyckades jag ”bli av med” mobiltelefonen. Den ramlade ur min ficka, som tur var i bilen jag åkte i. Men vi bor ganska långt ifrån varandra – så vi får se när jag kan få tag i den igen …

Vårt glada Swea-gäng …